Efter ett väldigt långt skrivarliv – med bara ett korr på en kommande bok kvar att småpyssla med i skrivarhörnan – kan inget hindra en från att dagarna i ända sitta på bryggan vid Tjärnasjön och dricka pilsner och mata änderna.
Men fastän det högkaratiga brödet från Zolás konditori skulle göra denne pilsnergubbe till ändernas bästa vän, så gör man inte det.
Man ägnar sig istället åt att dagarna i ända blogga.
Blogga nykter.
Pilsnergubbe är det bara ens bloggpersona som är.
Beslutet att min nya bok ges ut först i december – det väcker två känslor i mig, motstridiga: besvikelse och … ja vad är den andra?
Den finns i magen men jag vet inte riktigt vad det är. Jag hittar inget ord för känslan, men det är något med att en känsla lättar, en av stress kanske, även om jag är en som sällan eller aldrig jagar upp mig; jag skulle passa perfekt som mediterande munk i nåt kloster långt ute i obygden, där det råder pratförbud och man inte mer än ryktesvägen – när de kommer på åsnestigen med DN och SvD och Bokuspaket – hört talas om Netflix och sociala medier.
Samt – very important, för att inte dra på sig trubbel – inga hemliga underjordiska gångar finns till några närbelägna nunnekloster.
Nåväl. Hade räknat med det. Förläggaren, da partner in crime, har bombarderat mig med argument. Sms-exempel från det hållet:
»Thomas, du måste förstå att allt i branschen som inte är nätbokhandel har tappat två tredjedelar.«
Ja ja ja, jag fattar. Att han har fingret i luften. Inte en enda kund när jag snabbt dyker in på Akademibokhandeln i Kupolen för att leta efter en till Don Winslow.
Ingela, butiksföreståndaren, Facebookkompis, drabbas av mitt gnäll om hur jag haft det med konkursade bokförlag och kommersiellt tänkande förläggare.
»Och nu då«, säger hon »vad är det för genre?« (frågan som tycks vara så väldigt viktig för bokhandeln och recensenter att ha ett svar på).
»Jadu«, säger jag.
Ingela: »Är det roman?« (genren som gäller i bokhandeln).
»Jadu ….«, säger jag.
Ingela väntar.
»Jamen inte vet jag«, säger jag.
Ingela väntar.
»Finns den genren«, säger jag, »så säg … inte vet jag, säg hybridroman.«
Och sex månader med ett korrektur på manus. Kan sluta med typ bibel.
Gubben i ettan på andra våningen hade dumpat en Konsumkasse med Pin-Up, Top-Hat, Cocktail och Kavalkad i Hasse Edströms cykelkällare.
Allt vi tidigare hade sett i den vägen var glimtar av våra mammor, men vi hade ändå börjat få en del ljusa fjun på de små pittarna.
Den sommaren bonade våra mammor golven, bakade kanelbullar och förfasade sig över de där långhåriga slynglarna som i kökstransistorn sjöng she loves you yeah yeah yeah.
Vi satt där i cykelkällaren och förstörde våra ryggrader, försvagade våra sinnen, förgjorde varje liten möjlighet till ett anständigt liv.
Den har lästs sakta, stilla, fint, vördnadsfullt. Nu kan tredje Vardagar-bumlingen knökas in åtminstone nånstans i närheten av hyllmetern, eller om det rör sig om metrar, med Ulf Gerhardböcker.
Trean blev rätt hundörad. Inte som ettan kanske, men ändå rätt så hundörad. Som den 385:e av dagbokspjäsens totalt 863 sidor.
Jaha, tänkte jag när jag satt i frisörstolen
och såg mej i spegeln: Där sitter du
ditt gamla skäggiga luder
Det är ju inte så att jag inte kan walk a mile i förläggarens skor.
Verkligen inte.
