Han stod i flugsvärmen på gödselstacken bakom stallet. Gröna Tretorn gummistövlar, brännässlorna knähöga. Beppehatt med blå blommor, Wayfarerbrillor, solen lågt i väster över älven.

Han spettade med grepen. För att rädda sig undan hettan hade de luringarna ålat sig genom de översta lagren av hästskit ned till svalare trakter på djupet, han spettade och grävde och bökade tills han långt där nere hittade några feta rackare.

Han tog maskburken och gick över stallbacken till längan med vedboden och de övriga uthusen på andra sidan av den kringbyggda gården. Från en takbjälke i en av de soldammiga bodarna tog han ner ett bambumetspö, och gick sen bort till backen vid härbret och hämtade två flaskor Bedarö Bitter, fler än två benfickor hade tyvärr inte shortsen.

Han tog sen stentrappan ned till älven och satte sig längst ut på bryggan. I en sån regissörsstol som Francis Macomber sitter i, tänkte han, kort före sin korta tid av lycka, innan han under jakten på lejonet – eller om det var en buffel, han mindes inte  – själv blir skjuten i ryggen eller om det var i nacken.
Av frun.
Med avsikt, tänkte han.
Skottet var inte tänkt för lejonet / buffeln.

Förmodligen inte. Helt säker på det var han inte. Han tänkte: Hemingway skriver ju inte precis på folks näsa. Undertexterna i en novell skulle räcka till en roman. Och var det inte så att Mrs Macomber, »arvtagerskan«, natten innan hon fyrade av studsaren smugit över till ett annat tält och … ja, undertext-knullat.

Jo, så måste det ha varit, resonerade han med sig själv. Från scenen när de alla tre dagen efter satt på just såna här stolar i tältöppningen och drack, vad det nu var för drink, före lejonjakten, mindes han laddningen i meningen » … och de låtsades som ingenting hade hänt.«

I alla fall var ölen skapligt kall och det fanns fler i källarbacken, och hunden badade i det grunda där det inte strömmade och katten låg blickstilla i gräset vid båthuset och väntade på att första mörten skulle nappa, och fler öl, gott om öl, god öl fanns i källarbacken, så han tänkte sitta här länge, hela kvällen, inte gå upp på gården för annat än att hämta öl öl öl; en Mrs Macomber fanns däruppe, minst lika rik som »arvtagerskan« i novellen men inte fiktiv, verklig, helt jävla verklig.

Han kunde höra det ända ned hit, hur den arvtagerskan spelade Nina Simone i biblioteket. Han visste att om han sen, när det var tomt på Bedarö, gick in via skjutdörren i den glasade väggen, då skulle han hitta henne, en flaska trehundrakronors chablis och ett askfat fullt av fimpade jointar, och han kände hur magen fylldes av gråt igen.

Efter ett väldigt långt skrivarliv – med bara ett korr på en kommande bok kvar att småpyssla med i skrivarhörnan –  kan inget hindra en från att dagarna i ända sitta på bryggan vid Tjärnasjön och dricka pilsner och mata änderna.

Men fastän det högkaratiga brödet från Zolás konditori skulle göra denne pilsnergubbe till ändernas bästa vän, så gör man inte det.

Man ägnar sig istället åt att dagarna i ända blogga.
Blogga nykter.
Pilsnergubbe är det bara ens bloggpersona som är.

Beslutet att min nya bok ges ut först i december – det väcker två känslor i mig, motstridiga: besvikelse och … ja vad är den andra? 

Den finns i magen men jag vet inte riktigt vad det är. Jag hittar inget ord för känslan, men det är något med att en känsla lättar, en av stress kanske, även om jag är en som sällan eller aldrig jagar upp mig; jag skulle passa perfekt som mediterande munk i nåt kloster långt ute i obygden, där det råder pratförbud och man inte mer än ryktesvägen – när de kommer på åsnestigen med DN och SvD och Bokuspaket – hört talas om Netflix och sociala medier.

Samt – very important, för att inte dra på sig trubbel – inga hemliga underjordiska gångar finns till några närbelägna  nunnekloster.

Nåväl. Hade räknat med det. Förläggaren, da partner in crime, har bombarderat mig med argument. Sms-exempel från det hållet:

»Thomas, du måste förstå att allt  i branschen som inte är nätbokhandel har tappat två tredjedelar.«

Ja ja ja, jag fattar. Att han har fingret i luften. Inte en enda kund när jag snabbt dyker in på Akademibokhandeln i Kupolen för att leta efter en till Don Winslow.

Ingela, butiksföreståndaren, Facebookkompis, drabbas av mitt gnäll om hur jag haft det med konkursade bokförlag och kommersiellt tänkande förläggare. 

»Och nu då«, säger hon »vad är det för genre?« (frågan  som tycks vara så väldigt viktig för bokhandeln och recensenter att ha ett svar på).
»Jadu«, säger jag. 
Ingela: »Är det roman?« (genren som gäller i bokhandeln).
»Jadu ….«, säger jag.
Ingela väntar.
»Jamen inte vet jag«, säger  jag. 
Ingela väntar. 
»Finns den genren«, säger  jag, »så säg … inte vet jag,  säg hybridroman.«

Och sex månader med ett korrektur på manus. Kan sluta med typ bibel.