Äcklig snusgubbe

Det finns inget äckligare än snus. Detta vet jag är en djup sanning eftersom jag själv är en snusgubbe. Jag har haft det där vedervärdiga äcklet under läppen ända sedan jag gick i sexan på Tjärnaskolan. Någon – det kan ha varit Hasse Alsterlund – hade kommit över en dosa Röda lacket och vi var några stycken som på en rast gömde oss bakom matbespisningen och smög i oss varsin prilla. 

Det var fruktansvärt äckligt, verkligen så långt ifrån gott man kan komma, och på lektionen efteråt började snuset rinna och vad skulle man göra, man kunde ju inte räcka upp handen och säga till fröken Ulla att jag måste gå och spotta ut snuset. Så vi satt där och svalde rinnet och hälften spydde, resten dog. 

Fast lik förbannat blev jag en av dom som fortsatte. Så klart. Det är så det går för beroendepersoner. Allt som förändrar sinnet vill vi på igen och igen och igen och idag sitter jag här som en äcklig snusgubbe och försöker upphöra med att vara en. Igen.

Sedan gången bakom matbespisningen har jag ungefär en gång om året slutat snusa. Högst en vecka har gått och sen är man där igen med fingrarna i snusburken. 

Snus är det svåraste som finns att sluta med. Sluta dricka är ingenting i jämförelse. Jag gjorde det en gång och det var hur lätt som helst, jag drack inte på åtta år. Jag började igen. Inte för att jag hade något som helst sug efter det utan för att det blev för tråkigt att inte dricka – varenda vän liksom bara försvann. Men numera trivs jag så mycket bättre än då med att umgås bara med mig själv och har inte längre något behov av att sitta på barer. Så varför då dricka överhuvudtaget? Jag slutar nog igen, det lutar åt det.

Och jag vet att det kommer gå lätt. Något fysiskt behov av alkohol har jag inte och har aldrig haft; där ligger det helt och hållet på det mentala planet. 

Med snuset är det något helt annat. Den seriöse snusaren har ju en prilla under läppen varje vaken stund – jag känner folk som till och med snusar i sömnen. Man spottar ut den bara när det ska ätas något och stoppar in en ny så fort man tuggat klart. 

När man i det läget slutar, ja, man får rätt rejäla fysiska abstinensbesvär. Så efter bara några dagars avhållsamhet börjar man prata med sig själv om att det inte är värt det och står snart i affären och säger till kassörskan »en dosa Kronan lös, tack.«

Den här gången har jag klarat det länge. Exakt hur länge säger jag inte. Senaste (som jag räknar med var den absolut »sista«) prillan var dock den jag tiggde av Stefan Olander när vi tog en fika på Ica Maxi, och då hade jag egentligen redan slutat men fick ett återfall vid åsynen av Stefans dosa med Ettan lös; det som hela tiden egentligen också varit mitt märke; Kronan vet jag faktiskt inte varför jag för nåt år sen började med.

Och alltings början på denna mer än femtioåriga idioti, tonvis med äckel, ja, nervgift, under läppen – var en smygprilla Röda lacket bakom matbespisningen på Tjärnaskolan.

Av banan och på spåret

Plura är på spåret, själv är jag av banan, orkar inte längre, tyar inte mer, och jag har aldrig haft vett i att bry mig om pengar; jag bara låter dom ta rätt så slut och tänker att det får dom väl göra då, det ordnar sig ändå på nåt vis och det har det ju så här långt i livet gjort så ingenting talar ju för att det ska sluta rulla på så.

Nu vill jag efter mer än två månader med köp och sälj-shit bara få sinnesro här i mitt nya boende och spela I try med Macy Gray och Stand by me med Ben E King och Hang on in there baby med Johnny Bristol och läsa Alex Schulmans Överlevarna en gång till.

Tålamod är heller inte min bästa gren; jag är en som styrs av impulser och känslor. Så jag har bett mäklaren sänka priset rejält på gamla soullyan; jag får ta att jag inte på långa vägar får tillbaka det som lagts ner på renovering av kök och badrum och allting. 

Inte vet jag vad som är normalt, det här är första gången jag säljer en bostad, men säg ytterligare sex-åtta veckors väntan på ett avslut, kanske ännu längre – nej, jag pallar inte mer, tyar inte mer, det är redan på god väg att killing me softly.