Gick i lördags morse – sedan det hade blivit lite väl av den schyssta barolon jag hade med mig i sadelväskorna, vilket ledde till väldigt missad sista buss och därmed övernattning därborta i byhålan – ja jag lommade rätt skapligt bakis från morgonbussen tillbaka hem till stan och tog vägen genom Kupolen för att köpa »Här är vi«, nya Graham Swift.
Apoteket mitt emot öppet.
Tobaken vägg i vägg öppen.
Akademibokhandeln:
Neddragen jalusi.
Så släppa en bok i det här läget …
Om det inte är en Läckbergare som Adlibris tapetserar webbsidan med: inte direkt det smartaste man kan göra.
Men listig och klok har ju jag aldrig varit.
I går kom i alla fall postmannen hela vägen upp.
Don Winslow: »Styrkan.«
Ocean Vuong: »En stund är vi lyckliga på jorden«.
Måste sluta köpa så förbannat mycket böcker.
Expressan Nina Lekander önskar i recension av »Vardagar 3« att Lundell tog bort och kortade och och grejade och stramade upp, och hade »en redaktör som törs stryka i textsjoken. Plus en sträng korrekturläsare med känsla för konsekvens.«
Ämen kom igen.
Vad Expressan har totalbommat där, det är ju att det är just det Lundellska man vill ha. Ju.
Det som ingen annan än Ulf Gerhard har. Ingen annan.
Två, eller om det var tre, mejl häromveckan med undringar kring carnivore. Alltså jag vet redan vad de mejlande damerna larmar och har sej om: för mycket rött kött sägs öka risken för cancer i magen. Jag är så jävla gammal att jag minns att det genom åren har larmats och haft sej om precis allting. Ett tag var gröna paprikor fullständigt livsfarliga.
Ulf Gerhard får mig att flytta Seinfeldtboxen, »The Complete Series«, till hyllan ovanför ställbara sängen. Där det numera är filmtajm med Macbooken på magen och inte knullning.
Nej, förläggaren kan gott hänga kvar där i gästgiveriets bar. Eller om vädret i byn är sånt – ute på punchverandan längst bort i hörnet under blodlönnen. Dricka bort saker och ting helt och hållet.
Förlåt, tar tillbaka det där, karln följer ju bloggen. Är bara så less på detta här, att det jämt ska gå på det här viset. Förra gången halva, nej hela, var inne: Göteborgsförlag, Reverb, som daskade vantarna i bordet.
Riktigt så illa blir det inte nu, och det blir en helt annan, ja annorlunda och trevligare och rejält knubbigare historia den här gången. Där det har klacksparkats kring intrig och kronologi och annat sånt kräkjobbigt kruxande för en med bokstavsdiagnos.
Och förläggaren – trumvirvel – blir trots allt med på ett hörn där, vi nådde dit till den kompromissen, om det nu inte var vinet som pratade. Vi kör den på det förlag som jag har reggat, slipper han ta hela risken. Huvudsaker förlag. Backar han på det också – ja då tar jag hela risken själv.
Då är förläggaren inte med och kan sälja in i sitt upparbetade nätverk, då får jag ställa min lit till vänner och bekanta på bloggen och på Facebook. Även om många här hos mig, Borlängebor, nog tycker att man är för stor på sig då; bruksmentalitet sitter djupt. Så pass många kanske ändå vill läsa att det går jämnt upp, break even på förläggarspråk.
Skit samma om inte – avdragsgilla kostnader i den lilla frilansfirma som ändå visat röda siffror minst tre år på raken. De blödande tidningarna vill inte längre ha en, inte ens lokaltidningen.
Så: Mamas’ don’t let your babies grow up to be cowboys.
Dessutom, mina damer: jag är fullt beredd att ta risken för att slippa värken från höften. Helt (ta i trä) bra nu.
Det är faktiskt skit samma. Vad som är viktigt är att få skapa. Livet är inte direkt a wop bop a loo bop, a lop bam boom, men det går an, man får göra det man har till någonting.
Själv skriver jag. Och aldrig har det känts så bra i mig att vara omodern och blogga som det gör nu. Så det är kanske det jag ska nöja mig med att ha som skrivande. Sen när »Det snöar på morfars hatt« finns ute på banan. Så fort viruset har döden dött.
