Sida 3 av 10

Gräslig dagdröm

images

Min dagdröm nu är att börja röka gräs på daglig basis. De alltför knappa erfarenheter jag har av att puffa Willie Nelson-tobak är att det gör mig väldigt uppspelt och oerhört kreativ, alltså två känslor jag trivs i lika bra som makaronerna trivs med falukorven.

Riskerna, jag är inte dummare än att jag känner till dem. Men ändå – jag är sextiofem jävla år, Willie Nelson är över åttio, och jag har vid det här laget lärt känna mig själv så väl att jag vet att jag fixar att kliva av vilket tåg som helst om det skulle börja rulla åt helvete.

Så spela roll om man då börjar leva sina drömmar, nån gång innan det blir för sent måste man leva sina drömmar, i vart fall för ett tag, för att se vart de leder en. Problemet jag ännu inte har någon lösning på i majafallet, är det att jag är sån rookie i denna i Sverige så ljusskygga bransch att jag inte vet hur man skaffar sig en så kallad kran; den som har levt ett i alla fall rätt så vattenkammat liv har ju inte det.

Plus att det bland bloggens trogna läsare finns minst en polis. Å andra sidan är det ingen som kan veta om det jag skriver här är den så kallade sanningen eller ej. Så i ett eventuellt polisförhör kan jag alltid åberopa att jag ofta tar mig konstnärliga friheter i texterna.

Självbio av Croneman

9789189061743_200x_jag-ar-olyckligt-har
Yes (utropstecken). Johan Croneman ger ut en självbiografisk roman, Jag är olyckligt här. Boken kommer i oktober. I den skriver DN-krönikören om tillvarons mörker och om »beroendedjävulen«, men också om kärlek, uppger förlaget, Mondial.
Gissa tre gånger om jag har förhandsbeställt.

För snabba puckar igen

signerad-livets-sma-njutningar

Beställler Sigge Eklunds nya bok Livets små njutningar. Av gammal vana från Bokus, där det går snabbast, där jag har ett konto som inte kräver annan inloggning än ett snabbklick. Och upptäcker ungefär två minuter senare att Adlibris säljer den signerad av författaren.

Varför ska jag jämt ha så väldigt bråttom med allting? Alltid ute efter det psykologerna kallar »omedelbar behovstillfredställelse«. Ja du, det där är en av grejerna som definierar en beroendeperson.

En annan fråga man ställer sig är varför Sigge Eklunds förlag, Brombergs, inte lika gärna kunde ha samarbetat med Bokus här. Så mycket Brombergsböcker som jag har recenserat och på annat vis skrivit om i mina dagar. Fast så tänker ju förstås bara en beroendeperson, med den närmast narcissistiska störning som hör till sjukdomsbilden.

Ny sambo

Unknown

Jag saknar Slas och alla mina andra hundar och vill ha en sån kompis igen nu. Vill vill vill. Enda sambon jag vill ha, eller ja, kanske en katt också, saknar The Dude kanske inte lika mycket men rätt mycket. Vi blir tre då. Den tanken känns fin.

Nya lägenheten med egen ingång och gått om space för två, ja tre med eventuell katt, några trappsteg ned till gatan bara. Lätt gå ut med och snabbt få rumsren. Balkong som hunden, en han, och katten, en han, (jag vill inte ha en hon här heller; allt som är en hon och jag betyder trubbel) kan sitta ute och speja på.

Fransk bulldog, litet muskelknippe, svart med vitt bröst. De sägs vara glada och trevliga skitar och det stämmer med dom jag har träffat.

Var hittar man en sån?

Och eventuella katten ska vara lejongul och får absolut inte håra mer än att nya stavdammsugaren klarar av det. Städar gör jag, minst varje fredag, men tycker inte överdrivet mycket om det.

Och de ska få heta Slas och The Dude de också och de ska utan gnöl acceptera att jag mest sitter och skriver och läser och de ska gilla soulsånger om kärlek och countrypoplåtar, som Marvin Gaye och The Jayhawks till exempel, och stå ut med doften av vietnamesisk fisksås när jag efter eget huvud lagar mina asiatiska specialrätter, och den nye Slas måste (till skillnad från hans ständigt speedade föregångare) ta det att husses trasiga höft gör att det inte kan bli tal om löpturer och toklånga strövtåg i skogen – väldigt tyvärr inte, men dagliga rundor bortåt Tjärnasjön kan utlovas, runt en timme fixar höften och det är vackert året om där vid sjön om morgnarna.

Slutpratat


images

Jag trivs bäst i min gamla musikvärld, där jag känner mig hemma, jag känner hur sant det är nu till These days med Jackson Browne i Marshallen, »I don’t do that much talkin’ these days«, sjunger han, vemodigt och vackert.

Precis så är det med mig också. Jag bara läser och skriver och lyssnar på musik.

Det är inte mycket prata nuförtiden. Och de få gånger jag ändå pratar, blir jag för pratsjuk och liksom pratar ikapp och pratar för mycket och känner att en del inte tycker om mig för det, så jag ska hålla käften ett tag nu, ta mig en ny lång paus från sociala medier och bara prata för mig själv i skrivandet här på bloggen.

»I don’t do that much talkin’ these days«. Och som Lucinda Williams säger: »Cause there’s something about what happens when we talk«.

Det känns vemodigt, men för mig är vemod en vacker värdekänsla.

Trångmål

Unknown

Fanns ju ingen ny Alex i går, han fick på käften i ett av mina Facebookinlägg ändå, men i dag fanns Håkan Nessers splitter nya, med en typiskt nessersk titel: »Den sorgsne busschauffören från Alster«.

Den minnesgode bloggläsaren erinrar sig att jag gnölade lite om Nessers förra, ”De vänsterhäntas förening”, men här är han tillbaka på banan igen, det vågar jag utan bedövning påstå efter de 109 sidor jag satte mig i skuggan på en bänk i Vattenparken och plöjde.

Men hur det ska gå i kväll / natt när den är utläst vet jag inte. Har hela Nessers författarskap (33 titlar får jag det till) i den nya bokhylla där det nu råder strikt bokstavsordning. »Den sorgsne busschauffören från Alster» är 398 sidor tjock. Kommer inte få plats på N.

Om jag nu inte fulflyttar David Nicholls eller nån till O som i Bengt Olsson eller Mats Olsson. Vi får se hur jag löser det.