Jag värderar ro i sinnet högre än pengar, men normala människor bryr sig som fan om pengar, det är för dom det viktigaste som finns, ja viktigare än ett trivsamt hem, så jag sa i går morse till Jens, mäklaren: Sänk priset.

Och nya priset ligger nu ute på Hemnet. På mitt Facebook, till en grym spellista med 70-talssoul, skrev jag (i en lång text som redigerades så många gånger att läsare med böjelse för att kolla sånt säkert trodde jag var på pickalurven) sent på torsdagskvällen: »Tipsa folk du vet är ute efter något i den vägen och dela vidare. Fysisk visning av lägenheten nästa torsdag.«

Själv av banan avfyrar jag dock varenda gillaknapp inombords till beskedet om att Plura blir en av deltagarna i På spåret.

Urtjatigt

 

Lite  snuvig, lite hostig försöker man sträckläsa det som kom i postlådan, Hassan Blasims nya, GUD 99.  Men stup i halvtimman durrar det till på handleden och urtavlan på Garminklockan skriker åt en:

 »Rör på dig!«

Framåt eftermiddagen, bara åttio sidor in i romanen, är vi osams, jag skriker tillbaka.

»Nu håller du käften! Fatta att jag har minst Covid och boken är bra som fan.«

Jag och min bloggpersona

Många bloggläsare, i vart fall oroväckande hög procent av dom jag får kontakt med, tycks förväxla min bloggpersona med mig själv. Ändå är en hel del av dessa sådana som känner mig personligen och/eller är tränade läsare. 

Här om dagen hände det igen: »Vilken kvartersbar är det du sitter och dricker på om eftermiddagarna?«

Det gör mig nu inte så mycket, men jag har barn och barnbarn, så jag brukar ändå hänvisa till den programförklaring som dyker upp om man klickar på Om bloggen, där den läskunnige kan se att det står följande:

 »Somligt i innehållet är fiktivt, och jaget i texterna är inte alla gånger skribenten.«

Ganska klargörande kan jag tycka. Men jag kanske får skylla mig själv som vägrar använda smileys och sånt …

Dock var det jag själv som hade en vaxpropp i vänstra örat. Den lossnade med hjälp av Revaxör. Men näsan är fortfarande lite täppt, jag hostar till ibland och känner mig liksom mörbultad i kroppen och har dåligt med ork.

 Detta får mig att tänka så här: är det symptom på det jag inte vill oroa mig för men gör ändå? Så pass mycket att jag i går ringde Vårdcentralen och i dag inte törs gå på Lines femårskalas. Eller är det en psykosomatisk reaktion på att stressen kring det lägenhetsbyte som plågat mig sedan i juli nu äntligen börjar släppa?

Jag vet inte. Tills jag vet håller jag mig hemma för mig själv och läser min nye amerikanske favoritförfattare Ben Lerners senaste roman Topekaskolan. Min bloggpersona, som inte är samma ängslige hypokondriker som jag, skulle nog välja att sitta på kvartersbaren och läsa den över några glas av Luigis finfina Barolo.

Essäer är den nya skiten

Innan jag bestämde mig för att nu måste det fan bli ordning i bokhyllan, ja bokstavsordning, hade jag sorterat in sådana som Kjell Askildsen, Richard Ford, Lucia Berlin, Tobias Wolff, Raymond Carver, Hemingway intill varandra i hyllorna, och jag gav mig i kast med omläsning från den avdelningen och tänkte att det kanske kan leda till nåt essäaktigt om amerikanska novellister; jag tänkte att Askildsen gott kunde få trycka ner den norska flaggan i den myllan.  

 Någon essä blev det dock inte och har inte blivit än. Tänker jag essä när jag sätter mig för att skriva, behövs det inte många tangentryckningar förrän jag tycker att benämningen essä låter alldeles för pretentiös och jag tänker istället att jag ska skriva en text bara. 

Eller är det tvärtom? Kanske allting man skriver är just essäer, om man är en som jag. Essä lär ju betyda försök, enligt självaste Montaigne, essayens fader, »ämnet för mina texter är jag själv«, Bodil Malmstens idol, och det är ju precis det jag gör: försöker skriva en text. 

