Tvättstuga och inregnad i Palma

Under tandborstningen, balanserande på ett ben för att småmusklerna i artroshöften ska få jobba skiten ur sig, tittar jag ner i tvättkorgen och kan inte begripa hur den kan vara smockfull. I klädväg den senaste tiden är det bara kalsingar som av gammal vana bytts varje dag, strumpor används väldigt sällan, så det måste väl vara sängkläderna, såna tar ju en sjujävla plats.

Sedan det skälvande gryningsljuset i parken, som ett tack för den som är uppe och studsar vid fem om morgnarna. Det är det viktigaste: fönstren mot den vackra, doftande, fågelkvittrande parken. Och det var här jag bor nu, om än inte i samma hus, men precis här vid parken, som min bild av världen formades.

I vuxenvärlden mycket senare, på andra ställen, men aldrig långt härifrån, levde vi länge tillsammans under hövliga former. Jag föredrog läsandets och skrivandets tystnad, hon tv-tittande, helst action med bilar som exploderade och brann.

Jag chansar, det är fredag, det är tidig morgon, det är ledigt. Tvättstugan luktar kläddamm, tvättmedel och sköljmedel och när jag packar maskinen kommer i lurarna – jag svär på att det är sant – Rich Mahans »Favorite shirt«.

Bokbörsen, jag köper en del där, äldre titlar, som vanliga bokhandeln inte längre har. Bland Bokbörsens tio bästsäljare i april finns sex böcker av P O Enquist. Etta på den tio i topp-listan är hans memoarbok »Ett annat liv«. Förstås.

Och »Nedstörtad ängel« visade sig vid omläsningen vara ännu bättre än minnet av min första – när den kom 1985 – läsning av denna märkliga kortroman. Dessutom i den här nyutgåvan, från 2019, med sju sidor förord av Agneta Pleijel och, som avslut, tretton sidor med kommentarer av Per Svensson.

Är livet så särskilt bättre någon annanstans, tänker jag. Nej, livet är likadant överallt, livet är det man går och släpar med sig, inuti huvudet.

Det är inte dina minnen som förföljer dig.
Det är inte vad du har skrivit ner.
Det är vad du har glömt, vad du måste glömma.
Vad du måste fortsätta glömma i hela ditt liv.

Fredag morgon och redan en tvätt på gång. Bör inte det belönas med att köpa sig ett anständigt rött vin till kvällens ryggbiff med kappa? Inte en hel box som i påskas den här gången, bara en flaska. Men ändå: nej, det ska du inte, Thomas.

Bjurre skickar hela vägen från ett pandemilamslaget Manhattan, där det uppepå det varnas för snö, Andres Lokkos text »P O Enquist räddade mitt liv«. Fruktansvärt stark läsning om att sluta dricka. Från Aftonbladets kultursida. Fråga kolon. Ansåg Lokkos ordinarie plattform Svenska Dagbladet att texten skulle bli för… ja, för de sherrysippande Östermalmskärringarna som ju har SvD som husorgan.

Nej, det var inte jag som diktade det där om vad som förföljer en. Tyvärr inte. Enligt anteckningen i min Moleskine var det James Fenton.

Börjar efter »Nedstörtad ängel« på Mons Kallentofs nya Mallorcathriller »Hör mig viska«, uppföljaren till »Se mig falla«. Tim Blanck återvänder till Palma och får mig att direkt tänka på baren just där i Palma som damfrisörskan från Barcelona och jag det där omtumlande året 2013 flyr in i för att det plötsligt börjar regna som fan och hon som på hotellrummet på morgonen har stajlat min frissa. 

Anteckning i Moleskinen: »När omvärlden bara så där, på tre månader, sedan i mars, har blivit till det man ser genom köksfönstret.«

Det regnar och regnar och regnar, och vi tar in öl nummer tre, den lömska, och det regnar, och jag är rädd om nya frisyren, och vi beställer ytterligare två öl och därefter två till, och det regnar, och sedan tio öl till och när det slutar regna och solen går upp har vi för länge sen gått över floden och in bland träden.

