Det här skrev jag på Facebook i dag:

»Ett tag framöver behöver jag den tid som ägnas åt Facebook till annat: träna, läsa böcker, kolla tv-serier, film. Komma igång med att skriva regelbundet på min blogg igen. Skriva bättre texter där. Jag är inte nöjd med det jag skriver där nu, jag tror att det beror på att mycket av lusten att skriva tappades bort när det gick som det gick med mina bokplaner. Men nu är det glömt, och det är planer som lagts ner för gott.

Fortsättningsvis ska jag skriva för mig själv och försöka få tillbaka skrivlusten igen; jag mår inte bra av att inte skriva. Min plan är att skriva längre texter och – för min egen skull, för att det blir roligare för mig själv att skriva då – blanda in mer fiktion, hittepå. Publicera en eller kanske ett par gånger i veckan. Vi får se.

För mig själv, för min egen skull – ja. Men samtidigt vill man ju ha läsare. En hel del av mina, som jag är väldigt tacksam för att ha, tar sig till bloggen via Facebook. Men det kommer de ju inte att kunna göra när min Facebooksida (och då heller inte Huvudsaker-bloggens egen fb-sida) från och med i kväll inte kommer gå att hitta på ett tag.

Men den som ändå – som jag förstås hoppas – vill hålla koll på mitt skrivande kan alltid via bloggen bli följare och på så vis prenumerera på nya inlägg. Så efter i kväll: väl mött på min blogg, thomashalvarsson.com, tillsvidare. Jag kan inte lova det, men jag ska i alla fall försöka bli bättre där.«

Väntade i långa dagar på fjärde delen av Lars Noréns dagbok. Under tiden läste jag om Stig Larssons självbiografi När det känns att det börjar ta slut. På sidan  497 skriver han:

»Uppriktigt sagt har jag, hur tokigt det än låter, tyckt att den mest intressanta killen för en tjej att ha en relation med – är jag. Jag tror faktiskt att jag aldrig har stött på en så självgod person som jag själv.«

Han kan vara odräglig, men vet om det själv, och man får absolut inte vara en pk-människa för att klara av Stig Larsson. På Facebook frågade Stefan om det var han som kallades för »slashas«. 

Jag svarade att Stig Larsson hörde till de få som Slas, Stig Claesson, frid över hans minne, accepterade att dricka med. Stig Larsson hörde också till Charlie Christensens Arne Anka-gäng som hängde på restaurang Prinsen (jag såg dem där en kväll, Carina Rydberg satt som enda kvinna med dem men jag hade inte druckit tillräckligt för att våga mig fram). 

 Utan annat belägg för det än magkänsla, tror jag att Arne Anka-karaktären Sigge Pigg bygger på Stig Larsson. Arne Ankas Sancho Panza, Krille Krokodil, lär vara Kristian Petri, en av Stig Larsson närmaste vänner då det begav sig där på Prinsen.

De där dagarna, jag läste alltså femhundra sidor Larsson i väntan på Norén. På torsdagen skrev jag igen på Facebook (ja man är där fast ungdomarna i ens närhet kallar en boomer och säger att det är Instagram som gäller, men där ska man väl hålla på och lägga ut selfies och det har jag aldrig nån gång gjort, inte ens så mycket som skickat dickpicks i fyllan). Ja, jag skrev på Facebook där tydligen bara åldringar som jag håller till:

 »Idag också: noll Lars Norén-dagbok i postlådan. Övar nu, inför att ringa Postnords kundtjänst, på att låta som en rysk lönnmördare.« 

Och Postnord får sig några snytingar i kommentarsfältet, och jag själv är med och blåser under dem. Jag menar, jag som genom åren haft de bästa av postisar, levererat hundratals bokpaket till dörren.