På den tiden jag hade en massa tidningar att skriva i (det var innan iPhonen kom och började ta livet av tidningar på papper, typ samma som när videon kom och killed the radio star) och de hade råd att hålla sig med sådana som jag, sjösatte redaktörerna texterna som antingen krönika eller kåseri och jag sket väl i vilket så länge jag kunde skicka en faktura.

Kanske kan man få jobb av tidningarna igen om man marknadsför sig som essäist. Jag har ju noterat att till exempel Linda Skugge, för inte länge sen mer eller mindre arbetslös, är på banan utav bara fan igen, skriver överallt, och hennes texter har av flera än Expressens kultursida bytt namn från krönikor till just essäer, så det kan vara det: essäer är vad som gäller, the new shit.

Så: hej goa redaktörn, jag heter Thomas och jag är essäist.

Det kan vara så att alla essäister – till och med Montaigne och kanske Bodil som ju aldrig lyckades få ordning på sina papper och lika lite sin roman om Johnny – har samma diagnos som jag inte har fått men ändå är säker på att jag har. Omöjligt att strukturera och fokusera några längre stunder. 

Man börjar skriva men vet aldrig vad det blir, det enda man vet är att alltid blir det något. Ett försök från första ordet till sista punkten. Alltså en essä. Just denna text var en essä om amerikanska novellister där en norrman redan i den första meningen råkade blanda sig i. Vore det istället en krönika skulle en klåfingrig tidningsredaktör lägga sig i och tycka att den meningen är alldeles för lång. Och meningen jag skriver just nu skulle Hemingway ha strukit, han tog konsekvent bort sista meningen »för att den alltid är konstruerad.«

Hitta hem

Jag lägger fram böcker på soffbordet som jag vill läsa om innan det blir försent. Göran Tunström i en av travarna. Som ung författarwannabe förbannade han sitt öde att vara född i Sunne: 

»Ty den som är född i Sunne har ingenting att berätta, tänkte jag och beslöt mig för att för all framtid vända Sunnes Stor- och Långgata ryggen. Till landet Exotien begav jag mig – och det var där jag äntligen fick syn på Sunne.«

Vaxpropp

Unknown

När man är karl och drabbas av en fet vaxpropp i vänstra örat.

Man blir sängliggande.

Man vill ha en mamma att ringa till och få tröst.

Man är den det är mest synd om i hela världen.

Man googlar ”symptom på Covid”.

Man beställer Revaxör på nät-Apotea, som kommer hem i brevlådan för att man inte vill gå ut och vara en smittspridare.

Picassos ångest

Picasso skapade mästerverk i sömnen. Ändå ville han inte gå upp när han vaknade på morgonen. Prestationsångesten var så stor att han fick lockas och pockas ur sängen av hembiträden och musor och modeller. Det kunde ta halva dagen att få honom att kliva i tofflorna och i den noppiga blå morgonrocken hasa bort till ateljén och börja måla på en duk av nattens drömbild.

Inga bokpärmar

Unknown

Skammen slog ner i mig, jag ville inte visa mig utanför lägenheten. Först behövde jag formulera en sammanfattning, en kort, på en eller två meningar, för dem som undrade över hur det gick med min bok, den jag hade tänkt ge ut själv när den tänkte förläggaren, som jag tyckte, svek ett löfte, men som nu inte kommer att ges ut alls eftersom Bonniers lägger ner den plattformen. 

Det var beskedet om det, i ett mejl för bara några dagar sen, som väckte känslan av skam i mig. Jag orkar inte längre hålla liv i mina bokdrömmar. »Det snöar på morfars hatt« var det tredje långt gångna projektet som kapsejsade. Mitt 30-40-åriga jag skulle ha ryckt på axlarna åt det, men inte mitt 65-åriga. Det förlag finns inte som är berett att ta några risker med någon i den åldern – om vederbörande inte är ett väldigt känt namn.

Istället för att det färdiga manuset ska få de bokpärmar det alltså inte kommer att få, tänker jag då och då strö ut valda delar av det här på bloggen.

Terapitimme

Unknown

Fredag morgon, Dr Melfi synade sin patient nr 1 för dagen i sömmarna. Sedan nån gång på senvintern hade jag gett fan i, bara låtit håret och skägget växa, och jag såg nu ut som en som sover under broar, och hon hade av en pressad sjukvård kallats under fanorna och av den anledningen haft sin privatklinik vilande sedan tidigt i våras och alltså inte sett skymten mig på flera månader.

