Sida 2 av 10

Terapitimme

Unknown

Fredag morgon, Dr Melfi synade sin patient nr 1 för dagen i sömmarna. Sedan nån gång på senvintern hade jag gett fan i, bara låtit håret och skägget växa, och jag såg nu ut som en som sover under broar, och hon hade av en pressad sjukvård kallats under fanorna och av den anledningen haft sin privatklinik vilande sedan tidigt i våras och alltså inte sett skymten mig på flera månader.

Man märkte hur hon ruskade på huvudet inombords.
»Nej«, sa jag. »Det är inte som du tror.«
»Och vad är det jag tror?«
»Tja … att det har återfallits i vin, kvinnor och sång sen sist.«
»Har det då återfallits i vin, kvinnor och sång sen sist?«
»Absolut inte.«

Hon tittade på mig. Jag vek in en hårsnibb bakom örat, jag kliade mig i skägget. »Alla män som inte har en arbetsplats med kvinnliga jobbarpolare att gå till om morgnarna ser ut så här.«
Hon log. »Så din sommar har varit nykter och fin?«
Jag rev mig i skägget, som ett tics. »Det har den«. 

Jag såg inte vitsen med att ta upp de dagliga eftermiddagssittningarna på kvartersbaren, en helt och hållet social grej, i den outhärdliga väntan på en Slas, en The Dude, ett behövlig avbrott i isoleringen, även om jag håller det påbjudna avståndet fyrdubbelt till traktens övriga eftermiddagsdrinkare, och det handlar inte om mer än två, möjligen tre, nån olycklig gång kanske fyra glas av Luigis il vino della casa för gäster speciella.

Hon satt tyst och spände blicken med de vackra ögonen i mig. Jag passade på att byta spår. »I morron har jag klipptid. På Sax och kam, jag tror dom heter så.« Jag knyckte på nacken. »Här bortåt gatan.« Hon teg vidare. Jag sa: »Du vet jag brukade klippa mig hemma på Soltorget. Hos Pia. Vägg i vägg med pizzerian. Det har varit damfrisering i den lokalen ända sen jag var liten. Hildur Erikssons tror jag det hette då. Min mormor gjorde sig fin i håret där när det var nåt speciellt på Frälsningsarmén. Alltså i Pias lokal, i pizzerians lokal var det finbageri.«
»Intressant«, sa hon. »Väldigt intressant«.
Jag brydde mig inte om sarkasmen. »Men Pia fick bomma igen. Nån gång i våras tror jag. Nu vetifan vad det är i den lokalen.«

Dr Melfi satt och smånickade, tyst. Är det nån som kan hennes taktik så är det jag. Den går ut på att man ska bli så besvärad av tystnaden att man till sist säger nåt man tänkt knipa käft om. Så jag tänkte vänta ut henne, ville bara att tiden skulle gå, timglaset rinna ut, och hon väntade, jag väntade, vi var Al Pacinos och Robert De Niros rollfigurer Neil McCauley och Vincent Hanna i Heat, i scenen när de stämt träff på dinern för att prata ut och reda ut saker och ting.

  Jag ville hem och läsa det sista i Renegater, 747 sidor tjock, där ingen mindre än Henry Morgan dyker upp, kommer gående på en väg som löper mellan åkrarna i landskapet nära havet, där romanens berättare och jagperson, Klas Östergren, dragit sig tillbaka på en gård. Han står en dag vid grinden och spanar och bara så där, redan på sidan 14, kommer han gående, Henri le boulevardier, mannen och myten som inte setts till sedan han för fyrtio år sedan mystiskt försvann från den lugubra våningen på Hornsgatan 29 C, lägenheten med »natten som en ständig möjlighet«; en åldrande man nu, väldigt sliten, men, ska det visa sig, fortfarande fullt kapabel att knyta slipsen med en perfekt Duke of Windsor.