Så kom fredagen och jag fick äta upp det, fick skriva följande på Facebook:

 »Trots, eller tack vare, fredag den trettonde – äntligen Lars Norén-dagboken. Känns som räddningen på en helg i en tid som får till och med inbitna solitärer att börja ruttna inifrån. Nu sträckläsning av de där elvahundra sidorna med tät text utan styckeindelningar. Till det: ett stilla och fint sippande på Chiles finaste svarta katt.«

Det gjorde att jag förstås måste be Postnord om ursäkt. Det var via Schenker Bokus skickade Norén-dagboken. Jag skriver det i en kommentar på fb. Inlägget får dock stå kvar, i tron på att den kommentaren läses.

Ja, så nu läser jag då Norén och dricker rött vin. Snart behöver jag också äta. Jag kommer då att utmana Gamle Spelt, trosskusken som i Fänriks Ståls sägner »fått namn som latast bland dem alla«, med att från kvarterspizzerian beställa en kartong pommes och en burk bea till fredagsbiffen. 

Den som har elvahundra sidor Norén-dagbok att plöja har inte tid att stå där vid den feta skärbrädan som Björn Axel gjorde och kniva en bakpotatis. Särkilt inte den som är perfektionist och kräver att varenda pommes ges exakt, ja exakt, samma form.

Hög tid komma igång med bloggandet igen, men kommer den här gången inte längre än till att citera Franz Kafka:

»Det finns ett mål, men ingen väg; det vi kallar för väg är tvekan.«

Det finns inget äckligare än snus. Detta vet jag är en djup sanning eftersom jag själv är en snusgubbe. Jag har haft det där vedervärdiga äcklet under läppen ända sedan jag gick i sexan på Tjärnaskolan. Någon – det kan ha varit Hasse Alsterlund – hade kommit över en dosa Röda lacket och vi var några stycken som på en rast gömde oss bakom matbespisningen och smög i oss varsin prilla. 

Det var fruktansvärt äckligt, verkligen så långt ifrån gott man kan komma, och på lektionen efteråt började snuset rinna och vad skulle man göra, man kunde ju inte räcka upp handen och säga till fröken Ulla att jag måste gå och spotta ut snuset. Så vi satt där och svalde rinnet och hälften spydde, resten dog. 

Fast lik förbannat blev jag en av dom som fortsatte. Så klart. Det är så det går för beroendepersoner. Allt som förändrar sinnet vill vi på igen och igen och igen och idag sitter jag här som en äcklig snusgubbe och försöker upphöra med att vara en. Igen.

Sedan gången bakom matbespisningen har jag ungefär en gång om året slutat snusa. Högst en vecka har gått och sen är man där igen med fingrarna i snusburken. 

Snus är det svåraste som finns att sluta med. Sluta dricka är ingenting i jämförelse. Jag gjorde det en gång och det var hur lätt som helst, jag drack inte på åtta år. Jag började igen. Inte för att jag hade något som helst sug efter det utan för att det blev för tråkigt att inte dricka – varenda vän liksom bara försvann. Men numera trivs jag så mycket bättre än då med att umgås bara med mig själv och har inte längre något behov av att sitta på barer. Så varför då dricka överhuvudtaget? Jag slutar nog igen, det lutar åt det.

Och jag vet att det kommer gå lätt. Något fysiskt behov av alkohol har jag inte och har aldrig haft; där ligger det helt och hållet på det mentala planet. 

Med snuset är det något helt annat. Den seriöse snusaren har ju en prilla under läppen varje vaken stund – jag känner folk som till och med snusar i sömnen. Man spottar ut den bara när det ska ätas något och stoppar in en ny så fort man tuggat klart. 

När man i det läget slutar, ja, man får rätt rejäla fysiska abstinensbesvär. Så efter bara några dagars avhållsamhet börjar man prata med sig själv om att det inte är värt det och står snart i affären och säger till kassörskan »en dosa Kronan lös, tack.«

Den här gången har jag klarat det länge. Exakt hur länge säger jag inte. Senaste (som jag räknar med var den absolut »sista«) prillan var dock den jag tiggde av Stefan Olander när vi tog en fika på Ica Maxi, och då hade jag egentligen redan slutat men fick ett återfall vid åsynen av Stefans dosa med Ettan lös; det som hela tiden egentligen också varit mitt märke; Kronan vet jag faktiskt inte varför jag för nåt år sen började med.

