Sida 10 av 11

Röran med Gud och Jesus och dom

Mormor sitter ibland med knäppta händer och blundar. Jag vet att hon ber till Gud då. Jag är inte riktigt säker på om jag tror på Gud. Jag läser i alla fall Fader vår i söndagsskolan. Den som är i Metodistkyrkan med ett högt och spetsigt torn. Det är på Borganäsvägen mitt emot Borlänge Tidning. Alldeles intill Hasselkvists. Där köper morfar papper och färgband till sin skrivmaskin.

Jag vet inte riktigt vad det är han skriver på den. Jag tror att det faktiskt är allt möjligt. Till exempel dikter i tidningar. Det känner jag till. Morfar har en idol som heter Nils Ferlin. Han har skrivit om en grå liten fågel och en borttappad papperslapp. Det har jag hört från morfar.

Gud älskar alla barnen, säger fröken i söndagsskolan. Men jag tänker att han måste ha viktigare saker för sig än att tänka på mig.

Det är lite annat med Jesus. Mormor sade en gång när jag var liten att han är Guds son. Även enligt fröken i söndagsskolan. Hon har lagt till att Jesus går bredvid alla barn i hela världen.

Jag tycker att det är rörigt med det där. Jag vet att Jesusbarnet föddes i Betlehem. Men det ligger enligt morfar väldigt långt bort där det finns öknar och kameler. Så det blir hemskt rörigt att tänka på att han kan gå bredvid mig här i Borlänge och varenda unge på jordklotet.

En annan som krånglar till det ännu mer är den Helige Ande. Enligt morfar var inte Josef Jesusbarnets riktiga pappa. Fastän Maria som var ihop med Josef var mamma. Jag tror inte att morfar narras om det. Han läser varje julafton högt om det i mormors Bibel. Men det kan vara påhitt för mormor brukar säga att det är från morfar som jag måste ha fått min fantasi.

Vid det laget på julafton spelar morfar även den där gaphalsen Jussi på radiogrammofonen. Det är ungefär då som mormor brukar ställa upp hans julkonjak i väggskåpet intill gökuret.

Det är mycket som jag tycker är konstigt med allt det där. Morfar håller med mig om det. Men mormor säger att om man bara har tron så ordnar sig allt. Mormor narras absolut aldrig. Enligt henne är det en av dödssynderna. Så därför tror jag lite grann på Gud. Fast rätt så mer på Jesus. Enligt morfar gjorde han mycket som var otroligt spännande.

Jag anser inte att man behöver prata med någon om Gud och Jesus och dom. Jag vet ändå inte hur jag skulle få ihop det om jag gjorde det. Det är bara här i skrivboken jag nämner det. Det är mormor som har gett mig den. Det är en med lås.

»Man kan ha sina hemligheter där«, sade mormor när jag fick den. Hon har en egen. Hon kallar sin för dagbok. Men jag vill skriva om allt möjligt i min. Så som jag tror att morfar gör på sin svarta Remington. Därför kallar jag min för skrivbok.

I alla fall så tycker jag jättemycket om sångerna som mormor och dom andra tanterna sjunger på Frälsningsarmén. Mormor sjunger dom ofta hemma också. Hon är duktig på att spela både på tramporgeln och gitarren och det lilla dragspelet.

Morfar har lovat att jag ska få ett munspel nästa gång det är löning från Järnverket. Då kan jag spela ihop med mormor. Han har öppnat pärleporten är nog den jag vill lära mig först av alla sångerna.

Morfar har en del av dom sångerna på skivor. Vi köper dom på Karl Larssons Musikhandel när det har varit löning och vi tar bussen från Soltorget ner på Borlänge. Morfar spelar dom på radiogrammofonen. Men det är bara ibland. Så jag tror att han gör det för mormors skull.