Jag hade inte tid med det här, jag hade väl ett femtiotal sidor kvar, och jag visste att brevbäraren framåt elva skulle komma med ett signerat ex av Alex Schulmans Överlevarna; jag kände mig säker på att det skulle bli så njutbar läsning att Luigi fick klara sig utan mig denna eftermiddag, så jag behövde hinna med att köpa hem en sex, åtta öl också, det var mycket nu.

Jag blev skakig av otålig nervositet, jag mätte mig mot en mästare på obekväm tystnad, jag behövde något åt bensohållet men hade inget, man går ju inte till sin drogterapeut med piller i fickorna. Men jag såg på väggklockan att tiden snart var ute, tusen kronor plus moms, jag klöste mig i skägget. »Det här ska också bort.«

Cigg i skrivarnatten

images

Knappt en blund i ögonen på hela den där förbannade hösten och vintern, det gick inte att sova, kanske var det alla piller, substanser som förvred sinnet, allt det där jag stoppade i mig mot ångesten, så istället för att sova: jag började skriva på nätterna.

Upp om morgnarna till något lönearbete behövde det ju inte längre tänkas på – vi hade varit gifta, något äktenskapsförord som gav henne rätt att behålla allt det där hon hade ärvt av sitt as till farsa, byggmästarjäveln, fanns inte, hälften av allt var mitt; jag skulle aldrig mer behöva arbeta för pengar.

Skriva på natten. På något, oklart vad. Med romanen Johnny Boy, som jag arbetat så många år på var det kört, det projektet, ja alla bokplaner – jag visste det inte då men förstod ändå nånstans att det skulle gå så även med hybridromanen Det snöar på morfars hatt – planerna fick skrotas, alla de där livslånga, fåfänga drömmarna om att ge ut böcker skulle få läggas ner, man var dömd att förbli vid sin läst.

Men jag ville skriva ändå, alltid blev det något och allt annat än skrivandet hade gått förlorat: gården, hundar, katter, skivsamlingen, den rediga Bang & Olufsen-anläggningen, förläggaren på det lilla bokförlaget i byn som jag kände inte ville samarbeta med mig längre.

Nu, den här natten i början på september, när jag har fått mejl från Type&Tell om att Bonniers lägger ner den print on demand-verksamheten, vilket innebär att Det snöar på morfars hatt aldrig kommer att ges ut, när jag nu tittar tillbaka och skriver det här: Nina Simone som sällskap i natten. Inte på stereon, inte från vinylskivan hon så ofta när hon var pårökt spelade.

Nej, musikanläggningen och en halv vägg med LP-skivor lämnades kvar – det skulle inte ha fått plats i den lilla lägenhet i stan som köptes för att snabbt komma bort, komma undan det där, så det fick bli en prioriteringsfråga och valet föll på böckerna, så klart på böckerna, i det valet fanns ingen tvekan

Så efter flytten från byn, flykten från henne: Nina Simone och alla de andra från Spotify, och eftersom det handlade om nätterna via Wesclurarna. Bostaden hade grannlägenheter, det mer än sextio år gamla HSB-huset lyhört, om nätterna när man skriver till musik, ens grannar, fullt normala människor med riktiga arbeten och tider att passa, sådana människor sover då.

Att röka hur som helst, som man vill, gick heller inte för sig, fastän det är bostadsrätt. Handskrivna lappar här och där i och utanför trappuppgångarna upplyste om det. Skarp ton, ja rent vass, ingenting att leka med. Inte ens ute på sin egen balkong ansågs det okej att tända en cigg.

Till min lilla soullya högt uppe under takåsen hörde dock ingen balkong, inte en som man kunde gå ut på, bara en fransk. Den glasade dörren till den hade jag alltid öppen, jag ville ha så redan från första början, närheten till höststormarna som riste i parkens stora lönnar utanför. Dit var det från skrivbordet tre fyra steg, så det blev snabbt till en vana att jag ställde mig där i öppningen mot det svarta järnräcket och knackade fram en Marlboro.