Detta i sin tur leder till en påminnelse om att det måste röjas en plats på någon av de redan överbelamrade väggarna för den beställda postern med Robert Doisneaus foto, det svartvita med en man och en kvinna som kysser varandra på en gata i Paris.

Men först återvända till tvättstugan, nu med soul i lurarna, »Move on« med Ruby Turner, och jag känner mig jätteduktig när jag tömmer precis allt ludd. 

Hög tid att bli en Knausgård-rökare

Det bara är ju så. Att jag trivs bäst hemma i min lilla soullya under takåsen tre trappor över gården. Även i tider fria från lömska virus. Men när allt kommer omkring, i långa loppet, finns en ensamhet att undvika. 

Innan »Jackie« av Anne Swärd gick sitt sorgliga öde till mötes hann den ändå få ett hundöra. Sidan med meningen »ensamheten är den enda plats där hon verkligen känner sig hemma, även om hon ständigt också längtar därifrån.«

Så det händer att jag packar ner Macbooken i DN-axelremsväskan och sätter mig på nåt trevligt kafé och skriver. Ja, även på kvartersbaren, det ska det inte stickas under stol med, men vid varje sån beklaglig gång, som jag liksom inte äger spakar att styra över,  görs dock observationen att de förmenta skriverierna inte ens kommer så långt som till att locket på laptopen fälls upp. En väldigt noggrann utvärdering visar att detta har tre orsaker.
1) Jag känner så mycket folk.
2) Så mycket folk känner mig.
3) Öl gör mig pratsjuk.
Den logiskt lagde läsaren ser att de där tre hänger ihop och förklarar varför shit med skrivandet happens.

Bente menar att det inte är nån fara med jointarna hon rullar så snyggt smala.
»Dom är bara ett rum att gå in och vara någon annan i.«
 »Jamen varför skulle du behöva vara någon annan?«
»Tja du, Tompa. Fråga dej själv varför du skriver.«

Det är fint att vara uppe tidigt om morgnarna, och tidigt är bästa tiden att skriva. Det kan dock bära ur. Som nu. Klockan är tio över fem, jag har varit uppe sen fyra.

Jag vill så fort jag kallduschat ha en cigg till första knallstarka espresson. Men jag har ingen cigg. Jag röker inte. Inte egentligen. Bara när jag dricker. Och dagen/dagarna efter om cigg finns kvar i paketet från kvällen när det dracks och spelades soullåtar och skickades sms till Köpenhamn och massa andra ställen och hölls på. 

Eftersom jag vet hur många extroverta det går på en introvert vet jag också hur få det är som verkligen fattar det med ensamhetens tjusning.

En blogg är väl hemskt omodernt när alla andra hänger på sociala medier. Men jag är omodern hela jag så det skiter jag i. En blogg är ett utmärkt ställe att samla en del av det som blir skrivet på, sådant som inte behöver hänga ihop mer än någorlunda, utan de där snabbt byggda bryggorna som i och med snabbheten blir att kännas så väldigt konstruerade.

Men jag borde verkligen börja röka på riktigt, Knausgård-riktigt, då innan han sabbade detta sitt hårdkokta litterära varumärke och fimpade. En cigg – eller ännu bättre en cigarill, de Moods med smaksatt filter som Hasse var min ciceron till – som sidekick till morgonespresson är en rätt fantastisk start på ännu en dag, och börjar man röka i den här åldern kan man ju inte hinna dra på sig något nämnvärt djävulskap. 

Bryggor kan man konstruera så att de inte blir så skitnödiga på andra ställen än i en kickskriven gratisblogg. Eller stänga bloggen till läge privat och pula med det finsnickeriet här alldeles för sig själv. Jag kan inte ha en kvinna i sängen som bara tar, inte ger, då funkar inte det som behöver funka. En läsare behöver också vara någon som ger, inte bara tar.