Hon kan inte ens med radiogrammofonen. Jag har då åtminstone aldrig sett henne sätta på en enda skiva. Hon kallade den för ett »nymodigt åbäke« när morfar köpte den på Karl Larssons. Ända sedan dom kom med den på en liten lastbil har jag sett henne göra bara två saker med den. Det ena är att hon går över den med dammtrasan när hon städar. Det andra är att hon sänker ljudet när hon tycker att morfar efter kaffegökarna på lördagarna spelar Jussi och en som heter Evert Taube alldeles för högt.

Morfar har även grammofonskivor där dom inte sjunger sånger utan bara spelar instrument. Jag har hört när han frågar efter dom på Karl Larssons att dom som spelar heter Bach och Mozart och Beethoven och Chopin. Dom låter faktiskt ungefär likadant allihop. Jag tycker att det är finare när mormor spelar och sjunger. Det är min åsikt.

Jag kan alla mormors sånger och sjunger med. Jag vet inte om morfar kan sjunga orden. Men melodierna kan han och visslar med. Han visslar jättebra. Hans vissling låter som ett extra instrument.

Den enda jag vet som visslar lika fint som morfar är Hammerpötta. Det är en snäll farbror med olika färg på strumporna. Han kommer på cykeln ute på Saresgatan med stora väskor baktill på sidorna. I dom har han Borlänge Tidning . På söndagarna har han Dagens Nyheter. En strumpa kan vara gul och en kan vara röd. Mormor säger att det är för att en del är blinda för färger. Man får absolut inte säga något om det till honom, säger mormor. Inte om att Hammerpötta stammar heller. Sådant kan man inte rå för att man gör, säger mormor.

Morfar visslar även när han håller på med sina stryktipskuponger. Morfar vill ha musik och inte nyheter och väder när han tippar. Han skruvar på en av rattarna på radion i köksfönstret tills nålen i det gröna fönstret hittar någon stad där dom sjunger sånger. Han har en tidning som heter Idrottsbladet framför sig på bordet. Han är på så bra humör att han både visslar och skrattar för sig själv.

»Be till Gud, Elsa!« ropar han. »Be om tolv rätt.«

Mormor vid spisen fnyser i näsan. »Men, Harry! Sådant stör man inte Herren med.«

»Ja ja. Jag för min del tror ändå mer på Putte Kock än på Gud.«

Morfar blinkar åt mig när han säger det. Mormor får en jättedjup skrynkla mellan ögonbrynen.

Hasselkvists

Jointar och regnormar

Det kan vara regn i de från norr kommande molnen. De driver in över parken där nere och jag tänker på Bente. Hur hon en sommardag när det regnade rullade en joint och lärde mig att det danska ordet för daggmask är regnorm.

Enligt Nietzsche har vi konsten för att stå ut med verkligheten.

I lergrytan i ugnen: en majskyckling. Och det blir Pepsi Max till den. Även om det inte skulle ha varit dumt med vin, en rioja till exempel, hundra år sen jag drack rioja, men det har ju inte gått mer än en vecka sedan det dracks vin och jag måste ta det försiktigt, inte bli övermodig och tro att jag inte har min förbannade beroendehjärna.

Jag måste sluta tänka på Bente. Det är inte bra för mig, det var längesen nu, och hon var alldeles för ung för mig redan då. Eller om jag var för gammal för henne. Det hjälpte inte att hon sa »ålder är bara två jävla siffror«, hon fick mina nerver att spela på Woody Allen-nivå.

Bloggläsare fördes bakom ljuset när jag skrev att Ulf Lundells »Vardagar 3« var på ingång. Trodde att släppet var nu i april, men det visar sig att det är först i maj.

Undrar om han
även i trean
kör med sin form
av prosalyrik
med väldigt ojämn högermarginal
och hela tiden lämnar in
någon av sina hemskt dyra bilar på verkstad borta
i Simrishamn
där ju Bente och jag hamnade
om än inte på bilverkstaden
så på hotell

Där på en uteservering, där vi i sann dansk anda drack Hof och Harald Jensen (jag av ren nervositet över vad som hade hänt), lånade hon en gitarr och fick hela Skåne att sjunga med i »Hva gør vi nu, lille du«, men den som sjunger i min Marshall nu, Chris Isaak, skulle det senare visa sig att hon inte visste vem det var ens, och sen, när jag lärt henne, spelat sådant som »Wicked game«, sa hon att det »fanns något ödsligt över låtarna«, och jag sa att det nog var just därför Wim Wenders valde hans sånger som ljudspår till »Paris, Texas«, och hon hade inte sett den, och det gjorde att jag blev väldigt orolig över vad jag gett mig in på, men när vi sen såg den hemma hos mig sa hon att det var en av de bästa filmer hon hade sett, och det var nog just då jag trots allt trodde att det kunde bli något.