Förläggaren, på förläggares vis kommersiell i tänket: »Till julhandeln, vi satsar på det.«
Jajaja, vi får se, tålamod hör inte till en kickskrivares bästa grenar. »Det snöar på morfars hatt« är klar, filad och sandpapprad, bara att trycka. Förläggaren har formgivit, och skulle han ändå backa, ja då har jag InDesign i Macbook Airen och kan ta över och formge omslag och rent av lägga dit ett gäng sidor så att det blir en kolossalt fläskig bumling åt Ulf Gerhard-hållet. En trefyrafem avsnitt har till och med gått här på bloggen den senaste tiden. Vilket bara min kompis Annicka klurat ut. Hur fan hon nu kunde göra det, när bara förläggaren har sett manuskriptet.
Då i fredags, när vi satt där utan att komma just någon annanstans än där vi egentligen redan länge hade varit, en bra bit på väg i tredje fjärde flaskan av den där schyssta italienaren man förgäves haft med sig för att smörja och förvrida sinnet på den hårdnackade fan – det började gå igång inne i huvet igen.
Vad gör hon just nu, ute i den copenhagska försommarkvällen i sin vackraste klänning, själv vacker som en poplåt av The Jayhawks. Med nån ung hunk till danskdjävel. Som allt annat än håller avståndet. Som har samma storlek, 47, på skorna som nye pojkvännen till Ulf Gerhards exfru S.
Han gick runt och klöste sig i håret.
Det fanns ingenstans att ta vägen.
Ingenstans att gömma sig i den lilla vindskupan.
Han gick runt runt runt på golvet och rev sig i hårbottnen.
Varje gång han passerade den stora spegeln på väggen till höger om ytterdörren såg han sig själv i helfigur, med mörka ringar, halvmånar under ögonen, rödgråtna svullna ögon som stirrade på någon han inte längre kunde känna igen.
Han klöste sig i håret och travade omkring, runt runt runt, men stod ändå hela tiden med ryggen mot väggen. Det måste ha gått flera dagar nu, kanske en hel vecka och mer ändå sedan den gången. Det var bara hans skor, Lennonbootsen, som stod på hallmattan. Allt som sedan den gången var kvar av henne var lappen på köksbordet.
»Snälla vännen, du måste börja gå på AA-möten igen«.
Myten som hålls vid liv av kvinnor om att män knappt kan göra en sak samtidigt – ja, den stämmer i alla fall på en man.
Den mannen var uppe kvart i fem i morse, jag vaknar varje morgon runt den tiden. Av mig själv. Lika pigg som de säger att mörtarna är. Tror det är min sockerfria diet, har väl aldrig haft sån energi som nu.
Den behövdes verkligen i dag. Till den enda sak jag har gjort. Det har i skrivande stund gått ett halvt dygn sen jag klev ur sängen och jag har inte ens läst DN och SvD än; jag är den enda i min trappuppgång som har papperstidningar. Tidningsbudets tankar, jag kan läsa dem: »Gubbjävel, och högst upp ska han bo också, förtitre fucking trappsteg.«
Saken, den enda, jag har hållit på med är bloggen (det överdrevs lite om kvart i fem, sen fem har det hållits på med bloggen, gick åt en kvart till kalldusch, espresso och cigg).
Nystajlade bloggen min finns på ett nytt ställe, ny adress. Dit in till de bakre kulisser man måste hålla till för att operera tog jag mig inte, annat än på trixiga omvägar. Den delen höll jag på med fram till lunch ungefär, då när normala människor gör avbrott för lunch. Men själv höll jag ju på med min sak.
När det där så småningom – runt tiden då normala människor tar eftermiddagsfika – hade löst sig, ja då hade Facebooks spindlar spårat upp att det fanns något bekant i den nya webadressen thomashalvarsson.com som ju nu låg ute och susade i cyberrymden.
