Sida 8 av 8

Hundöron och hundra år av ensamhet

Hundöron i böcker, ja, länge i livet såg jag på det som förknippat med dödsstraff. Tills jag insåg att mitt efterlämnade bibliotek ändå bara skulle komma att bli till himlande blickar och ett suckande och stånkande för de ljudboksläsande ättlingarna (tips: ställ en hyrcontainer nere på innergården och dumpa böckerna ut genom fönstret).

Så nu viks det hundöron utav bara fan.

Dock inte i låneböcker. Där kletar jag in post it-lappar för att markera sidor med understrykningar och marginalanteckningar. Blyerts, som sedan suddas.

Att jag kluddar i mina egna böcker, som just nu i Stefan Lindbergs »Splendor«, gör ju i enlighet med ovanstående ingenting. Men när man försent kommer på att man glömt sudda i en lånebok … Ingen av de kommande låntagarna kan ju veta vem den skyldige är. Men ändå, det hjälper inte. Jag skäms likafullt.

Den före »Splendor«, Lydia Sandgrens debutroman »Samlade verk«, visar på en svacka när det kommer till hundöron. Men så tar den sig igen, något oerhört ungefär efter femhundra sidor, och av de totalt sjuhundra sidorna har nog ett par hundra öron.

Upptäcker att Gabriel García Márquez »Hundra år av ensamhet« kommit i nyöversättning av Lina Wolff. Mitt, säkert tre fyra gånger lästa, ex av första utgåvan på svenska är från 1970. Beställer omedelbart nyutgåvan.

Spännande att Klas Östergren bygger ut »Gentlemen» och »Gangsters« till en trilogi. I »Renegater«, 600 sidor som kommer i höst, har Henry Morgan varit ute i Europa i fyrtio år, och tycker det är dags att ta sig hem och göra upp räkningen med de som finns kvar i livet. Säger Östergren till DN.

När jag letar i bokhyllornas obeskrivliga röra efter »Hundra år av ensamhet«, slår det mig att det nu känns som att det är hög tid att acceptera att »På spaning efter den tid som flytt« kommer att förbli den värsta av dammsamlarna.

Eller vänta nu … mina sju volymer (nog var det väl sju, ljusgrönt omslag?) av Prousts roman blev nog kvar där jag bodde innan flykten hit, till de 47 kvadrat där kanske högst hälften av ens livslånga boksamling fick plats.

Så vad jag vet kan »På spaning efter den tid som flytt« redan ligga och multna bland de feta råttorna i de stinkande sopbergen på Fågelmyra.

Beställer efter djupdykningen i bokhyllorna också en dammvippa. Från Apotea. Att böcker finns hos nätbokhandlarna förstås man ju. Men att dammvippor finns på Apotea …

 

Tunga familjehelger

Påsk. En av dessa familjehelger som jag förr älskade men numera hatar. Det flyttades hit till den lilla lägenheten på Soltorget för att jag var tvungen. Jag kunde bara inte fortsätta som det var. Hellre än det som var där, som det hade blivit, sololivet här.

Det är inte så att jag inte trivs med det livet; jag tycker om det, det passar den jag är. Alla dagar utom storhelger, när man vet att familjerna samlas.

Familjen för mig nu, när jag sitter här omgiven av böcker i min 47-kvadratare under takåsen, har förvandlats till ångest och närmast ständigt dåligt samvete. Och det är mitt eget fel. Jag är så hopplöst krattig på att hålla kontakt.

Känner det som att det trängs på. Vuxna barn som har fullt upp med att få ihop sina egna liv. Ska jag komma där och störa.

Nej, jag håller mig i läsfåtöljen. I dag med Stefan Lindbergs »Splendor«, finfin roman i den autofiktiva genren om ett författarjag som mår sådär. Och till kvällen står vinboxen där på köksbänken, med runt hälften kvar tror jag. Vid fem- halvsextiden har nog lammkotletterna tinat upp. Tappa upp första glaset till dem, körda i grillpannan. Sedan några timmar musik, behagligt inbäddad i bomull.