Enligt Annie Dillard: »Många författare gör inte mycket annat än att sitta i små rum och erinra sig verkligheten.«

Att jag då och då dricker igen. Ja, jag blev att sakna det. Så den som vill döma mig, får väl göra så då.

Vi hade träffats i början av den sommaren, när jag var rätt så nyskild och förvirrad och behövde bort från mig själv och allting och cyklade omkring på en hyrcykel på Österlen. Någonstans mellan Ystad och Simrishamn fick jag punka, och pappa lärde mig aldrig hur man lagar punkor, så jag stod där vi en bensinmack och undrade vad fan jag skulle göra nu när hon svängde in där för att tanka sin svarta Kawasaki.

Vara väldigt bra på bara en enda sak, inte ens kunna laga en punka. Är det inte då varning för den diagnos Dustin Hoffman har i »Rain man«?

Senare den sommaren kom hon ända från Köpenhamn på sin svarta Kawasaki. Min höft var okej då, jag var fortfarande en som sprang tre fyra fem mil i veckan, och hon var en ung gasell och ville att vi sprang någonstans där man kunde bada efteråt, och vi tog gröna spåret i Mellsta, 7,5 kilometer med bara backjälvar, och vid Båtstasjön var det bara ett par tre män som stod nedanför hästhagen på andra sidan och bottenmetade.

Det är nog i dessa coronatider tur att jag inte har några vänner av det slaget att vi kör med middagar via länk. Jag menar, hur gör folk då när man »delar en flaska vin«,  annat än dricka upp hela själv.

»Nu badar du fan inte naken«, sa jag.

»Jamen du är så himla pryd«, sa hon och strippade av sig allting, och sen sa hon »skämmer jag ut dej nu«, och jag sa »tvärtom«.

I Marshallen nu går Annika Norlin över isarna och läser Hundra år av ensamhet.

Dr Melfi: »Nå, hur går det?«
Jag fick en sur uppstötning. »Hur det går … eh, ja, jag vet inte riktigt.«
Dr Melfi: »Det vet du visst.«
Jag: »Den där förbannade historien. Den var kort och underbar. Men nej, jag vill inte tänka på det mer, inte prata om det.«

,

Ingen finns längre kvar att fråga

En lyckoforskare (kan man ha det som jobb?) säger i en tidningsartikel – jag minns inte var – att åren mellan 60 och 75 är de lyckligaste i våra liv. Man är ju i det spannet, så tack så mycket, vi säger väl så då.

Hur det än är med sanningen i det, så är en bra grej med att närma sig gubbåldern att i alla fall insidan av livet har blivit så mycket större än utsidan.

Jag har erövrat ett närmast autistiskt tålamod med mig själv och kommit till insikt om att vi är ingenting annat än våra kemiska impulser. Som det att jag bara så där stövlade tillbaka till den facebookvärld jag ju hade lämnat för alltid, och nu har jag en massa vänner där igen som jag känner att jag aldrig kommer klara av att vårda, som man ju bör göra med vänner. Så jag säger förlåt redan nu.

Ålderdomen. Ta till sig den, omfatta den med sorglöst samtycke. Det finns ingen mening med att se tillbaka. Även om man inte har någon aning om vart man är på väg.

Minns du mig
som jag var när du
fortfarande
älskade mig?

Jag har bestämt mig för att se varje soluppgång över Soltorgsparken, och varje solnedgång över Tjärnasjön. Den flammande himlen.

Hurtig skickar en spellista med tio rätt fantastiska country/americana-sånger. Som »Nothin’ like a Guy Clark song« med Vince Gill.