Dr Melfi: »Hur är det med barhänget?«
Jag: »Jag dricker inte. Inte alls.«
Dr Melfi: »Hm, män som inte dricker … det sägs att man ska akta sej för dom.«

Det är något som lockar med läge privat. Riktigt vad är än så länge lite oklart. Men det funderas. Seriösa funderingar.

En grej till från Bodil Malmsten sista bloggbok: »Det jag i texterna som kan blandas ihop med mitt riktiga jag själv.«

Tja du, Bente min fina vän, varför? Skriva är ingenting jag kan leva på, inte längre, jag har blivit en som skriver gratis. Jag behöver heller inte längre leva på att skriva. Det är bara någonting jag gör för att hålla mig vid liv, ge mig själv nåt sorts liv, det är vad jag har i den vägen.

Sno texter

Bodil Malmsten skriver i sin sista bloggbok. Hon har lämnat Finistere och franska Atlantkusten och flyttat hem till Stockholm.

»Tre trappor utan hiss, jag valde det själv, jag ville ha bostadsrätten i gårdshuset, träden utanför, balkongen, månen när det är månsken, regnet när det regnar. Snön. De tre trapporna som kommer att hålla mig vid liv tre år längre än jämnåriga med hiss.«

Hur pass kände jag igen mig där? Så pass att jag skrev ned det i min Moleskine. En från 2013 som jag inte borde men ändå bläddrar igenom nu.

Jag är nyskild och det är soulbostadsrätt tre trappor upp i gårdshuset med träd utanför balkongen och det är häng i barer igen och Bente och regnormar när det regnar och andra före henne och ett visst litet men etablerat bokförlag i Göteborg som passar på att gå i konkurs och snälla Dr Melfi hjälp mig ur detta och bara inte mamma och ungarna får veta vad som pågår, och det är mer mer mer, och ännu mer, mellan de svarta pärmarna i den anteckningsboken, så allvarlig note to self: se för guds skull till så att den hamnar i soptunnan.

För brännbart.

Bodilboken, »Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig«, kommer i slutet av sommaren det året och jag ser av noteringen på försättsbladet att jag köper mitt ex den 13 augusti. Vid det laget har Bente rullat sin sista snygga smala joint hemma hos mig och ledsen för att jag gjort slut på det trots allt underbara brummat hem till Köpenhamn på sin svarta Kawasaki, och detta har skänkt mig välsignad sobriety igen och sån ro i sinnet att jag direkt klämmer Bodils sista bloggbok i en enda lång sittning i läsfåtöljen, som förresten heter Malmsten den med, och nog är det väl så att Carl och Bodil till och med var släkt.

Första tanken då är att att sno det, man måste vara en texttjuv men sno snyggt. Andra tanken är att Bodil Malmsten är för folkkär. Så många fans. Hardcorefans. Du kommer bli avslöjad, Thomas, du får skämmas ihjäl dig. Mamma lånar mina Bodilböcker och kan få reda på det. Mamma som är lik sin mamma, frälsningssoldaten, när det kommer till ärlighet.

 Nu är det nu, sju år senare, och om än inte Bodil själv längre finns, finns hennes fans och hennes bloggböcker. Så nu är det allt du som omgärdar det där med citattecken och är noga som fan med att ange källan.

 

Flanera längs Champs-Élysées

Halv sex, jag vaknar då, eller fem, varje morgon, med balkongdörren på glänt. Så här års, det är en rent Fred Åkerströmsk jag ger dig min morgon-känsla. Fåglarna nere i parken friar för fulla muggar. De hörs men syns inte, trädens och buskarnas lövverk har börjat tätna.

Minns hur The Dude, min gula katt, tyckte om att sitta där i balkonggluggen, som en sfinx i händelselösheten. Ska jag skaffa katt igen? En själsfrände i ensamhet.