Enligt Lena Andersson i påskaftonens DN-kolumn: »Om antalet dödsfall vore enda kriterium skulle livet självt alltid vara den största katastrofen.«

Vi två har en dyrbar hemlighet
Vi tror att ensamhet är detsamma som frihet

Vinbox och köpepommes

Det går än så länge bra med vinboxen, ja hur bra som helst. Dricker, lugnt och fint,  på skärtorsdagen högst en tredjedel och blir av det bara lite skönt lurvig. Enda negativa konsekvens är att det liksom glöms bort att jag ju är en paleokille (eller trodde att jag var) och till middagen – en stor ryggbiff med kappa – beställer en låda pommes från pizzerian nere på hörnet.

Då i går. Knäpp tyst och inte en själ i sikte. Så kommer barnen in, i parken. Gulgröna västar, så det är nog en förskoleklass från Tjärnaskolan. Klyver tystnaden med ljusa skratt och rop. Spring i benen. Jag är så glad åt att ha två fönster och en fransk balkong som vetter åt det hållet.

Påskhelgen är lång och själva andemeningen med den är ju att man ska lida med den som denna dag hängde på korset. Själv letar jag efter en långpromenad, 9036 steg i solen, i bokhyllan efter sådant värt att läsa om en gång till, och ser Haruki Murakamis självbiografiska, livsfilosofiska betraktelse »Vad jag pratar om när jag pratar om löpning« stå på en av hyllorna. Minns från när jag läste den att Murakami efter sina dagliga skrivpass sticker ut och springer en timme. Det får mig att känna ett glödgande hat till min egen höftjävel.

Först ett bra tag efteråt – jag skyllde inombords på artrosen i höften och på att jag inte har bil och inga bussar gick längs den uppgrävda Hagavägen – när jag besökte mammas viloplats, intill pappas, säckade jag ihop. Jag grät över allt som aldrig blev sagt mellan min mor, min far och mig. Att vi aldrig på riktigt lärde känna varandra som vuxna. Att vi aldrig kunde prata om känslor.

Jag tänker på en novell av Kjell Askildsen. Där jaget för första gången på två år besöker sin gamla mamma och efteråt behöver gå raka vägen till järnvägsstationen och häva i sig två stora stark.

Det kan ha varit efter typ tre glas från boxen. Cowboy Junkies sjöng i Marshallen Springsteens »Thunder road« och det gick en rysning genom hela kroppen.

Det blir nu inte Murakami jag väljer, jag tar fram Sven Delblancs »Hedebyborna«, alla fyra delarna (»Åminne«, »Stenfågel«, »Vinteride«, »Stadsporten«) i Sörmlandsviten i en fet volym från 1993.

När jag bunkrar Kronan lös, en hel stock, säger kassörskan genom glasskivan att det inte är paleo jag kör med.
»Det är det väl«, säger jag. »Om det funnits snus på stenåldern hade det ingått i karlarnas diet.«
Hon säger att hon menar att det handlar om det jag enligt bloggen äter. Att det inte är paleo utan »carnivore«. 

Jag googlar så fort jag kommer hem och tamejfan. Visste jag inte. Men då säger vi väl så då.

Det Tegnell inte sagt nåt om

Det med absolut nykterhet känns i dessa dystopiska Stephen King-tider som oöverlagt och förhastat. Jag tänker att tillvaron är så poänglös att det finns en poäng med att dra korken ur en flaska rött vin av bättre sort.

Dessutom påsk med en bunt lammkotletter i frysen. Vilken druva passar till lamm? Pinot noir kanske, det de kör med i filmen »Sideways«.

Så på morgonen, i aprilsol och påskblåst, går min kompis Annicka och jag snabbt runt Sportfältet, och jag tänker: Tar man bolaget precis när de öppnar är det inte så mycket folk där. 

Det visar sig att jag inte varit direkt ensam om den planen på att minimera smittrisken. Kön utanför är lång, och vi slussas in några i taget av en uniformerad vakt. Hög röst i kön:

»Det här är det staaatliga Sveeerige. Hur fan kan vi gå med på sånt här?«

Jag vrider på mig och tittar på honom. 70 nånting, rejält fet, hänger på en rullator. 

