Picasso skapade mästerverk i sömnen. Ändå ville han inte gå upp när han vaknade på morgonen. Prestationsångesten var så stor att han fick lockas och pockas ur sängen av hembiträden och musor och modeller. Det kunde ta halva dagen att få honom att kliva i tofflorna och i den noppiga blå morgonrocken hasa bort till ateljén och börja måla på en duk av nattens drömbild.
Han skrev »It’s all over now, hej då, baby blue (flyttfirma hämtar så småningom det nödvändiga)« på en grön post it-lapp och tryckte fast den i marijuanasmulorna på hennes sida av köksbordet.
Han tittade på Garminklockan på vänstra handleden: halv åtta, pulsen 89, tre streck på stressmätaren. Bussen skulle vara där tio i. Han gick in i biblioteket och såg ut genom glasväggen på vad han lämnade. Oktoberlöven karmosinröda i de två japanska lönnarna, den stenlagda innergården ångade efter nattens regn, älven nedanför bläcksvart och tyst. Han stoppade ner Macbooken och Moleskinen och Möss och människor i den bruna buckliga portföljen, den morfadern hade matdosan i när han cyklade till skiftet i järnverket, drog på sig R. M. Williams-bootsen och gick i den mjuka, nötta skinnjackan över byvägen in på stigen genom buskskogen upp till hållplatsen på stora vägen.
Den blöta bussen neg till, dörren pyste upp, han klev på och kände hjärtat slå i bröstet som en fångad fisk.
Han stod i flugsvärmen på gödselstacken bakom stallet. Gröna Tretorn gummistövlar, brännässlorna knähöga. Beppehatt med blå blommor, Wayfarerbrillor, solen lågt i väster över älven.
Han spettade med grepen. För att rädda sig undan hettan hade de luringarna ålat sig genom de översta lagren av hästskit ned till svalare trakter på djupet, han spettade och grävde och bökade tills han långt där nere hittade några feta rackare.
Han tog maskburken och gick över stallbacken till längan med vedboden och de övriga uthusen på andra sidan av den kringbyggda gården. Från en takbjälke i en av de soldammiga bodarna tog han ner ett bambumetspö, och gick sen bort till backen vid härbret och hämtade två flaskor Bedarö Bitter, fler än två benfickor hade tyvärr inte shortsen.
Han tog sen stentrappan ned till älven och satte sig längst ut på bryggan. I en sån regissörsstol som Francis Macomber sitter i, tänkte han, kort före sin korta tid av lycka, innan han under jakten på lejonet – eller om det var en buffel, han mindes inte – själv blir skjuten i ryggen eller om det var i nacken.
Av frun.
Med avsikt, tänkte han.
Skottet var inte tänkt för lejonet / buffeln.
Förmodligen inte. Helt säker på det var han inte. Han tänkte: Hemingway skriver ju inte precis på folks näsa. Undertexterna i en novell skulle räcka till en roman. Och var det inte så att Mrs Macomber, »arvtagerskan«, natten innan hon fyrade av studsaren smugit över till ett annat tält och … ja, undertext-knullat.
Jo, så måste det ha varit, resonerade han med sig själv. Från scenen när de alla tre dagen efter satt på just såna här stolar i tältöppningen och drack, vad det nu var för drink, före lejonjakten, mindes han laddningen i meningen » … och de låtsades som ingenting hade hänt.«
I alla fall var ölen skapligt kall och det fanns fler i källarbacken, och hunden badade i det grunda där det inte strömmade och katten låg blickstilla i gräset vid båthuset och väntade på att första mörten skulle nappa, och fler öl, gott om öl, god öl fanns i källarbacken, så han tänkte sitta här länge, hela kvällen, inte gå upp på gården för annat än att hämta öl öl öl; en Mrs Macomber fanns däruppe, minst lika rik som »arvtagerskan« i novellen men inte fiktiv, verklig, helt jävla verklig.
Han kunde höra det ända ned hit, hur den arvtagerskan spelade Nina Simone i biblioteket. Han visste att om han sen, när det var tomt på Bedarö, gick in via skjutdörren i den glasade väggen, då skulle han hitta henne, en flaska trehundrakronors chablis och ett askfat fullt av fimpade jointar, och han kände hur magen fylldes av gråt igen.
Och äntligen kom de hårda männen med snickarbrallornas fickor fulltjofsade av grejsimojs och fick upp Stringhyllorna och anslagstavlorna och annat på väggdjäveln av knallhård betong som krävde borrar med utomjordiska egenskaper, vid platsen där det äntligen ska bli seriöst skrivande av igen.
Och polaren Per spacklar väggar i gamla lägenheten och vi lyckades tränga in diskmaskinen i den trånga dörröppningen till köket, det handlade om millimeter, och bänkskivan som ska ligga över den och sidoskivan och manicken som behövs för att den ska få … ja, inte vet jag, vatten och inte läcka vatten – allt det där är beställt och de hårda männen ska fixa det, och flyttstädning ska ordnas med så fort Per målat allt inför kommande spekulanter bländande vitt och vackert och sen bli stylat av Marit.