Jag går så raka vägen in i duschen. Iskallt direkt och hela tiden. Så har jag gjort i många år nu och kan stå där i flera minuter. Tricket är andningen. Lugnt och fint, in och ut. Förstås genom näsan, risk för kallsupar annars för den som har takdusch. Men nu blir det inte mer än en minut kanske. Jag är otålig, jag vill skriva, hela tiden skriva och när jag inte skriver läsa böcker.

Men två böcker de senaste dagarna nådde snabbt min smärtgräns och slängdes undan:
Anne Swärds »Jackie«. Fick mig att känna noll.
Lee Childs »En annan tid«. Reacher går på tomgång.

Inte nog med att jag från skrivarhörnan kan speja ut över stans vackraste park. Går jag rakt över Soltorgsparkens stora gräsmatta och under lönnarna på andra sidan kommer jag ut på vad som är på väg att bli Borlänges svar på Champs-Élysées.

Men redan i dag, ja i skrivande stund snart, kommer postmannen med »Nedstörtad ängel.« Enda smärtgräns den har är när den tar slut.

Jag pratar om Hagavägen, den är väl lite av Borlänges Main Street, där den löper ända uppifrån Bullermyren, förbi mig här på Soltorget, sedan Hagalund, min gamla trakt, för att till sist, när den närmar sig stan, efter rondellen vid Dagnyhöghusen och bron över järnvägsspåret, byta namn till Stationsgatan.

Så helt klart Main Street.

Dock sedan … förra våren tror jag, i etapper, uppriven till ett djupt brett dike. Tunnelbana? Så att Bajenklacken – när Brage snart är uppe igen där Brage hör hemma – inte längre från ståplats på Domnarsvallen kan köra ramsan Brage har ingen tunnelbana, Brage har ingen tunnelbana …

Det där ögonblicket då man inser att det är något i relationen som rubbats, och att det aldrig kommer gå att rätta till igen.

Nej. Den ramsan kan gott Bajenklacken köra vidare med. Brage vinner matchen ändå. Ungefär 3-1.

Även Bentes kropp, med alla de där tatueringarna, var så mycket yngre än min.
Jag tvekar inför att skriva den meningen.
Men har inte styrka nog att låta bli.

Ingen tunnelbana. Ett försköningsprojekt. Med breda trottoarer och cykelbanor kantade med nyplanterade träd kommer Borlänge att få sin första boulevard.
Sitt eget Champs-Élysées.
Det blir nåt att flanera längs den.

Medan jag sov – jag lägger mig ju vid gubbetiden nio halv tio – med mobilen på ljudlöst har förläggaren läst in ett meddelande.

»Det bara går ju inte släppa böcker nu. (Väldigt djup suck). I det här läget. Marginalerna för ett litet förlag är nog små ändå. Som det är nu … nej, det är kört, jag är ledsen.«

Ja ja. Det var länge sedan jag lärde mig hur den filmen slutar.

The road to hell

När till och med en sådan inpinkad hemmasittande skummis som en annan börjar känna att det här … nejmen hur fanihelvete ska man härda ut.

Det funkar ju inte att – som man helst vill – dricka sig bort till en annan sorts verklighet. Där det inte är som det är i den verklighet som nykterheten just nu erbjuder en.
Går ju inte, så kan vi inte ha det.
Åtminstone inte varje dag.
Inte varannan ens.
Det skulle verkligen vara the road to hell.

Så här börjar det funderas både på det ena och det andra, sådant som i normala ickepandemiska lägen för mig går bort.
Som att köpa en tv-apparat.

Ser att det finns en nu – för i och för sig hiskeligt mycket pengar om man vill ha en s t o r, och det vill man ju – som när den är avstängd blir till ett konstverk, ett vackert bildspel som rullar, likt Ol’ man river just keeps rolling along. Som att ha en ständigt föränderlig tavla på väggen. Eller på ett trebent golvställ, som det i så fall blir att handla om för mig som redan har väggarna proppfulla av böcker och bildkonst.