»Hörrudu, det är för att skydda såna som dej som vi går med på sånt här. Så du ska bara hålla käften.« 

Säger jag inte, jag är alldeles för konflikträdd. Ingen annan säger heller någonting. Vi tiger ihjäl den idioten.

Jag köper en hel box, tre liter. Vi får se hur det går.

Dr Melfi: »Så vad gjorde du i går då?«
Jag: »Tja du, vad fan gör man i dessa tider. Tränade, och skrev sen på morgonen och förmiddagen. Resten av dan bokläsning. Annika Norlins novellsamling.«
Dr Melfi: »Ja den ja. Såg att den fanns. Var den bra?«
Jag: »Nej. Den är bra mycket bättre än bra.« 

Ulf Lundell har en helsida text (plus en helsida porträttbild) i DN Kultur, om den sorts vardag som uppstått mitt i coronapandemin. Där skriver han att »i alla fall så håller folk på Coop avståndet i köerna.«

Och jag sa till mej själv i hemlighet
Det är inte ensamhet, det är frihet

Jag tillhör inte som Lundell riskgruppen. Men ändå. Plötsligt, i övre medelåldern, känns det som att framtiden blivit alldeles för kort.

Man ska äta kolhydrater. Ett av alla dessa livsmedelsverketkorrekta påståenden som gör anspråk på att vara en orubblig sanning.

Som Sherlock Holmes skulle ha upprepat nu: »Vet du, Watson, den här gången har vi mött en fiende som är oss värdig.«

Och fortfarande knäpp tyst från förläggaren.

En hel box. Vi får se hur det går. Efter ett  glas kommer jag att känna hur gillaknappen inom mig fyras av, den mummelmjuka känslan, sångerna i Marshallen som blir så mycket  bättre och verkligen känns i en, och jag kommer förmodligen i höjd med glas två att spela John Prine-låtar: »Speed of the sound of loneliness«, »Hello in there«, »Sam Stone«, »Angel from Montgomery«. Med flera. Till minne av.

Knullning lär väl också bli ett ämne som dyker upp. Än har inte Tegnell sagt rent ut hur det ligger till med det.

Sista vintern med morfar

När morfar började hosta blod i näsduken fick han inte längre röka sina John Silver-cigarretter för doktorn. Han åt tabletter ur en grå metallburk med en bomullstuss under skruvlocket och drack sodavatten istället för pilsner.

Den vintern blev morfar smalare för varje dag som gick, både i ansiktet och i kroppen. Men att han höll på att dö ifrån mig var det ingen av de vuxna som berättade för mig. Inte ens han själv berättade det.

Jag ville att han skulle bli frisk så att vi kunde göra det vi brukade göra igen när morfar fått löning från Järnverket. Kliva på bussen utanför Konsum mitt emot Callebergs kiosk och åka ner på Borlänge och gå till Nyvalls bokhandel och köpa böcker om Biggles och Hjortfot. Och till Gilberths konditori och äta wienerbröd och dricka Pommac. Och på söndagarna till Palladium och Rivoli och titta på Zorro och Helan och Halvan.

»När blir du frisk morfar?«

Jag tror att jag frågade varje dag den där sista jävla vintern, när det var snö och domherrar i rönnen utanför fönstret vid köksbordet där morfar de gånger han orkade vara uppe satt i vita långkalsonger och undertröja.

»Vi får se, gubben min, vi får se.«

Han såg sorgsen ut på ögonen och darrade på händerna så att han spillde på undertröjan när han envisades med att dricka kaffet på fat med en sockerbit i munnen.

Sedan sa han: »Du är väl för snäll du. Men inte behöver du vara inne med en sjuk gammal gubbstrutt. Gå ut i snön och lek med dom andra barnen.«

Jag tog med mig Bronco ut; det var bara jag som aldrig behövde ha honom i koppel. Vi gick bort till parken. Soltorgets alla ungar var där. Pojkarna hade snöbollskrig. Flickorna byggde snögubbar. Bronco och jag stod kvar på trottoaren utanför Zolá.

 När jag började frysa om fötterna kände Bronco det och buffade mig på låret och vi gick tillbaka hem för att se om morfar hade frisknat till.

Det hade han inte.