Först, innan det kan börja skrivas, som det har längtats till skrivandet, ska jag dock läsa ut Åsa Linderborgs »Året med 13 månader”, en dagbok som når rent Lundellska och Norénska höjder, med insprängda pendanger (heter det så?) till hennes ljuvliga »Mig äger ingen«, samt försöka komma ur stressen, som fanimej givit symptom som gränsar till utbrändhet, med att medicinera med några Budvar, bästa pilsnern på banan, och låta Ferrys »Dylanesque« vara soundtracket till Linderborg, och blandar sig inte Murphys lag i det hela – ja, då kan det vara så att närapå en hel månads helvete av flyttbestyr kan närma sig slutet till helgen.
Dock har ju livet lärt en vad Murphys lag säger: kan något gå fel, så går det fel.
Efter ett väldigt långt skrivarliv – med bara ett korr på en kommande bok kvar att småpyssla med i skrivarhörnan – kan inget hindra en från att dagarna i ända sitta på bryggan vid Tjärnasjön och dricka pilsner och mata änderna.
Men fastän det högkaratiga brödet från Zolás konditori skulle göra denne pilsnergubbe till ändernas bästa vän, så gör man inte det.
Man ägnar sig istället åt att dagarna i ända blogga.
Blogga nykter.
Pilsnergubbe är det bara ens bloggpersona som är.
Beslutet att min nya bok ges ut först i december – det väcker två känslor i mig, motstridiga: besvikelse och … ja vad är den andra?
Den finns i magen men jag vet inte riktigt vad det är. Jag hittar inget ord för känslan, men det är något med att en känsla lättar, en av stress kanske, även om jag är en som sällan eller aldrig jagar upp mig; jag skulle passa perfekt som mediterande munk i nåt kloster långt ute i obygden, där det råder pratförbud och man inte mer än ryktesvägen – när de kommer på åsnestigen med DN och SvD och Bokuspaket – hört talas om Netflix och sociala medier.
Samt – very important, för att inte dra på sig trubbel – inga hemliga underjordiska gångar finns till några närbelägna nunnekloster.
Nåväl. Hade räknat med det. Förläggaren, da partner in crime, har bombarderat mig med argument. Sms-exempel från det hållet:
»Thomas, du måste förstå att allt i branschen som inte är nätbokhandel har tappat två tredjedelar.«
Ja ja ja, jag fattar. Att han har fingret i luften. Inte en enda kund när jag snabbt dyker in på Akademibokhandeln i Kupolen för att leta efter en till Don Winslow.
Ingela, butiksföreståndaren, Facebookkompis, drabbas av mitt gnäll om hur jag haft det med konkursade bokförlag och kommersiellt tänkande förläggare.
»Och nu då«, säger hon »vad är det för genre?« (frågan som tycks vara så väldigt viktig för bokhandeln och recensenter att ha ett svar på).
»Jadu«, säger jag.
Ingela: »Är det roman?« (genren som gäller i bokhandeln).
»Jadu ….«, säger jag.
Ingela väntar.
»Jamen inte vet jag«, säger jag.
Ingela väntar.
»Finns den genren«, säger jag, »så säg … inte vet jag, säg hybridroman.«
Och sex månader med ett korrektur på manus. Kan sluta med typ bibel.
Gubben i ettan på andra våningen hade dumpat en Konsumkasse med Pin-Up, Top-Hat, Cocktail och Kavalkad i Hasse Edströms cykelkällare.
Allt vi tidigare hade sett i den vägen var glimtar av våra mammor, men vi hade ändå börjat få en del ljusa fjun på de små pittarna.
Den sommaren bonade våra mammor golven, bakade kanelbullar och förfasade sig över de där långhåriga slynglarna som i kökstransistorn sjöng she loves you yeah yeah yeah.
Vi satt där i cykelkällaren och förstörde våra ryggrader, försvagade våra sinnen, förgjorde varje liten möjlighet till ett anständigt liv.
Den har lästs sakta, stilla, fint, vördnadsfullt. Nu kan tredje Vardagar-bumlingen knökas in åtminstone nånstans i närheten av hyllmetern, eller om det rör sig om metrar, med Ulf Gerhardböcker.
Trean blev rätt hundörad. Inte som ettan kanske, men ändå rätt så hundörad. Som den 385:e av dagbokspjäsens totalt 863 sidor.
Jaha, tänkte jag när jag satt i frisörstolen
och såg mej i spegeln: Där sitter du
ditt gamla skäggiga luder
Det är ju inte så att jag inte kan walk a mile i förläggarens skor.
Verkligen inte.
Gick i lördags morse – sedan det hade blivit lite väl av den schyssta barolon jag hade med mig i sadelväskorna, vilket ledde till väldigt missad sista buss och därmed övernattning därborta i byhålan – ja jag lommade rätt skapligt bakis från morgonbussen tillbaka hem till stan och tog vägen genom Kupolen för att köpa »Här är vi«, nya Graham Swift.
Apoteket mitt emot öppet.
Tobaken vägg i vägg öppen.
Akademibokhandeln:
Neddragen jalusi.