Och alltings början på denna mer än femtioåriga idioti, tonvis med äckel, ja, nervgift, under läppen – var en smygprilla Röda lacket bakom matbespisningen på Tjärnaskolan.

Plura är på spåret, själv är jag av banan, orkar inte längre, tyar inte mer, och jag har aldrig haft vett i att bry mig om pengar; jag bara låter dom ta rätt så slut och tänker att det får dom väl göra då, det ordnar sig ändå på nåt vis och det har det ju så här långt i livet gjort så ingenting talar ju för att det ska sluta rulla på så.

Nu vill jag efter mer än två månader med köp och sälj-shit bara få sinnesro här i mitt nya boende och spela I try med Macy Gray och Stand by me med Ben E King och Hang on in there baby med Johnny Bristol och läsa Alex Schulmans Överlevarna en gång till.

Tålamod är heller inte min bästa gren; jag är en som styrs av impulser och känslor. Så jag har bett mäklaren sänka priset rejält på gamla soullyan; jag får ta att jag inte på långa vägar får tillbaka det som lagts ner på renovering av kök och badrum och allting. 

Inte vet jag vad som är normalt, det här är första gången jag säljer en bostad, men säg ytterligare sex-åtta veckors väntan på ett avslut, kanske ännu längre – nej, jag pallar inte mer, tyar inte mer, det är redan på god väg att killing me softly.

Jag värderar ro i sinnet högre än pengar, men normala människor bryr sig som fan om pengar, det är för dom det viktigaste som finns, ja viktigare än ett trivsamt hem, så jag sa i går morse till Jens, mäklaren: Sänk priset.

Och nya priset ligger nu ute på Hemnet. På mitt Facebook, till en grym spellista med 70-talssoul, skrev jag (i en lång text som redigerades så många gånger att läsare med böjelse för att kolla sånt säkert trodde jag var på pickalurven) sent på torsdagskvällen: »Tipsa folk du vet är ute efter något i den vägen och dela vidare. Fysisk visning av lägenheten nästa torsdag.«

Själv av banan avfyrar jag dock varenda gillaknapp inombords till beskedet om att Plura blir en av deltagarna i På spåret.

Många bloggläsare, i vart fall oroväckande hög procent av dom jag får kontakt med, tycks förväxla min bloggpersona med mig själv. Ändå är en hel del av dessa sådana som känner mig personligen och/eller är tränade läsare. 

Här om dagen hände det igen: »Vilken kvartersbar är det du sitter och dricker på om eftermiddagarna?«

Det gör mig nu inte så mycket, men jag har barn och barnbarn, så jag brukar ändå hänvisa till den programförklaring som dyker upp om man klickar på Om bloggen, där den läskunnige kan se att det står följande:

 »Somligt i innehållet är fiktivt, och jaget i texterna är inte alla gånger skribenten.«

Ganska klargörande kan jag tycka. Men jag kanske får skylla mig själv som vägrar använda smileys och sånt …

Dock var det jag själv som hade en vaxpropp i vänstra örat. Den lossnade med hjälp av Revaxör. Men näsan är fortfarande lite täppt, jag hostar till ibland och känner mig liksom mörbultad i kroppen och har dåligt med ork.

 Detta får mig att tänka så här: är det symptom på det jag inte vill oroa mig för men gör ändå? Så pass mycket att jag i går ringde Vårdcentralen och i dag inte törs gå på Lines femårskalas. Eller är det en psykosomatisk reaktion på att stressen kring det lägenhetsbyte som plågat mig sedan i juli nu äntligen börjar släppa?

Jag vet inte. Tills jag vet håller jag mig hemma för mig själv och läser min nye amerikanske favoritförfattare Ben Lerners senaste roman Topekaskolan. Min bloggpersona, som inte är samma ängslige hypokondriker som jag, skulle nog välja att sitta på kvartersbaren och läsa den över några glas av Luigis finfina Barolo.