Och på det ett Netlixsabb. 
Men ändå: nej. 

Den tv-apparat – s t o r – jag skaffade när det flyttades hit till soulbostadsrätten under takåsen gav jag bort till Jesper, och det lilla jag vill titta på har det gått hur gesvint som helst att följa i sängen, med Macbooken på magen.

Som nu. Vad ska man med Netflixserier till, när »Falsk identitet« finns på Svt Play. Säsong 5 rullar igång nu . I min säng. Uppepå.

Bästa serien sen … jag vet inte.
»Sopranos«.
»The Wire«.

Till sist: And the night stood still.

Allra sist: Finns nu en ny trösterik spellista under fliken däruppe i bloggskallen under David Bowie.

Absolut sist: Nya omgången av »True detective«  har också börjat lovande.

Låst skrivbok

Jag har skrivit fjorton sidor här i skrivboken redan. Det är om lite av varje. Det står nästan inga hemligheter alls. Det som man enligt mormor kunde skriva i en dagbok. Den som mormor säkert skriver i om Gud och Jesus och dom kallar ju hon för dagbok. Morfar håller med mig.

»En skrivbok erbjuder avsevärt större möjligheter än en dagbok«, sade morfar.

Det är bara två eller kanske högst tre hemligheter. Även fast skrivboken har lås är jag lite ängslig för att dom står där. Det är om hemligheter morfar och jag har för mormor.

 Jag är hur noga som helst med att låsa skrivboken när Bronco och jag går bort till Tjärnasjön. Vi får gå ända dit nu för mormor. Förut fick vi det bara för morfar om jag inte sa det till mormor. Det är en av hemligheterna. Fast vi får absolut inte gå ut på bryggan med trampolinen.  Det vill jag ändå så inte. Enligt mormor är det proppfullt med blodiglar i vattnet. Där tänker jag aldrig i livet trilla i.

Det är jätteroligt att ha en skrivbok. Det är inte undra på att morfar skriver så mycket på sin Remington. Hans skrivmaskin som han skriver sitt på heter så. Den är svart och så står namnet som den heter med vita bokstäver på den. 

Det knattrar i hela kåken och ända ut på Saresgatan när morfar har friskiftena. Det är helt omöjligt att prata ett enda ord med morfar då. Enligt mormor är han i en annan värld. Ändå är jag hur säker som helst på att han skriver om helt annat än det jag skriver om. 

Morfars skriverier ska ju stå i tidningar. Även kanske i böcker. På dom ställena måste det vara mer noga. Många mer människor än den som skriver ska läsa det skrivna. Man måste vara hemskt noga då. Det begriper vem som helst.

Jag berättade om hur många sidor jag hade skrivit för morfar. Han såg hur glad ut som helst.

»Med den farten på skriverierna är det säkrast att vi köper en till skrivbok«, sade han. 

»När ska vi göra det?« sade jag.

»Vi kan göra det redan nästa gång det är löning och vi tar oss ner på Borlänge«, sade han.

Det är rätt så snart. Dom som äger Verket har jättemycket pengar. Morfar och dom som gör järn åt Verket får löning stup i ett.

Svartfåglar

Stringhyllan med fötter och arbetsskiva för Macbooken. Den är uppsatt. Den levererar, exakt allt det man kan hoppas på och lite till. Även om det just denna gråblöta första maj inte är mycket att se ut på från nya skrivarhörnan.

Sett genom den helglasade dörren till franska balkongen är det väl bara en svartfågel. Svävar mellan parkens träd. Kråka tror jag. Fiskmåsar känner jag igen på att de är vita men vad som är vad av de svarta är något för Hasse och Henrik och Bengt.