Så släppa en bok i det här läget …
Om det inte är en Läckbergare som Adlibris tapetserar webbsidan med: inte direkt det smartaste man kan göra.
Men listig och klok har ju jag aldrig varit.
I går kom i alla fall postmannen hela vägen upp.
Don Winslow: »Styrkan.«
Ocean Vuong: »En stund är vi lyckliga på jorden«.
Måste sluta köpa så förbannat mycket böcker.
Expressan Nina Lekander önskar i recension av »Vardagar 3« att Lundell tog bort och kortade och och grejade och stramade upp, och hade »en redaktör som törs stryka i textsjoken. Plus en sträng korrekturläsare med känsla för konsekvens.«
Ämen kom igen.
Vad Expressan har totalbommat där, det är ju att det är just det Lundellska man vill ha. Ju.
Det som ingen annan än Ulf Gerhard har. Ingen annan.
Två, eller om det var tre, mejl häromveckan med undringar kring carnivore. Alltså jag vet redan vad de mejlande damerna larmar och har sej om: för mycket rött kött sägs öka risken för cancer i magen. Jag är så jävla gammal att jag minns att det genom åren har larmats och haft sej om precis allting. Ett tag var gröna paprikor fullständigt livsfarliga.
Ulf Gerhard får mig att flytta Seinfeldtboxen, »The Complete Series«, till hyllan ovanför ställbara sängen. Där det numera är filmtajm med Macbooken på magen och inte knullning.
Nej, förläggaren kan gott hänga kvar där i gästgiveriets bar. Eller om vädret i byn är sånt – ute på punchverandan längst bort i hörnet under blodlönnen. Dricka bort saker och ting helt och hållet.
Förlåt, tar tillbaka det där, karln följer ju bloggen. Är bara så less på detta här, att det jämt ska gå på det här viset. Förra gången halva, nej hela, var inne: Göteborgsförlag, Reverb, som daskade vantarna i bordet.
Riktigt så illa blir det inte nu, och det blir en helt annan, ja annorlunda och trevligare och rejält knubbigare historia den här gången. Där det har klacksparkats kring intrig och kronologi och annat sånt kräkjobbigt kruxande för en med bokstavsdiagnos.
Och förläggaren – trumvirvel – blir trots allt med på ett hörn där, vi nådde dit till den kompromissen, om det nu inte var vinet som pratade. Vi kör den på det förlag som jag har reggat, slipper han ta hela risken. Huvudsaker förlag. Backar han på det också – ja då tar jag hela risken själv.
Då är förläggaren inte med och kan sälja in i sitt upparbetade nätverk, då får jag ställa min lit till vänner och bekanta på bloggen och på Facebook. Även om många här hos mig, Borlängebor, nog tycker att man är för stor på sig då; bruksmentalitet sitter djupt. Så pass många kanske ändå vill läsa att det går jämnt upp, break even på förläggarspråk.
Skit samma om inte – avdragsgilla kostnader i den lilla frilansfirma som ändå visat röda siffror minst tre år på raken. De blödande tidningarna vill inte längre ha en, inte ens lokaltidningen.
Så: Mamas’ don’t let your babies grow up to be cowboys.
Dessutom, mina damer: jag är fullt beredd att ta risken för att slippa värken från höften. Helt (ta i trä) bra nu.
Det är faktiskt skit samma. Vad som är viktigt är att få skapa. Livet är inte direkt a wop bop a loo bop, a lop bam boom, men det går an, man får göra det man har till någonting.
Själv skriver jag. Och aldrig har det känts så bra i mig att vara omodern och blogga som det gör nu. Så det är kanske det jag ska nöja mig med att ha som skrivande. Sen när »Det snöar på morfars hatt« finns ute på banan. Så fort viruset har döden dött.
Förläggaren, på förläggares vis kommersiell i tänket: »Till julhandeln, vi satsar på det.«
Jajaja, vi får se, tålamod hör inte till en kickskrivares bästa grenar. »Det snöar på morfars hatt« är klar, filad och sandpapprad, bara att trycka. Förläggaren har formgivit, och skulle han ändå backa, ja då har jag InDesign i Macbook Airen och kan ta över och formge omslag och rent av lägga dit ett gäng sidor så att det blir en kolossalt fläskig bumling åt Ulf Gerhard-hållet. En trefyrafem avsnitt har till och med gått här på bloggen den senaste tiden. Vilket bara min kompis Annicka klurat ut. Hur fan hon nu kunde göra det, när bara förläggaren har sett manuskriptet.
Då i fredags, när vi satt där utan att komma just någon annanstans än där vi egentligen redan länge hade varit, en bra bit på väg i tredje fjärde flaskan av den där schyssta italienaren man förgäves haft med sig för att smörja och förvrida sinnet på den hårdnackade fan – det började gå igång inne i huvet igen.
Vad gör hon just nu, ute i den copenhagska försommarkvällen i sin vackraste klänning, själv vacker som en poplåt av The Jayhawks. Med nån ung hunk till danskdjävel. Som allt annat än håller avståndet. Som har samma storlek, 47, på skorna som nye pojkvännen till Ulf Gerhards exfru S.