När man är karl och drabbas av en fet vaxpropp i vänstra örat.

Man blir sängliggande.

Man vill ha en mamma att ringa till och få tröst.

Man är den det är mest synd om i hela världen.

Man googlar ”symptom på Covid”.

Man beställer Revaxör på nät-Apotea, som kommer hem i brevlådan för att man inte vill gå ut och vara en smittspridare.

Fredag morgon, Dr Melfi synade sin patient nr 1 för dagen i sömmarna. Sedan nån gång på senvintern hade jag gett fan i, bara låtit håret och skägget växa, och jag såg nu ut som en som sover under broar, och hon hade av en pressad sjukvård kallats under fanorna och av den anledningen haft sin privatklinik vilande sedan tidigt i våras och alltså inte sett skymten mig på flera månader.

Man märkte hur hon ruskade på huvudet inombords.
»Nej«, sa jag. »Det är inte som du tror.«
»Och vad är det jag tror?«
»Tja … att det har återfallits i vin, kvinnor och sång sen sist.«
»Har det då återfallits i vin, kvinnor och sång sen sist?«
»Absolut inte.«

Hon tittade på mig. Jag vek in en hårsnibb bakom örat, jag kliade mig i skägget. »Alla män som inte har en arbetsplats med kvinnliga jobbarpolare att gå till om morgnarna ser ut så här.«
Hon log. »Så din sommar har varit nykter och fin?«
Jag rev mig i skägget, som ett tics. »Det har den«. 

Jag såg inte vitsen med att ta upp de dagliga eftermiddagssittningarna på kvartersbaren, en helt och hållet social grej, i den outhärdliga väntan på en Slas, en The Dude, ett behövlig avbrott i isoleringen, även om jag håller det påbjudna avståndet fyrdubbelt till traktens övriga eftermiddagsdrinkare, och det handlar inte om mer än två, möjligen tre, nån olycklig gång kanske fyra glas av Luigis il vino della casa för gäster speciella.

Hon satt tyst och spände blicken med de vackra ögonen i mig. Jag passade på att byta spår. »I morron har jag klipptid. På Sax och kam, jag tror dom heter så.« Jag knyckte på nacken. »Här bortåt gatan.« Hon teg vidare. Jag sa: »Du vet jag brukade klippa mig hemma på Soltorget. Hos Pia. Vägg i vägg med pizzerian. Det har varit damfrisering i den lokalen ända sen jag var liten. Hildur Erikssons tror jag det hette då. Min mormor gjorde sig fin i håret där när det var nåt speciellt på Frälsningsarmén. Alltså i Pias lokal, i pizzerians lokal var det finbageri.«
»Intressant«, sa hon. »Väldigt intressant«.
Jag brydde mig inte om sarkasmen. »Men Pia fick bomma igen. Nån gång i våras tror jag. Nu vetifan vad det är i den lokalen.«

Dr Melfi satt och smånickade, tyst. Är det nån som kan hennes taktik så är det jag. Den går ut på att man ska bli så besvärad av tystnaden att man till sist säger nåt man tänkt knipa käft om. Så jag tänkte vänta ut henne, ville bara att tiden skulle gå, timglaset rinna ut, och hon väntade, jag väntade, vi var Al Pacinos och Robert De Niros rollfigurer Neil McCauley och Vincent Hanna i Heat, i scenen när de stämt träff på dinern för att prata ut och reda ut saker och ting.

  Jag ville hem och läsa det sista i Renegater, 747 sidor tjock, där ingen mindre än Henry Morgan dyker upp, kommer gående på en väg som löper mellan åkrarna i landskapet nära havet, där romanens berättare och jagperson, Klas Östergren, dragit sig tillbaka på en gård. Han står en dag vid grinden och spanar och bara så där, redan på sidan 14, kommer han gående, Henri le boulevardier, mannen och myten som inte setts till sedan han för fyrtio år sedan mystiskt försvann från den lugubra våningen på Hornsgatan 29 C, lägenheten med »natten som en ständig möjlighet«; en åldrande man nu, väldigt sliten, men, ska det visa sig, fortfarande fullt kapabel att knyta slipsen med en perfekt Duke of Windsor.

