Sida 2 av 7

Minneslucka

Unknown
Om det var natt eller tidig morgon.
 Johnny visste inte, det kunde vara vilket som.
Mitt i vintern, mörkt jämt.
De satt båda hopsjunkna på hallgolvet i vindskupan.
Camilla, i bara hans London Calling-t-shirt, snyftade:
»Åh gud, åh gud …«
Han hade huvudet i händerna, kunde känna stanken.
Sprit, hasch, kvinnoparfym.
Han mindes att han varit med Sebastian på puben.
Efter det:

Ingenting.

Ryan Adams

Luigi lurar i mig ”ll vino della casa för mina gäster speciella”, och jag kommer hem och börjar sms:a och facebooka och blogga och ha mig och  Ryan Adams i Marshallen och jag vet möjligen i morgon vad allt.

Och La Cieneda just smiled.

Bibel typ

Beslutet att min nya bok ges ut först i december – det väcker två känslor i mig, motstridiga: besvikelse och … ja vad är den andra? 

Den finns i magen men jag vet inte riktigt vad det är. Jag hittar inget ord för känslan, men det är något med att en känsla lättar, en av stress kanske, även om jag är en som sällan eller aldrig jagar upp mig; jag skulle passa perfekt som mediterande munk i nåt kloster långt ute i obygden, där det råder pratförbud och man inte mer än ryktesvägen – när de kommer på åsnestigen med DN och SvD och Bokuspaket – hört talas om Netflix och sociala medier.

Samt – very important, för att inte dra på sig trubbel – inga hemliga underjordiska gångar finns till några närbelägna  nunnekloster.

Nåväl. Hade räknat med det. Förläggaren, da partner in crime, har bombarderat mig med argument. Sms-exempel från det hållet:

»Thomas, du måste förstå att allt  i branschen som inte är nätbokhandel har tappat två tredjedelar.«

Ja ja ja, jag fattar. Att han har fingret i luften. Inte en enda kund när jag snabbt dyker in på Akademibokhandeln i Kupolen för att leta efter en till Don Winslow.

Ingela, butiksföreståndaren, Facebookkompis, drabbas av mitt gnäll om hur jag haft det med konkursade bokförlag och kommersiellt tänkande förläggare. 

»Och nu då«, säger hon »vad är det för genre?« (frågan  som tycks vara så väldigt viktig för bokhandeln och recensenter att ha ett svar på).
»Jadu«, säger jag. 
Ingela: »Är det roman?« (genren som gäller i bokhandeln).
»Jadu ….«, säger jag.
Ingela väntar.
»Jamen inte vet jag«, säger  jag. 
Ingela väntar. 
»Finns den genren«, säger  jag, »så säg … inte vet jag,  säg hybridroman.«

Och sex månader med ett korrektur på manus. Kan sluta med typ bibel.

Hängslen och livrem

Da breaking news om att cigg och snus skyddar mot fulingen.
Går omedelbart till balkonggluggen och slår fyr på en Moods.
 En redig paj Kronan lös är redan på ordinarie plats under läppen. 
Tänker: cigg plus snus = dubbelt så bra skydd. 

Hängslen och livrem.

Hångel

De skulle snart stänga och jag sa:
»Jaha, vad ska vi nu hitta på?«
Hon sa:
»Du skulle kunna kyssa mej.«

Exakt det jag lurat på sen tredje ölen men inte tordats.

Hon smakade mycket gott och hade mjuka läppar, the longer the waiting the sweeter the kiss, så jag ville hålla på och hålla på. Så vi höll på. Men Luigi i baren, på skarpen:

»Cazzo! Här ni inte kan väl sitta och hångla!«

Hon log mot mig och sa »nu är det vi som lyder« och såg mig djupt i hjärtat, och i de där vackra ögonen hördes frågan ska vi gå hem till mej eller hem till dej eller var och en hem till sitt?

»Alldeles absolut hem till nån av oss«, sa jag.

Portföljen

Gångerna när vi skulle ner på Borlänge: morfar höll mig i sin ena hand, i den andra höll han den ljusbruna läderportföljen med blanka spännen. Den han klämde fast på pakethållaren när han skulle cykla ner till ett av fyra skift vid masugnen.

