Semesterstängt

images

Jag behöver semester, pausa bloggandet över sommaren, hyra mig en fin husbil och kajka runt utan mål och utan annan mening än att i lugn och ro i nya miljöer småputtra med korrekturet till »Det snöar på morfars hatt«. Till det gavs ju, ofrivilligt, mer tid så det ska bli en ännu bättre bok, ja bästa boken, det bara är så.

Off line. Så kan jag bara ge fan i campingarnas wifi, så blir det heller inget facebookande. Med Macbooken och en rekorderlig packe böcker – med »Sorry for your trouble«, nya samlingen med noveller av Richard Ford överst i traven – kan det glidas runt hela sommaren.

»Vredens druvor« så klart med. Familjen Joad på sin långa roadtrip. Spökar än, The ghoast of Tom Joad. (Söp Steinbeck verkligen så förbannat? Behöver undersökas när jag kommer hem. Kan leda till nåt essäaktigt. Varför tycker jag så mycket om att skriva om författare med drinking problems? Kan ju i och för sig bero på att det kan vara svårt hitta författare som inte har det problemet).

Externa lilla dvd-spelaren får inte glömmas kvar hemma. Till »Vita huset«, den kompletta, sju säsonger. Äntligen, efter år av letande, får jag tag i den boxen. På Tradera, en femhundring, så väldigt taget. Som »The West Wing« kunde jag ha haft den för länge sen men ville ha den textade lådan. Ja, med den i packningen kan roadtripen bli rent familjen Joadsk, ute på vägarna tills lönnlöven hemma i parken börjar gulna.

Parkera husbilen borde jag klara nu, när avstånd väl bör hållas även på campingar. Hotell har jag inte råd med. Backa in där det är trångt – inte direkt min bästa gren, ens vid ratten på en folkabubbla. Ta bara campingen i Leksand; heter den Siljansbadet?

Där går det nog än i dag hö hö-iga storys i grilloset och ölburksknäppet och lådvinsskrålandet om när de där indianernas farsa skulle backa in sin exsvågers lånade husbil mellan två andra husbilar, med stora förtält. Det minnet kan än i dag framkalla posttraumatiska känningar inom mig.

Alltså: paus här för semester. Oklart hur länge. Men den som vill vara säker på att få veta när det händer något här igen, kan gå till Huvudsakers sida på Facebook och gilla den.

Pilsnergubbe

1877814
Efter ett väldigt långt skrivarliv – med bara ett korr på en kommande bok kvar att småpyssla med i skrivarhörnan –  kan inget hindra en från att dagarna i ända sitta på bryggan vid Tjärnasjön och dricka pilsner och mata änderna.

Men fastän det högkaratiga brödet från Zolás konditori skulle göra denne pilsnergubbe till ändernas bästa vän, så gör man inte det.

Man ägnar sig istället åt att dagarna i ända blogga.
Blogga nykter.
Pilsnergubbe är det bara ens bloggpersona som är.

Cliffhanger

Unknown
Jag sitter och försöker få till en cliffhanger som ska lura läsaren vidare från första kapitlet i den förbannade romanen om Johnny Boy. Med hjälp av ett glas, fjärde kanske, av det där Luigi varje gång säger till mig är Il vino della casa för gäster speciella.

Trots språkförbistringen har min känsliga murvelnäsa nosat sig fram till att det rör sig om en förträfflig Barolo från regionen Piemonte, i nordvästra delen av hans hemtrakter om jag fattar rätt. Luigi säger att hans släkt, den vittomtalade famiglia Risotto, haft vingårdar där i generationer.

Tolkar jag hans rent Joe Pesciska Maffiabröder-rabbel någorlunda rätt, med risig hjälp av Google translate, wifi:n i baren är svajig och jag med, breder dessa vingårdar ut sig på frodiga sluttningar som omges av höga berg, Langebergen tror jag han säger att de heter.