Jag behöver en fixare. Som i »Pulp fiction«: I’m Winston Wolf, I solve problems. De aktuellaste av problemen, som har bara några få dagar på sig att lösas, har med deklarationsblanketten för egenföretagare att göra. Sån … ja ren skit har jag alltid lämnat bort och fått betala dyrt för att bli av med. Men det har jag inte råd med i år och kanske aldrig mer.

Vi var två främlingar
som en natt drack
i en bar
Kvar av henne på morgonen fanns bara
en doft
och en skrynklig kudde

Dr Melfi: »Du är välkommen tillbaka.«

Jag: »Tack så mycket.«

Dr Melfi: »Gör dej själv en tjänst och håll dej till sanningen den här gången.«

Jag: »Eh … jag visste inte att du liksom visste det.«

Dr Melfi: »Tro mej, få är så smarta som dom tror att dom är.«

 

Bröderna Lejonhjärta-mod

»Du uppdaterar ju texterna i bloggen, ändrar hit och dit och håller på.« Säger en av pratisarna som ringer och inte klarar av att hålla sig till sms eller mejl. Vilket inom parentes är vad jag anser att man helt och hållet bör hålla sig till, nu när det är så att det ju har gått skitlång tid sedan man uppfann dessa varianter till tröttsamt telefonprat.

Och det sägs med ett jävla utropstecken. Som det i och för sig är okej att liksom använda sig av när man pratar, ja skriker, ropar. Men när man skriver bara när det verkligen ska gestaltas (och nu menar jag absolut inte att ta fegvägen, genvägen, slövägen, slappvägen via såna där emojis) att någon skriker, ropar högt, är upprörd i skriven text; inte som typ kolla här.

Ja, pratisen säger det där med en sägning som jag tolkar som förnärmad. Men det vågar jag inte säga. Bara skriva. Det är bara då jag är lika modig som de är i »Bröderna Lejonhärta«. Så jag säger det absolut inte, inte det här heller, jag skriver det nu istället:

Jamen det är väl min blogg. Alldeles egen. Jag gör väl exakt vad jag vill med den, här är jag min egen ansvarige utgivare. Och är man en som kickskriver och publicerar utan att mer än skumma igenom det skrivna … ja du måste väl fatta att det då landar en del skämsigheter.

Och jag tänker absolut inte uppdatera det.

*

Update: Vad man förstås borde ha sagt, är att texterna ju blir som nya varje gång du läser om dem. Och jag bjussar på det.

Blåaste blå-känslor

Den som har sina allra bästa vänner i bokhyllan slås närapå till marken av sådana där besked. Var det ett varsel, när jag för inte alls länge sedan började läsa om mina P O Enquist?

Det är absolut ingen efterhandskonstruktion, jag vet att jag här har skrivit det, att jag först tog den jag kanske tycker bäst om, »Musikanternas uttåg«, och att den som stod i tur var »Kapten Nemos bibliotek.«

När jag sedan hörde det, även »Kapten Nemos bibliotek« var då läst, jag fick rena »Bluest Blues«-känslor, Alvin Lees, och fick bemanna mig för att inte börja flänna, och om jag varit full då … ja jag är rätt säker på att jag hade gått in på min Facebook och fyrat av en Rest in peace, P O, och för första gången i mitt liv använt en sån där emoji, den som har en tår i ögat, men jag var lika spik nykter som när John Prine togs ifrån oss så jag höll fan på mig i fb-flödet även då, och har alltså fortfarande aldrig, inte ens i sms, någonsin använt en emoji, eller ens en smiley, eller är det samma sak, inte vet jag, och då jag ju inte längre finns på Facebook, som surrar av fler emojis än coronavirus, räknar jag med att leva resten av mina dagar utan att göra det – om jag nu inte skulle bli fruktansvärt full, men det brukar jag ju aldrig bli, och helt förlora impulskontrollen och regga ett nytt fb-konto igen och säg att Bob Dylan då skulle gå och … 

Tidningarna blöder. Att då Dagens Nyheter slår rekord i antalet prenumeranter: 200 000 digitala, 150 000 pappers. Jamen klart det är så. I DN-spalterna vimlar det av vassa skribenter. Satsning på stilistik belönar i det långa loppet så mycket bättre än vad som går ut på simpel klickjakt. Så har det varit ända sedan Jolos och Ehrenmarks tid.