Joan Didion: »Jag skriver för att veta vad jag tänker«.

Vad som pågick
i dig
syntes aldrig
utifrån

Jag önskar att jag kunde fylla luckorna i historien om mig själv. Men efter mamma finns ingen att fråga längre.

Dr Melfi: »Du tycks närma dig steg fem i de känslomässiga faser man går igenom.«
Jag: »Jaha, ja … och vilka faser är det?«
Dr Melfi: »Förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans.«

Undrar om Jan har »Pusher«-trilogin. Den danska.

Cigg till espresson räcker som frukost

Denna totala radiotystnad från förläggaren. Och man vill ju inte förnedra sig och ringa och messa mer. Men kanske göra sig ett ärende till byn och se om han sitter där i baren på gästgiveriet. Ja, ta bussen dit en fredag eftermiddag då han garanterat after workar där.

Att skilsmässor är så dyra beror på att de är värda det.

Letar efter en grej jag behöver i mina Stig Larsson- böcker. Hittar det inte. Dock ett annat streck i en marginal där han ligger och läser om dagarna, har »levt över mina tillgångar igen.« Lunchen får därför bli hårdbröd och mjölk, han måste hålla i pengarna. Men vid tre tycker han »ändå att jag förtjänar en öl« och går ner med boken på Rosa Drömmar och dricker hela kvällen öl och sambuca.

Så kan det gå, och vem är jag att säga något om sådant.

Blandbanden det mixtrades med
Och nu spellistorna på Spotify
Alltid med en tänkt hon
som adressat
Då som nu ovisst
vilken hon

En annan grej livsmedelsverket slår fast som en orubblig sanning är att frukost är dagens viktigaste mål. Break fast, bryta fastan. Kan man precis lika gärna göra senare på dagen. Inget farligt med det. Tvärtom menar allt fler att kroppen bara mår bra av att hålla de så kallade ätfönstren stängda så länge som möjligt. Själv äter jag middag vid sextiden, och ingenting igen förrän vid lunch dagen därpå.

Enligt uppslagsverken är ensam att vara olycklig till följd av brist på sällskap av andra.

Spellistorna. Hur än episkt långa mina egna än blir så blir man att tröttna på låtarna. Nu har jag hittat en radiokanal med soul. Just nu: Womack & Womack, »Teardrops.«

Dr Melfi: »Har du någon ny?«
Jag: »Hund?«
Dr Melfi: »Kvinna.«
Jag: »Kvinnor … det där känns det som att det är väldigt över med.«
Dr Melfi: »Jamen varför då?«
Jag: »Vet inte om jag tror på kärlek längre. Jag vill bara ha tjejkompisar, i en strängt icke-sexuell relation. Även om det sägs att det inte går det där med att män och kvinnor bara kan vara vänner.«

Enligt Norman Bluhm: »Alla män är sina kukars fångar.«

Andra avsnittet av »Bäckström« i kväll. Svinigheten hos »världens bästa mordutredare« har tonats ner från GW:s böcker, men Kjell Bergqvist glänser i rollen.

Och nu spelar den där radion Smokey Robinson, »Being with you«.

Gick förbluffande bra med vinboxen, räckte över hela påskhelgen. Man vad fan skulle jag köpa cigg för? När jag inte ens röker längre. Nu ligger ett halvt paket gula Camel och irriterar på fönsterbrädan vid franska balkongen och jag rökte en direkt till första espresson halv sex i morse och det kommer bli likadant i morgon bitti.

Är det bara något jag har drömt, eller var Bowie verkligen en gång med i Bingolotto?

Senaste gången vi träffades öga mot öga var rätt längesen. Det måste ha varit den där sommaren som var så djävulsk het, då när alla skogar brann och alla partiledare utom klimatförnekaren Jimmie stod i utkanten av bränderna och fiskade röster, och förläggaren tycktes ha bommat igen sitt lilla förlag och tillbringade sina dagar med kalla hemingwayska drinkar i skuggan under blodlönnen på gästgiveriets punschveranda.