I det spåret rullade det på, jag märkte att det fanns något med att skriva om nätterna, så jag fortatte med det då och då. Eller då och då. Ofta, oftast. Alltid om jag hade kommit från kvartersbaren, där Luigi serverat ett par glas av sin långt utanför kvarteret omtalade Barolo, och där blev jag snabbt stammis, där vid det fönsterbord som både Luigi och jag såg på som mitt.

Jag gjorde det till vana att sitta där några eftermiddagstimmar varje dag, och det är sittningar som vevar igång något inom en som gör att man när man kommer hem vill fortsätta dricka och spela musik och röka – ja, man önskar sig jointar då men vet inte hur få tag på – och skriva, se natten därute sy ihop sig själv, månen en tunn skärva högt över lönnarna i parken, man räknar till fyra cigg kvar i paketet, det bör räcka, gryningen dröjer länge än, och skulle man innan dess missbedöma hur många öl man kan dricka och fortfarande skriva väl, så gör ju det ingenting, när ändå ingen ska läsa det man skriver, man skriver helt enkelt för sig själv, så hade det blivit, skomakare, bliv vid din läst, och Nina Simone pratsjunger, So, never leave me lonely/Tell me that you love me only/And say that you’ll always, let it be me, och någonting i rummets mörker skälver till.

Dassig träning

pullups-king-back-development_0-600x338

Gymet törs man sig inte till under rådande omständigheter, inte den som likt mig är ängslig av sig. Min ängslighet är extraordinär och har alltid varit; på den fronten känner jag igen mig i min mamma, så jag tror att sådant går i arv, att man föds med vissa egenskaper.

Så någon fot på gymmet har inte satts sen nån gång i mars. Men jag har för den skull inte slutat träna. Nej, på sistone har träningen till och med trappats upp. Mitt nya badrum, det är så underbart stort – det var ju en gång lekskola här – att jag har inrett en del av det till träningslokal. 

Hantlar, inte så värst tunga men man får öka på antalet reps.
Stor gummiboll hålla balansen på när man kör knäböj.
Marklyft med kettlebells.
Stång göra chins i. Eller om det heter pullups.
Såna band man fäster i stången och kan göra allt möjligt med.
Roterbara plattor med handtag när man ligger och kör de förbannade armhävningarna.
Och icke att förglömma gummibandet, snott kring elementet, som ger småmusklerna i den trasiga höften en helvetes duvning om man kör åt alla tre håll, framåt, åt sidan, bakåt.

Ja, jag disciplinerar mig – tänk om man ändå kunde det även med skrivandet – och kör ett halvtimmespass i högt tempo där i badrummet varje morgon, sju dagar i veckan, även om jag så skulle vara bakfull, vilket jag nuförtiden nästan aldrig är. För att vara säker på att få det gjort och inte skjuta upp – allt man skjuter upp blir aldrig av – dammas passet av direkt efter ciggen och espresson, och direkt efter styrketräningen tar jag några steg åt sidan och kliver in i duschen, där det stås väldigt länge under iskallt, som ju också är träning, pulshöjande utav bara fan, det kan varje vinterbadare skriva under på.

Så nu tänker jag, vad gäller gymet, att rådande omständigheter kan ta sig nånstans, jag tänker att gymkort kanske inte längre behövs, jag tänker att det skulle spara inte bara pengar (jag behöver verkligen börja leva sparsamt) utan också massor med tid, jag tänker att det kanske är som Åsa Linderborg skriver i sin dagbok. »De säger att man lever längre, kanske kan man förlänga livet med så mycket som fem år. Då räknar de inte med att själva träningstiden motsvarar lika mycket tid.«

I vilket fall. Kroppen bryr sig ju inte om var någonstans man tränar. Den skiter väl i om det är på gym eller på dass.