Tusen ord

Att skriva tusen ord om dagen. Ett tusen ord är faktiskt inte så mycket som det kan låta. Det kan vara gjort runt nio om man stiger upp vid halv sex och duschar iskallt snabbt och samtidigt Gunde Svan-borstar tänderna. Raka sig och greja med håret behöver man ju i rådande läge inte bry sig om.

Eller för den delen stannar kvar i sängen och håller till med skrivandet där.

Resten av dagen fri. Till att träna och läsa tidningar och böcker, och till annat som man i människolivet också behöver göra. Tyvärr. Till exempel behöver många, som duger till annat än att skriva och läsa, sköta ett hederligt arbete. På jobbet, eller som många gör nu, i hemmet.

När var hur man då skulle få tusen dagliga ord skrivna, ja, det kan inte den som aldrig haft ett hederligt arbete veta någonting om.

En helt annan fråga, som man inte bör ställa sig, är varför det ska vara nödvändig att skriva ens ett endaste ord. De enda ord som betyder något just nu är ju ändå de som kommer ur munnen på Tegnell.

Introvert vs extrovert

Vi introverta klarar det här läget bäst. Grundskillnaden mellan introverta och extroverta ligger i att introverta får energi från sitt inre (enskildhet) och extroverta från det yttre (med människor). Det handlar alltså om omvända energibudgetar där den enes röda siffror är den andres svarta.

Min extremt extroverta kompis Annicka klättrar på väggarna i hemmakarantänen och ber om tips på Netflixfilmer. Jag har inte Netflix, med min beroendehjärna skulle jag snöa in på alla serier där, jag har lillebror Jan, cineasten med hemmets väggar täckta av dvd-filmer, så jag drar några ur rockärmen och hoppas de finns på Netflix.

En oväntad vänskap
Walk the line
Nyckeln till frihet
Seven

Jag sa, eller jag textade nog, jag är ju extremt introvert och skriver hellre än pratar: »Börja med En oväntad vänskap, sen dom andra i vilken ordning som helst.«

När mammas demenssjukdom tog sig alltmer obegripliga uttryck. Jag kunde inte gråta, inte på riktigt. Men efter varje besök på hennes boende kände jag magen fyllas av diffus gråt, och försökte tänka på det som jag tror det var Kierkegaard som sa: »Den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt har lärt sig det största.«

Den italienske kocken i Simpsons heter Risotto. Luigi Risotto.

Jag har lurarna på, klockan är inte sju än, jag vaknar varje morgon svintidigt full av energi, jag tror det är paleodieten, det är söndag, grannarna sover, jag kan inte skriva utan musik på hög volym, alltså lurar. Just nu går en låt jag måste tjejspela varje gång den kommer på spellistan som rullar i Bosen: »Put the hurt on me« med Midland. Det är Bjurre jag har att tacka för den upptäckten.

Jag borde ha lagt till: »Och sen tar du En oväntad vänskap igen. Och igen.« Killtitta.

Jag minns en Luigi som kom och ställde ner två glas barolo och en brödkorg och ett fat med oliver på bordet och sa att flickan som satt mitt emot mig var »molto bello«. Enligt google översätt betyder det »mycket vacker«.

Vi pratade om mamma. Dr Melfi sa: »Hur kände du kring det?«

 Jag vet inte vad jag kände. Jag tror att jag var avstängd, att jag liksom hade dragit ur kontakten till mig själv. Jag sa till henne att »om det är att känna, så hade jag väl känslan av att vara regisserad av en annan människa. En regissör jag var rädd för, vettskrämd.«

En annan psykolog, Viktor Frankl, överlevare från Auschwitz, menade att det inte finns någon mening med livet, men att människan ändå kan ställa sig en uppgift. Den bör vara att se en mening med att leva tillsammans och känna ansvar för sina medmänniskor.

Dr Melfi sa: »Skriv det ur dej.«

Det kom så väldigt nära nu, när Foto-Hasse i går berättade vad som hade hänt. I magen växer en ny känsla. En stark, verklig. Undantagskänsla. Det är på riktigt nu.