Jack Reacher i spöktemplet

Äntligen fyller jag i momsdeklarationen. Allt som har med siffror att göra får mig att gruva mig i evigheter innan det tas itu med.

Det är en pappersblankett, så ett steg återstår innan  ångesten för den här gången kan lägga sig. Närmaste postlåda är den utanför McDonald´s vid Kupolen. Ute är det stormvindar, kuvertet sliter sig ur näven och jag får jaga det över det höga, räliga, rufsiga fjolårsgräset på Hagaplan, det som var min buckliga hemmaplan i Brages pojklag och där det snart ska byggas bostadsrätter.

Jag har hållit mig borta från Kupolen länge, jag har stor respekt för det här.  Men nu är det så pass glest mellan bilarna på parkeringen att jag vågar mig på en expedition till Akademibokhandeln.

Köptemplet är förvandlat till ett spöktempel. De få som nu hukande går där mellan butiker med nerdragna galler möts som skepp i dimman och stryker längs varsin vägg. I rulltrappan till nedre plan ser jag en ensam man fika på Espresso House och i bokhandeln är det jag och en kvinna med två barn.

Hon köper ett stort ritblock och färgpennor och jag köper Lee Childs nya Jack Reacher-thriller, »En annan tid«. Storpocket, nittionio kronor om man är medlem. Och det är man ju om man är jag.

Om möjligt blåser det ännu värre på hemvägen. Jag håller stenhårt i boken – med kvittot, fem och sextio i ingående moms, till nästa jävla deklarationsblankett. När jag sneddar över den öppna ytan på Hagaplan gömmer jag den under skinnjackan, den tuffa i äkta getskinn från Malung som jag har efter pappa. Jag tror att han var lite av raggare på den tiden han gick i den.

Hundöron och hundra år av ensamhet

Hundöron i böcker, ja, länge i livet såg jag på det som förknippat med dödsstraff. Tills jag insåg att mitt efterlämnade bibliotek ändå bara skulle komma att bli till himlande blickar och ett suckande och stånkande för de ljudboksläsande ättlingarna (tips: ställ en hyrcontainer nere på innergården och dumpa böckerna ut genom fönstret).

Så nu viks det hundöron utav bara fan.

Dock inte i låneböcker. Där kletar jag in post it-lappar för att markera sidor med understrykningar och marginalanteckningar. Blyerts, som sedan suddas.

Att jag kluddar i mina egna böcker, som just nu i Stefan Lindbergs »Splendor«, gör ju i enlighet med ovanstående ingenting. Men när man försent kommer på att man glömt sudda i en lånebok … Ingen av de kommande låntagarna kan ju veta vem den skyldige är. Men ändå, det hjälper inte. Jag skäms likafullt.

Den före »Splendor«, Lydia Sandgrens debutroman »Samlade verk«, visar på en svacka när det kommer till hundöron. Men så tar den sig igen, något oerhört ungefär efter femhundra sidor, och av de totalt sjuhundra sidorna har nog ett par hundra öron.

Upptäcker att Gabriel García Márquez »Hundra år av ensamhet« kommit i nyöversättning av Lina Wolff. Mitt, säkert tre fyra gånger lästa, ex av första utgåvan på svenska är från 1970. Beställer omedelbart nyutgåvan.

Spännande att Klas Östergren bygger ut »Gentlemen» och »Gangsters« till en trilogi. I »Renegater«, 600 sidor som kommer i höst, har Henry Morgan varit ute i Europa i fyrtio år, och tycker det är dags att ta sig hem och göra upp räkningen med de som finns kvar i livet. Säger Östergren till DN.

När jag letar i bokhyllornas obeskrivliga röra efter »Hundra år av ensamhet«, slår det mig att det nu känns som att det är hög tid att acceptera att »På spaning efter den tid som flytt« kommer att förbli den värsta av dammsamlarna.

Eller vänta nu … mina sju volymer (nog var det väl sju, ljusgrönt omslag?) av Prousts roman blev nog kvar där jag bodde innan flykten hit, till de 47 kvadrat där kanske högst hälften av ens livslånga boksamling fick plats.

