Det puttrar upp skavande minnen när jag fortfarande utan ork ligger uppepå i sängen (kan detta verkligen vara en vanlig »skolstartsinfluensa«?) och mellan ett par kapitel i Bill Nilssons sista vita skjorta bläddrar i Macbookens bildalbum.

Där är en av många bilder på det lilla fanskapet, lycklig och lite förundrad i den höstens lövhögar. Världen i och runt parken är för honom ett nytt och spännande ställe.

En av drivorna med lönnlöv är så hög att den når honom långt över huvudet, och han dyker med ett magplask i den och rusar genom den och gör den till sin tunnel of love.

Jag minns att jag några år senare tänkte på det länge och – som jag i alla fall då tyckte – tog det under noga övervägande. Grubblade dag ut och dag in i veckor som blev månader. Jag höll på att bli tokig, ja tokigare än jag redan var, innan beslutet – på inrådan av den som kunde se klart på det skick jag var i – till slut fattades.

Det jag sen, när jag blev att må bättre, skulle komma att ångra så förfärligt. Det som nu, ännu några år senare, när jag behöver en stunds vila från de ranelidska metaforerna och tittar på bilderna, får mig att börja blinka och svälja.

Och det lilla fanskapet själv visste ingenting om vad som väntade.

Han bara lekte obekymrat med sin bästa grej, den gula tennisbollen som han hade  hittat i det blöta gräset på Sportfältet en dimmig morgon när vi var på väg till Tjärnasjön och sen vägrade släppa, »okej«, sa jag, »ta med dig den hem«, och han jagade den fram och tillbaka över hela lägenheten och han var lycklig och trodde att allt var som vanligt och skulle förbli som förr.

Det här var långt innan nu, ingen visste vad som skulle komma, men jag hade redan isolerat mig, insjuknad i mig själv, upphunnen av det förflutna. Jag ville helst inte visa mig för andra, jag ville bara vara hemma med mina böcker.

Nästan varje stund på dygnet – utom när jag behövde handla eller hade en tid för terapi – var han aldrig längre än någon meter ifrån mig, och han tycktes mig alltid lycklig. Lycklig – det jag då aldrig var, den känsla jag trodde jag förlorat för alltid.

Ibland under den sista tiden vi fick ihop önskade jag att vi kunde byta. Att jag var han och han var jag. Det var en mycket självisk önskan. Men han skulle nog vara lycklig ändå – det underbara lilla fanskapet gjorde allt till lycka. Och jag skulle vara lycklig för att jag slapp vara som jag och istället var som han.