Jag hade inte tid med det här, jag hade väl ett femtiotal sidor kvar, och jag visste att brevbäraren framåt elva skulle komma med ett signerat ex av Alex Schulmans Överlevarna; jag kände mig säker på att det skulle bli så njutbar läsning att Luigi fick klara sig utan mig denna eftermiddag, så jag behövde hinna med att köpa hem en sex, åtta öl också, det var mycket nu.

Jag blev skakig av otålig nervositet, jag mätte mig mot en mästare på obekväm tystnad, jag behövde något åt bensohållet men hade inget, man går ju inte till sin drogterapeut med piller i fickorna. Men jag såg på väggklockan att tiden snart var ute, tusen kronor plus moms, jag klöste mig i skägget. »Det här ska också bort.«

Knappt en blund i ögonen på hela den där förbannade hösten och vintern, det gick inte att sova, kanske var det alla piller, substanser som förvred sinnet, allt det där jag stoppade i mig mot ångesten, så istället för att sova: jag började skriva på nätterna.

Upp om morgnarna till något lönearbete behövde det ju inte längre tänkas på – vi hade varit gifta, något äktenskapsförord som gav henne rätt att behålla allt det där hon hade ärvt av sitt as till farsa, byggmästarjäveln, fanns inte, hälften av allt var mitt; jag skulle aldrig mer behöva arbeta för pengar.

Skriva på natten. På något, oklart vad. Med romanen Johnny Boy, som jag arbetat så många år på var det kört, det projektet, ja alla bokplaner – jag visste det inte då men förstod ändå nånstans att det skulle gå så även med hybridromanen Det snöar på morfars hatt – planerna fick skrotas, alla de där livslånga, fåfänga drömmarna om att ge ut böcker skulle få läggas ner, man var dömd att förbli vid sin läst.

Men jag ville skriva ändå, alltid blev det något och allt annat än skrivandet hade gått förlorat: gården, hundar, katter, skivsamlingen, den rediga Bang & Olufsen-anläggningen, förläggaren på det lilla bokförlaget i byn som jag kände inte ville samarbeta med mig längre.

Nu, den här natten i början på september, när jag har fått mejl från Type&Tell om att Bonniers lägger ner den print on demand-verksamheten, vilket innebär att Det snöar på morfars hatt aldrig kommer att ges ut, när jag nu tittar tillbaka och skriver det här: Nina Simone som sällskap i natten. Inte på stereon, inte från vinylskivan hon så ofta när hon var pårökt spelade.

Nej, musikanläggningen och en halv vägg med LP-skivor lämnades kvar – det skulle inte ha fått plats i den lilla lägenhet i stan som köptes för att snabbt komma bort, komma undan det där, så det fick bli en prioriteringsfråga och valet föll på böckerna, så klart på böckerna, i det valet fanns ingen tvekan

Så efter flytten från byn, flykten från henne: Nina Simone och alla de andra från Spotify, och eftersom det handlade om nätterna via Wesclurarna. Bostaden hade grannlägenheter, det mer än sextio år gamla HSB-huset lyhört, om nätterna när man skriver till musik, ens grannar, fullt normala människor med riktiga arbeten och tider att passa, sådana människor sover då.

Att röka hur som helst, som man vill, gick heller inte för sig, fastän det är bostadsrätt. Handskrivna lappar här och där i och utanför trappuppgångarna upplyste om det. Skarp ton, ja rent vass, ingenting att leka med. Inte ens ute på sin egen balkong ansågs det okej att tända en cigg.