Så vad jag vet kan »På spaning efter den tid som flytt« redan ligga och multna bland de feta råttorna i de stinkande sopbergen på Fågelmyra.

Beställer efter djupdykningen i bokhyllorna också en dammvippa. Från Apotea. Att böcker finns hos nätbokhandlarna förstås man ju. Men att dammvippor finns på Apotea …

 

Tunga familjehelger

Påsk. En av dessa familjehelger som jag förr älskade men numera hatar. Det flyttades hit till den lilla lägenheten på Soltorget för att jag var tvungen. Jag kunde bara inte fortsätta som det var. Hellre än det som var där, som det hade blivit, sololivet här.

Det är inte så att jag inte trivs med det livet; jag tycker om det, det passar den jag är. Alla dagar utom storhelger, när man vet att familjerna samlas.

Familjen för mig nu, när jag sitter här omgiven av böcker i min 47-kvadratare under takåsen, har förvandlats till ångest och närmast ständigt dåligt samvete. Och det är mitt eget fel. Jag är så hopplöst krattig på att hålla kontakt.

Känner det som att det trängs på. Vuxna barn som har fullt upp med att få ihop sina egna liv. Ska jag komma där och störa.

Nej, jag håller mig i läsfåtöljen. I dag med Stefan Lindbergs »Splendor«, finfin roman i den autofiktiva genren om ett författarjag som mår sådär. Och till kvällen står vinboxen där på köksbänken, med runt hälften kvar tror jag. Vid fem- halvsextiden har nog lammkotletterna tinat upp. Tappa upp första glaset till dem, körda i grillpannan. Sedan några timmar musik, behagligt inbäddad i bomull.

Enligt Lena Andersson i påskaftonens DN-kolumn: »Om antalet dödsfall vore enda kriterium skulle livet självt alltid vara den största katastrofen.«

Vi två har en dyrbar hemlighet
Vi tror att ensamhet är detsamma som frihet

Vinbox och köpepommes

Det går än så länge bra med vinboxen, ja hur bra som helst. Dricker, lugnt och fint,  på skärtorsdagen högst en tredjedel och blir av det bara lite skönt lurvig. Enda negativa konsekvens är att det liksom glöms bort att jag ju är en paleokille (eller trodde att jag var) och till middagen – en stor ryggbiff med kappa – beställer en låda pommes från pizzerian nere på hörnet.

Då i går. Knäpp tyst och inte en själ i sikte. Så kommer barnen in, i parken. Gulgröna västar, så det är nog en förskoleklass från Tjärnaskolan. Klyver tystnaden med ljusa skratt och rop. Spring i benen. Jag är så glad åt att ha två fönster och en fransk balkong som vetter åt det hållet.

Påskhelgen är lång och själva andemeningen med den är ju att man ska lida med den som denna dag hängde på korset. Själv letar jag efter en långpromenad, 9036 steg i solen, i bokhyllan efter sådant värt att läsa om en gång till, och ser Haruki Murakamis självbiografiska, livsfilosofiska betraktelse »Vad jag pratar om när jag pratar om löpning« stå på en av hyllorna. Minns från när jag läste den att Murakami efter sina dagliga skrivpass sticker ut och springer en timme. Det får mig att känna ett glödgande hat till min egen höftjävel.

Först ett bra tag efteråt – jag skyllde inombords på artrosen i höften och på att jag inte har bil och inga bussar gick längs den uppgrävda Hagavägen – när jag besökte mammas viloplats, intill pappas, säckade jag ihop. Jag grät över allt som aldrig blev sagt mellan min mor, min far och mig. Att vi aldrig på riktigt lärde känna varandra som vuxna. Att vi aldrig kunde prata om känslor.

Jag tänker på en novell av Kjell Askildsen. Där jaget för första gången på två år besöker sin gamla mamma och efteråt behöver gå raka vägen till järnvägsstationen och häva i sig två stora stark.