»Ah, Thomaso, om du stoppar ner din näsa nyfiken i glaset du ska känna dofterna av druvan Nebbiolo.« Jag gör som han säger, den kloke gör som Tommy DeVito säger: ah, dofter av våta löv och blöta svampar på marken under lönnarna en oktoberdag i Soltorgsparken.

Jag kan se parken från mitt fönsterbord (ja, beklagligt nog ser jag på det som mitt) och jag kan för min inre blick se min lilla mormor, bli inte en som smakar, komma knallande därborta på väg till Konsumbutiken. Den mittemot farbror Callebergs kiosk, med en blank gottautomat utanför; den som var mitt favorithäng då, långt innan intresset gled över åt kvartersbarerhållet.

Mormor sparade varje Konsumkvitto i en kaffeburk, för att sedan med papper och blyertspenna lägga ihop det hela och räkna ut återbäringen, och det var, sa morfar över en kaffegök på andra sidan köksbordet, Erlanders förtjänst.

»Den du, Elsa«, sa morfar, »Errrlaaander. Där har du en rejäl karl, Elsa. Om det, som du ju tycks tro, finns någon som kan gå på vatten så är det Tage Erlander.

Gubbkeps

images

Jag gick ned till skomakar-Tomas på hörnet. Det var innan stötarna från hård asfalt och knallhård is pajat brosket och gett mig gubbhöft, och innan Tomas tvingades bomma igen skomakeriet. Det var inte oväntat, om man säger så.

Man kan inte påstå att han var petnoga med att ta betalt av kunderna. När de sa »vad blir jag skyldig för det här?« kunde Tomas göra en gest mot en liten låda på disken och säga »släng i vad du tycker det är värt där.«

Med åren hade jag tappat bort alla vänner. Jag hade slutat dricka, mer eller mindre, i stort sett helnykter i många år. Män som kliver av barstolen blir rätt ensamma män.

När jag flyttade hit till soullägenheten blev Tomas en ny kompis. Det var väl i stort sett inga andra än Tomas och bagarna Greger och Daniel på Zolá jag hade i den vägen. Det var kaffe och snutmunk och Expressen och Aftonbladet varje eftermiddag på Zolá och en stunds häng med Tomas och Uno i skomakeriet nästan dagligen. Ibland var också Bengt där.

Uno bara satt där och skrockade i det vita tomteskägget. Tomas sprang ultramaror, sexsjuåtta mil. I barfotaskor, såna som ser ut som fingervantar på fötterna. Själv höll jag mig på den tiden, före höften-tiden, till trefyrafem mil i veckan. Men jag hade ändå lubbat bort alla tendenser till gubbmage, och den fräna svarta skinnjackan i äkta getskinn från Malung, efter pappa, som en gång måste ha varit lite av raggare, började kännas för stor i midjan.

Så jag gick ner till skomakare-Tomas och sa: »Kan du sätta dit såna där … vaheter det … i midjan?«

»Slejfar«, sa Tomas. »Det fixar jag.«

Han fixade det. Skinnjackan smet åt kring höfterna, jag blev att se ut som lite av en raggare i den. »Vad blir jag skyldig för de här … vahette det, slejfarna?« Tomas viftade mot den lilla lådan. »Släng i vad du tycker det är värt där bara. Och tänk grannrabatt när du gör det.«

När så vintern kom och man fick ha tröja under skinnjackan gick jag ner till skomakeriet.  Jag frågade om Tomas kunde göra en keps åt mig. En som var mindre åt gubbhållet än de man tänker gubbkeps om. Jag drog i skinnjackan. »En i samma svarta skinn som den här.«

»Det fixar jag«, sa Tomas. »Enda möjliga problemet kan vara att hitta ett getskinn med det där … slitna vintagestuket.« Han gick till de bakre regionerna och bökade omkring. Uno satt och drog i skägget och skrockade. Bengt var inte där. Tomas kom tillbaka och visade upp en stuvbit av svart getskinn med vintagestuk. Uno och jag fyrade av breda leenden.