I portföljen: matdosan, kaffetermosen, Gyllelimpamackorna. En med prickig korv, en med leverpastej och saltgurka. Den som gjort i ordning var mormor. Om det handlade om morgonskiftet: gått upp i nattsärken och donat med det. Jag såg aldrig morfar ens bre en smörgås själv.

Morfar och jag åt rediga arbetarportioner (som vi låg i med skrivandet, han på Remingtonen, jag i skrivboken) med extra allt på varsin sida av köksbordet, mormor på en hög träpall vid spisen, i förkläde och huckle, petade i en klick mjölkstuvade makaroner och nån stekt falukorvsskiva på en liten assiett. 

Det var då, längesedan.

Nu drack jag stilla och fint ett till glas av Luigis mojjiga italienare, som han säger går som Il vino della casa för mina gäster speciella. Vilket man förstås begriper är rent spagettijidder för att smörja upp en till stammis. Vilket man har mer än halva inne för att avancera till. Det dricks åt helvete för ofta igen.

För såna som jag – inte bra ha en kvartersbar.

Hursomhelst med det, man är vad man är och jag kände hur det gjorde mig gott, och Warren Zevon i lurarna var flera snäpp värre, sköt horse, sörplade Corona på nåt loppigt hak långt utanför stan och ville att mexikanska Carmelita skulle komma och hålla om honom sen när abstinensen kom med sina ludna spindlar på väggen och skäggiga råttor i sängen, och jag läste nån centimeter Norén – han också har ju en Dr Melfi – till innan jag la bokmärket på väldigt rätt ställe och stoppade ner den opaginerade kolossen till dagbok på tunt bibelpapper i den ljusbruna läderportföljen med blanka spännen.

Den jag för en stund sen hade tänkt på när jag från fönsterbordet gluttade ut på gatan där jag och morfar hade gått så många gånger på väg ner på Borlänge för att spendera hans löning på nya böcker åt oss. Och om morfar passade på att ta sig en välförtjänt pilsner på stället som enligt mormor hade »rykte om sig« – en grammofonskiva med frälsissånger åt henne.

Den skrynkliga portföljen var min nu – som gjord för Macbook, Moleskine och bok; allt folk som jag behöver som matsäck. Och den luktade än av morfar och hade varit min så hemskt länge.

Papa liksom

I ett tidigare utkast av det här stycket, ett just du bör vara väldigt tacksam för att jag raderat, skrev jag det rakt ut, lät inte sanningen vara ett isberg.

Väntan på

Vaknar till ny dag igen
och börjar vänta igen
På vad mer än det
vi alla väntar på är
oklart igen
En dag skulle det riktiga livet
börja
Så fort man väntat ut det här som är
På så vis kan ett liv gå
I väntan

På något

På dvd-tiden

Läser morgontidningarna. Först DN och SvD på gammalt hederligt papper. Sen alla andra på det däringa internet.

GP Kultur recenserar, sågar, avrättar, lustmördar någon av alla dessa nya Netflixserier som tycks komma precis hela tiden.

Varför slösar jag tid på att ens läsa recensionen? Jag har ju inte ens Netflix. Jamen fråga mig inte, jag vet inte. Det bara blir så för den som knarkar allt om böcker och film och musik på alla kultursidor som finns i hela världen.

Den Netflixstackare som nu sågas, avrättas, lustmördas heter The Lovebirds. »Bättre komedier hittades på dvd-tiden i tjugokronorshögen på Konsum.«

Jag rycker till. Nyss kände jag mig efter 12363 steg med bungypumpstavarna runt Tjärnasjön och Sportfältet som högst tjugofem. Nu blir jag plötsligt urgammal.

»På dvd-tiden«.

 Jag vrider blicken mot tre Stringpockethyllor på väggen och en låg Billy på golvet. Proppade med filmer och tv-serieboxar. På dvd.

»På dvd-tiden«.

»Åsa-Nisse på nya äventyr« – den har jag inte sett på ett bra tag nu. Den har dom nog inte ens på såna moderna ställen som Netflix.

Unknown