Det kan ha varit efter typ tre glas från boxen. Cowboy Junkies sjöng i Marshallen Springsteens »Thunder road« och det gick en rysning genom hela kroppen.

Det blir nu inte Murakami jag väljer, jag tar fram Sven Delblancs »Hedebyborna«, alla fyra delarna (»Åminne«, »Stenfågel«, »Vinteride«, »Stadsporten«) i Sörmlandsviten i en fet volym från 1993.

När jag bunkrar Kronan lös, en hel stock, säger kassörskan genom glasskivan att det inte är paleo jag kör med.
»Det är det väl«, säger jag. »Om det funnits snus på stenåldern hade det ingått i karlarnas diet.«
Hon säger att hon menar att det handlar om det jag enligt bloggen äter. Att det inte är paleo utan »carnivore«. 

Jag googlar så fort jag kommer hem och tamejfan. Visste jag inte. Men då säger vi väl så då.

Det Tegnell inte sagt nåt om

Det med absolut nykterhet känns i dessa dystopiska Stephen King-tider som oöverlagt och förhastat. Jag tänker att tillvaron är så poänglös att det finns en poäng med att dra korken ur en flaska rött vin av bättre sort.

Dessutom påsk med en bunt lammkotletter i frysen. Vilken druva passar till lamm? Pinot noir kanske, det de kör med i filmen »Sideways«.

Så på morgonen, i aprilsol och påskblåst, går min kompis Annicka och jag snabbt runt Sportfältet, och jag tänker: Tar man bolaget precis när de öppnar är det inte så mycket folk där. 

Det visar sig att jag inte varit direkt ensam om den planen på att minimera smittrisken. Kön utanför är lång, och vi slussas in några i taget av en uniformerad vakt. Hög röst i kön:

»Det här är det staaatliga Sveeerige. Hur fan kan vi gå med på sånt här?«

Jag vrider på mig och tittar på honom. 70 nånting, rejält fet, hänger på en rullator. 

»Hörrudu, det är för att skydda såna som dej som vi går med på sånt här. Så du ska bara hålla käften.« 

Säger jag inte, jag är alldeles för konflikträdd. Ingen annan säger heller någonting. Vi tiger ihjäl den idioten.

Jag köper en hel box, tre liter. Vi får se hur det går.

Dr Melfi: »Så vad gjorde du i går då?«
Jag: »Tja du, vad fan gör man i dessa tider. Tränade, och skrev sen på morgonen och förmiddagen. Resten av dan bokläsning. Annika Norlins novellsamling.«
Dr Melfi: »Ja den ja. Såg att den fanns. Var den bra?«
Jag: »Nej. Den är bra mycket bättre än bra.« 

Ulf Lundell har en helsida text (plus en helsida porträttbild) i DN Kultur, om den sorts vardag som uppstått mitt i coronapandemin. Där skriver han att »i alla fall så håller folk på Coop avståndet i köerna.«

Och jag sa till mej själv i hemlighet
Det är inte ensamhet, det är frihet

Jag tillhör inte som Lundell riskgruppen. Men ändå. Plötsligt, i övre medelåldern, känns det som att framtiden blivit alldeles för kort.

Man ska äta kolhydrater. Ett av alla dessa livsmedelsverketkorrekta påståenden som gör anspråk på att vara en orubblig sanning.

Som Sherlock Holmes skulle ha upprepat nu: »Vet du, Watson, den här gången har vi mött en fiende som är oss värdig.«

Och fortfarande knäpp tyst från förläggaren.

En hel box. Vi får se hur det går. Efter ett  glas kommer jag att känna hur gillaknappen inom mig fyras av, den mummelmjuka känslan, sångerna i Marshallen som blir så mycket  bättre och verkligen känns i en, och jag kommer förmodligen i höjd med glas två att spela John Prine-låtar: »Speed of the sound of loneliness«, »Hello in there«, »Sam Stone«, »Angel from Montgomery«. Med flera. Till minne av.

Knullning lär väl också bli ett ämne som dyker upp. Än har inte Tegnell sagt rent ut hur det ligger till med det.