»Eh« … sa jag, »du tror inte att den ändå kommer att föra tankarna till en gubbkeps?«

»Nejnejnej«, sa både Tomas och Uno. Bengt var inte där och kunde ha synpunkter. »Absolut inte«, sa Tomas, »jag skulle säga tvärtom.« Uno reste sig och hjälpte Tomas läsa av måttbandet kring min skult. »När du tittar in på fredag har jag den nog klar«, sa Tomas. »Du kommer bli skitfrän i den«, sa Uno.

Jag gick de tolv tretton stegen över Västra Flintgatan ned på Zolá och satt där med kaffe och snutmunk och Expressen och Aftonbladet och tänkte att kombon skinnkeps och skinnjacka skulle göra mig estetiskt fulländad.

Bibel typ

Beslutet att min nya bok ges ut först i december – det väcker två känslor i mig, motstridiga: besvikelse och … ja vad är den andra? 

Den finns i magen men jag vet inte riktigt vad det är. Jag hittar inget ord för känslan, men det är något med att en känsla lättar, en av stress kanske, även om jag är en som sällan eller aldrig jagar upp mig; jag skulle passa perfekt som mediterande munk i nåt kloster långt ute i obygden, där det råder pratförbud och man inte mer än ryktesvägen – när de kommer på åsnestigen med DN och SvD och Bokuspaket – hört talas om Netflix och sociala medier.

Samt – very important, för att inte dra på sig trubbel – inga hemliga underjordiska gångar finns till några närbelägna  nunnekloster.

Nåväl. Hade räknat med det. Förläggaren, da partner in crime, har bombarderat mig med argument. Sms-exempel från det hållet:

»Thomas, du måste förstå att allt  i branschen som inte är nätbokhandel har tappat två tredjedelar.«

Ja ja ja, jag fattar. Att han har fingret i luften. Inte en enda kund när jag snabbt dyker in på Akademibokhandeln i Kupolen för att leta efter en till Don Winslow.

Ingela, butiksföreståndaren, Facebookkompis, drabbas av mitt gnäll om hur jag haft det med konkursade bokförlag och kommersiellt tänkande förläggare. 

»Och nu då«, säger hon »vad är det för genre?« (frågan  som tycks vara så väldigt viktig för bokhandeln och recensenter att ha ett svar på).
»Jadu«, säger jag. 
Ingela: »Är det roman?« (genren som gäller i bokhandeln).
»Jadu ….«, säger jag.
Ingela väntar.
»Jamen inte vet jag«, säger  jag. 
Ingela väntar. 
»Finns den genren«, säger  jag, »så säg … inte vet jag,  säg hybridroman.«

Och sex månader med ett korrektur på manus. Kan sluta med typ bibel.

Hängslen och livrem

Da breaking news om att cigg och snus skyddar mot fulingen.
Går omedelbart till balkonggluggen och slår fyr på en Moods.
 En redig paj Kronan lös är redan på ordinarie plats under läppen. 
Tänker: cigg plus snus = dubbelt så bra skydd. 

Hängslen och livrem.

Hångel

De skulle snart stänga och jag sa:
»Jaha, vad ska vi nu hitta på?«
Hon sa:
»Du skulle kunna kyssa mej.«

Exakt det jag lurat på sen tredje ölen men inte tordats.

Hon smakade mycket gott och hade mjuka läppar, the longer the waiting the sweeter the kiss, så jag ville hålla på och hålla på. Så vi höll på. Men Luigi i baren, på skarpen:

»Cazzo! Här ni inte kan väl sitta och hångla!«

Hon log mot mig och sa »nu är det vi som lyder« och såg mig djupt i hjärtat, och i de där vackra ögonen hördes frågan ska vi gå hem till mej eller hem till dej eller var och en hem till sitt?

»Alldeles absolut hem till nån av oss«, sa jag.