Långhårig, skäggig och impotent

images

Jag glömmer hela tiden låsa ytterdörren, sån säkerhetsdörr som kräver att man lyfter på handtaget och det är det jag hela tiden glömmer att göra, så hon bara står där, »hej på dig, du kan väl åtminstone svara på sms«, och hon har med sig en pocketbok, Mannen från Albanien.
»Jag hörde talas om den, så …« Hon fnittrar. »Ja, jag snodde den.«
»Vafan«, säger jag. »Man gör inte så. Bokhandlarna har det nog jävligt ändå.«

Detta har jag blivit påmind om ungefär en gång i veckan ända sedan i mars, tror jag, då när nån kines käkade en fladdermus. Av förläggaren. Han är vad han är, ja, förläggare, så han vägrar fortfarande ha någonting med utgivning av nåt som helst i bokväg att göra.
»Hör på mig nu.«
Jag tar en djup klunk kall öl.
»Lyssnar du eller dricker du?«
»Jag lyssnar.«
»För sista gången. Inte. Så. Länge. Dom. Förbannade. Omständigheterna. Råder.«

Det var i förra veckan. Bakugnshett fast jag höll mig under lindarna längs byvägen. Älven orkade nätt och jämt strömma och solen över den var vit och ond. Förläggaren skramlade med isbitarna i drinken och sa »hemligheten med isen är att dricka snabbt och sitta i skuggan.« Han drack snabbt, han satt under blodlönnen på värdshusets punschveranda.

»Dom förbannade omständigheterna har i vart fall haft det goda med sig att man får vara i fred här.« Han blängde över bordet. »I stort sett i fred.« När jag kom från den dammiga bussen och störde friden satt han som vanligt och läste. Och som vanligt, eller åtminstone som oftast, något klassiskt. Nu var det Fogelströms Mina drömmars stad

Hon säger: »Det var på Åhléns. Okej?«
»Så du säger det.«
»Jag köpte en foundation som var svindyr. Okej?«
»Du skulle ha snott den och betalat boken.«

Hon ligger på min säng, uppepå, och läser medan jag skriver. Enligt plan B. Då dom förbannade omständigheterna fått förläggaren att dra öronen åt sig får det bli så. Men kommer jag verkligen få råd med att sjösätta plan B på egen hand, nu när nya lägenheten kostat mig allt jag äger och ingen ännu kan ha en aning om vad gamla soullyan kommer att inbringa? Jag vet inte.

Jag, som aldrig brytt mig om pengar, sover nu dåligt av att bekymra mig för ekonomin. Ja, det är mer än taskig nattsömn. Många dagar kan jag inte skriva, och jag känner mig mentalt utbränd och impotent och håret växer och skägget och jag vill helst inte träffa en enda människa utöver mäklaren och den som ska styla soullägenheten och fotografen som ska ta bilderna som sen ska läggas ut på Hemnet och allt vad det heter.

Jag drack upp min Kronenbourg och sköt utskriften av korrekturet över bordet. »Om omständigheterna en dag inte är så förbannade … ja, du kan väl ta en titt då.« Förläggaren nickade avmätt, helt klart jävligt less på mig nu, och stoppade ner vad som var plan A i väskan och jag tog bussen hem till plan B.

Hon ligger på sängen, uppepå, och läser stöldgodset medan jag försöker få något vettigt skrivet på plan B; det är inte samma dag, det är en annan dag, och hon är sur för att hon märker att jag inte vill träffa henne eller någon enda och inte vill prata om det som bekymrar mig, en bok som drabbats av omständigheter och en flytt från helvetet som inte har ett slut i sikte än på sexåtta veckor, och när hon till kvällen har gett upp alla försök till konversation och vad annat det kan vara och gått hem, upptäcker jag att hon har lämnat kvar Mannen från Albanien på soffbordet. Hundöra på sidan 128. Vad nu det ska betyda. Mer än att jag måste bli bättre på att låsa ytterdörren.

Closing time

Unknown

Man är i Tom Waits-låten, de blinkar med  lyset i baren och börjar vända stolarna upp och ner och spriten står där oåtkomlig på hyllorna, och man upptäcker att det var det enda man hade gemensamt med de som man en sexa whisky bort ryggdunkade som de bästa av vänner.