Osynlig James Dean

Jag kände ett fladder av ångest i bröstet varje gång jag vek upp Macbookens lock. Worddokumenten låg likt kläderna i ett tonårsrum utspridda över hela skärmen och gjorde att man såg bara en skymt av bakgrundsbilden på James Dean där han gick i duggregnet på Times Square med kragen på rocken uppfälld och cigg i munnen.

Och de där dokumenten blev bara fler och fler och jag hittade inget sätt att organisera det på. Vad som räddade mitt förstånd var att jag läste intervjuer med riktiga författare som berättade att de använde sig av Scrivener och Ulysses.

Jag laddade ner och köpte båda och sedan behövdes inte Word längre. Precis all skit jag skrev kunde samlas och enkelt överblickas på samma ställe. Det enda som fortsättningsvis var exakt lika jävla oorganiserat som förr fanns i mitt eget huvud.

I väntan på vardagar

Den som hela vuxenlivet varit en stugsittare lider inte det minsta av den lappsjuka som nu breder ut sig. Min egen längtan efter sociala kontakter uppstår bara vid de beklagliga tillfällen när jag får för mig att jag vill dricka, och det händer ju nuförtiden väldigt sällan. Fem sex gånger om året kanske.

Inte någon i bekantskapskretsen, de där jag längtar efter och vill träffa de där gångerna, kan nu komma och kalla en för tråkig hemmasittartyp. Stugsittare och soffliggare lever ju nu sitt solitärliv för allas bästa.

Sorgen efter mamma känns på något vis lite lättare att bära nu.

Ulf Lundell är ju, fastän det känns obegripligt, över sjuttio.  Enligt bloggen, som han väckt till liv igen, fortsätter han handla på Coop, nere i Kivik tror jag. Man får verkligen hoppas att stockholmarna som redan har flytt till sina sommarställen på Österlen tänker på att Lundell tillhör riskgruppen.

Det står i lokaltidningen att smittan nu har tagit sig in på många äldreboenden här i Borlänge. Mamma där på Ekoxen var sjuk så det räckte och blev över ändå.

Att Lundell dammat av Badgers Drift kan ju knappast bero på lappsjuka. Där ligger man i lä som asocial hemmasittare.

För mamma hade det inte hjälpt att tvätta händerna och sjunga Blinka lilla stjärna.

Själv kör jag med paleokost igen, den diet jag mår bäst av, och behöver därmed inte ge mig ut i den riskabla världen och handla så ofta. Frysen proppad av fisk, kött och kyckling. Med paleo går mejerier, spannmål, ris, pasta, potatis och allt som innehåller socker och tillsatser bort.

Troligare är väl att Lundells come back som bloggare handlar om att Vardagar 3 snart finns i bokhandeln.

Jag gör ju nästan ingenting som normalt folk gör saker och ting, så jag går steget längre och kör extrem paleo. Inga kolhydrater över huvud taget. Inte ens sådana som växer över jord. Och noll bär, noll frukt. Inga nötter och frön. Frågar du mig hur jag mår av det, så blir svaret att jag aldrig mått bättre.

I väntan på mitt förhandsbeställda ex av Vardagar 3 läser jag Lydia Sandgrens Samlade verk. Så här långt, 173 sidor, känns det som en av de bästa debutromaner jag någonsin läst.

Alex Schulman har också börjat blogga igen efter tio års uppehåll. Men där handlar det, från hästens mun, om lappsjuka.

Det är inte många på Zolá om morgnarna, och bagarna Daniel och Greger håller öppet bara till klockan tolv.

Bara det att Lydia Sandgren har fått förlaget att ge ut 700 sidor av en debutant säger en hel del. Får jag inte dessa 700 sidor att räcka tills brevbäraren kommer med det nya dagboksurvalet, 846 sidor, av Lundell, så ligger på bordet vid läsfåtöljen Anne Swärds Jackie och John Grishams Rooster Bar.

Barnen är i alla fall nere i lekparken.

På gång has även omläsning av Per Olof Enquist. Musikanternas uttåg var samma starka läsupplevelse som när den kom 1978. I tur nu står Kapten Nemos bibliotek.

Må John Prine klara sig.

I dessa tider går det ingen nöd på hemmasittaren som varit klok nog att bygga upp ett fett hemmabibliotek.
9789146236375_200x_vardagar-3