Till min lilla soullya högt uppe under takåsen hörde dock ingen balkong, inte en som man kunde gå ut på, bara en fransk. Den glasade dörren till den hade jag alltid öppen, jag ville ha så redan från första början, närheten till höststormarna som riste i parkens stora lönnar utanför. Dit var det från skrivbordet tre fyra steg, så det blev snabbt till en vana att jag ställde mig där i öppningen mot det svarta järnräcket och knackade fram en Marlboro.

I det spåret rullade det på, jag märkte att det fanns något med att skriva om nätterna, så jag fortatte med det då och då. Eller då och då. Ofta, oftast. Alltid om jag hade kommit från kvartersbaren, där Luigi serverat ett par glas av sin långt utanför kvarteret omtalade Barolo, och där blev jag snabbt stammis, där vid det fönsterbord som både Luigi och jag såg på som mitt.

Jag gjorde det till vana att sitta där några eftermiddagstimmar varje dag, och det är sittningar som vevar igång något inom en som gör att man när man kommer hem vill fortsätta dricka och spela musik och röka – ja, man önskar sig jointar då men vet inte hur få tag på – och skriva, se natten därute sy ihop sig själv, månen en tunn skärva högt över lönnarna i parken, man räknar till fyra cigg kvar i paketet, det bör räcka, gryningen dröjer länge än, och skulle man innan dess missbedöma hur många öl man kan dricka och fortfarande skriva väl, så gör ju det ingenting, när ändå ingen ska läsa det man skriver, man skriver helt enkelt för sig själv, så hade det blivit, skomakare, bliv vid din läst, och Nina Simone pratsjunger, So, never leave me lonely/Tell me that you love me only/And say that you’ll always, let it be me, och någonting i rummets mörker skälver till.

Gymet törs man sig inte till under rådande omständigheter, inte den som likt mig är ängslig av sig. Min ängslighet är extraordinär och har alltid varit; på den fronten känner jag igen mig i min mamma, så jag tror att sådant går i arv, att man föds med vissa egenskaper.

Så någon fot på gymmet har inte satts sen nån gång i mars. Men jag har för den skull inte slutat träna. Nej, på sistone har träningen till och med trappats upp. Mitt nya badrum, det är så underbart stort – det var ju en gång lekskola här – att jag har inrett en del av det till träningslokal. 

Hantlar, inte så värst tunga men man får öka på antalet reps.
Stor gummiboll hålla balansen på när man kör knäböj.
Marklyft med kettlebells.
Stång göra chins i. Eller om det heter pullups.
Såna band man fäster i stången och kan göra allt möjligt med.
Roterbara plattor med handtag när man ligger och kör de förbannade armhävningarna.
Och icke att förglömma gummibandet, snott kring elementet, som ger småmusklerna i den trasiga höften en helvetes duvning om man kör åt alla tre håll, framåt, åt sidan, bakåt.

Ja, jag disciplinerar mig – tänk om man ändå kunde det även med skrivandet – och kör ett halvtimmespass i högt tempo där i badrummet varje morgon, sju dagar i veckan, även om jag så skulle vara bakfull, vilket jag nuförtiden nästan aldrig är. För att vara säker på att få det gjort och inte skjuta upp – allt man skjuter upp blir aldrig av – dammas passet av direkt efter ciggen och espresson, och direkt efter styrketräningen tar jag några steg åt sidan och kliver in i duschen, där det stås väldigt länge under iskallt, som ju också är träning, pulshöjande utav bara fan, det kan varje vinterbadare skriva under på.

Så nu tänker jag, vad gäller gymet, att rådande omständigheter kan ta sig nånstans, jag tänker att gymkort kanske inte längre behövs, jag tänker att det skulle spara inte bara pengar (jag behöver verkligen börja leva sparsamt) utan också massor med tid, jag tänker att det kanske är som Åsa Linderborg skriver i sin dagbok. »De säger att man lever längre, kanske kan man förlänga livet med så mycket som fem år. Då räknar de inte med att själva träningstiden motsvarar lika mycket tid.«

I vilket fall. Kroppen bryr sig ju inte om var någonstans man tränar. Den skiter väl i om det är på gym eller på dass.