Man märkte hur hon ruskade på huvudet inombords.
»Nej«, sa jag. »Det är inte som du tror.«
»Och vad är det jag tror?«
»Tja … att det har återfallits i vin, kvinnor och sång sen sist.«
»Har det då återfallits i vin, kvinnor och sång sen sist?«
»Absolut inte.«

Hon tittade på mig. Jag vek in en hårsnibb bakom örat, jag kliade mig i skägget. »Alla män som inte har en arbetsplats med kvinnliga jobbarpolare att gå till om morgnarna ser ut så här.«
Hon log. »Så din sommar har varit nykter och fin?«
Jag rev mig i skägget, som ett tics. »Det har den«. 

Jag såg inte vitsen med att ta upp de dagliga eftermiddagssittningarna på kvartersbaren, en helt och hållet social grej, i den outhärdliga väntan på en Slas, en The Dude, ett behövlig avbrott i isoleringen, även om jag håller det påbjudna avståndet fyrdubbelt till traktens övriga eftermiddagsdrinkare, och det handlar inte om mer än två, möjligen tre, nån olycklig gång kanske fyra glas av Luigis il vino della casa för gäster speciella.

Hon satt tyst och spände blicken med de vackra ögonen i mig. Jag passade på att byta spår. »I morron har jag klipptid. På Sax och kam, jag tror dom heter så.« Jag knyckte på nacken. »Här bortåt gatan.« Hon teg vidare. Jag sa: »Du vet jag brukade klippa mig hemma på Soltorget. Hos Pia. Vägg i vägg med pizzerian. Det har varit damfrisering i den lokalen ända sen jag var liten. Hildur Erikssons tror jag det hette då. Min mormor gjorde sig fin i håret där när det var nåt speciellt på Frälsningsarmén. Alltså i Pias lokal, i pizzerians lokal var det finbageri.«
»Intressant«, sa hon. »Väldigt intressant«.
Jag brydde mig inte om sarkasmen. »Men Pia fick bomma igen. Nån gång i våras tror jag. Nu vetifan vad det är i den lokalen.«

Dr Melfi satt och smånickade, tyst. Är det nån som kan hennes taktik så är det jag. Den går ut på att man ska bli så besvärad av tystnaden att man till sist säger nåt man tänkt knipa käft om. Så jag tänkte vänta ut henne, ville bara att tiden skulle gå, timglaset rinna ut, och hon väntade, jag väntade, vi var Al Pacinos och Robert De Niros rollfigurer Neil McCauley och Vincent Hanna i Heat, i scenen när de stämt träff på dinern för att prata ut och reda ut saker och ting.

  Jag ville hem och läsa det sista i Renegater, 747 sidor tjock, där ingen mindre än Henry Morgan dyker upp, kommer gående på en väg som löper mellan åkrarna i landskapet nära havet, där romanens berättare och jagperson, Klas Östergren, dragit sig tillbaka på en gård. Han står en dag vid grinden och spanar och bara så där, redan på sidan 14, kommer han gående, Henri le boulevardier, mannen och myten som inte setts till sedan han för fyrtio år sedan mystiskt försvann från den lugubra våningen på Hornsgatan 29 C, lägenheten med »natten som en ständig möjlighet«; en åldrande man nu, väldigt sliten, men, ska det visa sig, fortfarande fullt kapabel att knyta slipsen med en perfekt Duke of Windsor.

Jag hade inte tid med det här, jag hade väl ett femtiotal sidor kvar, och jag visste att brevbäraren framåt elva skulle komma med ett signerat ex av Alex Schulmans Överlevarna; jag kände mig säker på att det skulle bli så njutbar läsning att Luigi fick klara sig utan mig denna eftermiddag, så jag behövde hinna med att köpa hem en sex, åtta öl också, det var mycket nu.

Jag blev skakig av otålig nervositet, jag mätte mig mot en mästare på obekväm tystnad, jag behövde något åt bensohållet men hade inget, man går ju inte till sin drogterapeut med piller i fickorna. Men jag såg på väggklockan att tiden snart var ute, tusen kronor plus moms, jag klöste mig i skägget. »Det här ska också bort.«