Baby blue

Unknown

Han skrev »It’s all over now, hej då, baby blue (flyttfirma hämtar så småningom det nödvändiga)« på en grön post it-lapp och tryckte fast den i marijuanasmulorna på hennes sida av köksbordet.

Han tittade på Garminklockan på vänstra handleden: halv åtta, pulsen 89, tre streck på stressmätaren. Bussen skulle vara där tio i. Han gick in i biblioteket och såg ut genom glasväggen på vad han lämnade. Oktoberlöven karmosinröda i de två japanska lönnarna, den stenlagda innergården ångade efter nattens regn, älven nedanför bläcksvart och tyst. Han stoppade ner Macbooken och Moleskinen och Möss och människor i  den bruna buckliga portföljen, den morfadern hade matdosan i när han cyklade till skiftet i järnverket,  drog på sig R. M. Williams-bootsen och gick i den mjuka, nötta skinnjackan över byvägen in på stigen genom buskskogen upp till hållplatsen på stora vägen.

Den blöta bussen neg till, dörren pyste upp, han klev på och kände hjärtat slå i bröstet som en fångad fisk.

Arvtagerskan

Unknown

Han stod i flugsvärmen på gödselstacken bakom stallet. Gröna Tretorn gummistövlar, brännässlorna knähöga. Beppehatt med blå blommor, Wayfarerbrillor, solen lågt i väster över älven.

Han spettade med grepen. För att rädda sig undan hettan hade de luringarna ålat sig genom de översta lagren av hästskit ned till svalare trakter på djupet, han spettade och grävde och bökade tills han långt där nere hittade några feta rackare.

Han tog maskburken och gick över stallbacken till längan med vedboden och de övriga uthusen på andra sidan av den kringbyggda gården. Från en takbjälke i en av de soldammiga bodarna tog han ner ett bambumetspö, och gick sen bort till backen vid härbret och hämtade två flaskor Bedarö Bitter, fler än två benfickor hade tyvärr inte shortsen.

Han tog sen stentrappan ned till älven och satte sig längst ut på bryggan. I en sån regissörsstol som Francis Macomber sitter i, tänkte han, kort före sin korta tid av lycka, innan han under jakten på lejonet – eller om det var en buffel, han mindes inte  – själv blir skjuten i ryggen eller om det var i nacken.
Av frun.
Med avsikt, tänkte han.
Skottet var inte tänkt för lejonet / buffeln.

Förmodligen inte. Helt säker på det var han inte. Han tänkte: Hemingway skriver ju inte precis på folks näsa. Undertexterna i en novell skulle räcka till en roman. Och var det inte så att Mrs Macomber, »arvtagerskan«, natten innan hon fyrade av studsaren smugit över till ett annat tält och … ja, undertext-knullat.

Jo, så måste det ha varit, resonerade han med sig själv. Från scenen när de alla tre dagen efter satt på just såna här stolar i tältöppningen och drack, vad det nu var för drink, före lejonjakten, mindes han laddningen i meningen » … och de låtsades som ingenting hade hänt.«

I alla fall var ölen skapligt kall och det fanns fler i källarbacken, och hunden badade i det grunda där det inte strömmade och katten låg blickstilla i gräset vid båthuset och väntade på att första mörten skulle nappa, och fler öl, gott om öl, god öl fanns i källarbacken, så han tänkte sitta här länge, hela kvällen, inte gå upp på gården för annat än att hämta öl öl öl; en Mrs Macomber fanns däruppe, minst lika rik som »arvtagerskan« i novellen men inte fiktiv, verklig, helt jävla verklig.

Han kunde höra det ända ned hit, hur den arvtagerskan spelade Nina Simone i biblioteket. Han visste att om han sen, när det var tomt på Bedarö, gick in via skjutdörren i den glasade väggen, då skulle han hitta henne, en flaska trehundrakronors chablis och ett askfat fullt av fimpade jointar, och han kände hur magen fylldes av gråt igen.