»Det är ju den där facebookvägraren«, tänkte spindlarna, »nu jävlar ska han fångas i det sociala mediernätet igen.«
Det började plinga i mejlkorgen, och nu var tonen inställsam och fjäskig. Jamen, Thomas, ska du inte ha en sån där sida hos oss för nya bloggen. Som folk kan gilla och dunka i ryggen och krama om.
Typ så. Kanske det, tänkte jag, det är ju där folk hänger och inte på nåt så omodernt som en blogg och jag som alla andra har ett bekräftelsebehov, och klockan var väl inte mer än ungefär tre på eftermiddagen. Så jag klickade väl på länken i mejlet som tog mig till stället där man kunde regga en sån där sida. Men absolut bara för att titta lite, se mig omkring.
Det var inte svårt alls. Jag reggade en sån sida. Men det som var men, alltid detta men, det var att man för att kunna ha en sån sida spelklar ute på banan först måste ha också en … vad heter det, vanligt Facebook. Det som jag för ungefär en månad sen lämnade permanent och svor på att aldrig mer återvända till.
Men nu hade jag inget val, eller hur, det måste väl alla hålla med om.
Nytt hem för bloggen. Adress: thomashalvarsson.com. Alltså egen domän. Vilket innebär att det blir mer av en hemsida där det går att göra betydligt fler grejer än tidigare. Plus att du slipper se en enda annonsjävel.
Men problem, Big Problems, med att som admin logga in där. Har trasslat mig dit (som nu) men då som admin på gamla, utflyttade adressen halvar.wordpress.com. Och för att nå någon webbnisse på WordPress som kan hjälpa till med att lösa problemet, tycks det vara så att jag måste göra det som inloggad som admin på just det ställe som jag inte tar mig till.
Således ett kapitel som lätt skulle platsa i Joseph Hellers roman »Moment 22«.
Och fixaren Mr Wolf – »I solve problems« – går det heller inte att nå. I telefonsvararen säger han att han är ute på uppdrag med torpederna Vincent Vega och Jules Winnfield. Var visst nån nedblodad bil som behövde väldigt omsorgsfull rengöring.
Satt med mina goda vänner Claes Hylinger och Cornelis Vreeswijk på ett pilsnerpang. Sedan Cornelis med en av dem sig stärkt vände han sig till den vindögda servitrisen och sa: »Fröken, har ni märkt, har det ännu ej slagit er, att jag har iakttagit er? Att jag har iakttagit er.«
Hon log sitt vackra leende och kom med nya pilsner åt oss alla tre. Detta fick Hylinger att brista ut i små episodiska historier ur sitt liv som medlem i Det hemliga sällskapet. »Medlemmarna är väldigt hemliga, men man kan känna igen dem på att de fäller upp ett paraply när det börjar regna.«
Det började kvällas. Jag var vare sig full eller nykter. Jag hade suttit där sedan tidig eftermiddag, inbillande mig att jag arbetade på en bok. Det är ett illusionsnummer jag utfört så ofta att det har drivits till mästarens nivå.
Jag hade sett hur det glimmade till i blicken på både The Dude och Slas när jag meddelade att jag skulle sätta mig på något äventyrligt ställe långt från hemmet och arbeta. Jag tror att det är sambos av den kalibern om än inte katter och hundar vill ha, så kvinnor. Farliga och spännande typer som de aldrig kan vara riktigt säkra på var de har.
Jag lyssnade på Cornelissången, »Saskia«, i lurarna.
Saskia är ett namn med klang
Hon jobbar på ett pilsnerpang
Hon ser i kors varthän hon ser
Men hon är vacker när hon ler
Ja hon är vacker
När hon ler
Jag vände sida i Hylingerboken, »Det hemliga sällskapet«, hela tiden beredd att när som helst avbryta läsningen och skriva ner en cliff hanger eller nåt i manusdokumentet i Macbooken.
Som om det inte vore nog med att ha att göra med honom och hans vardagar på åttahundrasextiotvå boksidor – nu dyker karln upp här på bloggen också.