Note to self: När det blir nödvändigt med en ny mobil – gå då efter storleken på tangentbordet. Minns att du är en som skriver vad som behöver sägas, pratar bara i yttersta nödfall. Som när pratisar som Olander och Annicka och Backsell och Pia ringer. Vilket för all del i världen är rätt fantastiskt att de bryr sig om att göra när det gäller en sån som jag.

Nej, det sägs gå att lära gamla hundar sitta och då måste det fanimej också gå att lära mig själv att Facebook för mig blir en stress. Normalt är jag så lugn att det provocerar folk. Men ta mig till sociala medier och jag blir som när Brexitröran fick Theresa May att hetsäta jordnötssmör direkt ur burken.

Göran Zachrisson-sägning # 1: »Bollen landar på greenen som en fjäril med ömma fötter.«

Efter tredje tv-avsnittet kändes det inte som värt att lägga mer tid på »Bäckström«. 

Där Bäckström är extraordinärt svinig – det man ju vill ha – är i GW:s Palmetrilogi, »Faller fritt som en dröm«, »Mellan sommarens längtan och vinterns köld« och »En annan tid, ett annat liv«. Har jag redan skrivit det? Jag vet inte.

I alla fall. Jag fick bemanna mig för att inte börja flänna och försökte trösta mig med att P O Enquist ju fanns kvar, att jag hade allt av honom. Precis allt. Men det hade jag inte.

I de fruktansvärt röriga bokhyllorna kunde jag inte finna minsta spår av »Nedstörtad ängel«. Den märkliga roman han skrev i Paris under några »nyktra och iskalla morgontimmar av stor klarhet«. Som jag kan stå vid till och med mammas och pappas och morfars och mormors  grav och svära på att jag faktiskt har någonstans där.

På det viset kan man ju inte ha det när det kommer till de bästa av vänner. Dock finns den. I nyutgåva från förra året till och med. P O Enquist fattas mig såklart. Men bara postmannen skyndar på så kommer han inte fattas mig fullt lika mycket.

Göran Zachrisson-sägning # 2: »Det enda jag vet om den här putten är att klockan är kvart i tre.«

Hejdå igen, Facebook

Gjorde ju för några veckor sedan comeback på Facebook. Det har varit en väldigt trevlig tid, och där de flesta andra under den perioden led (och förstås lider än) av den sociala isolering som rätt nära är naturlig vardag för mig, så kändes återkomsten på fb som … jag vet inte, en bombmatta av sociala kontakter. Underbart.

Men underbart är kort. Som Povel Ramel sa.

Jag kunde inte hantera det den här gången heller. Det blir alldeles för mycket för mig, varför vet jag inte riktigt, det bara är så. Sociala medier är inte för mig.  

Jag släcker alltså mitt fb-konto, fimpar det permanent (till nästa gång min kassa impulskontroll tar över ratten igen … ). Och det har absolut ingenting som helst att göra med en enda av mina fb-vänner, du får inte tro det. Nej, det handlar helt och hållet om mig själv, hur illa snickrad jag blev.

Dock tänker jag fortsätta blogga, och ännu mer av det blir det nog nu. De bloggläsare som tagit sig hit från Facebook vill man ju förstås gärna ha kvar. Så dessa vill jag i all ödmjukhet tipsa om att ta rygg på bloggens följare.

På det fiffiga viset får du ett mejl varje gång ett nytt inlägg publiceras. Och det gör du helt anonymt – inte ens jag kan se vem du är.