Skammen slog ner i mig, jag ville inte visa mig utanför lägenheten. Först behövde jag formulera en sammanfattning, en kort, på en eller två meningar, för dem som undrade över hur det gick med min bok, den jag hade tänkt ge ut själv när den tänkte förläggaren, som jag tyckte, svek ett löfte, men som nu inte kommer att ges ut alls eftersom Bonniers lägger ner den plattformen. 

Det var beskedet om det, i ett mejl för bara några dagar sen, som väckte känslan av skam i mig. Jag orkar inte längre hålla liv i mina bokdrömmar. »Det snöar på morfars hatt« var det tredje långt gångna projektet som kapsejsade. Mitt 30-40-åriga jag skulle ha ryckt på axlarna åt det, men inte mitt 65-åriga. Det förlag finns inte som är berett att ta några risker med någon i den åldern – om vederbörande inte är ett väldigt känt namn.

Istället för att det färdiga manuset ska få de bokpärmar det alltså inte kommer att få, tänker jag då och då strö ut valda delar av det här på bloggen.

Jag glömmer hela tiden låsa ytterdörren, sån säkerhetsdörr som kräver att man lyfter på handtaget och det är det jag hela tiden glömmer att göra, så hon bara står där, »hej på dig, du kan väl åtminstone svara på sms«, och hon har med sig en pocketbok, Mannen från Albanien.
»Jag hörde talas om den, så …« Hon fnittrar. »Ja, jag snodde den.«
»Vafan«, säger jag. »Man gör inte så. Bokhandlarna har det nog jävligt ändå.«

Detta har jag blivit påmind om ungefär en gång i veckan ända sedan i mars, tror jag, då när nån kines käkade en fladdermus. Av förläggaren. Han är vad han är, ja, förläggare, så han vägrar fortfarande ha någonting med utgivning av nåt som helst i bokväg att göra.
»Hör på mig nu.«
Jag tar en djup klunk kall öl.
»Lyssnar du eller dricker du?«
»Jag lyssnar.«
»För sista gången. Inte. Så. Länge. Dom. Förbannade. Omständigheterna. Råder.«

Det var i förra veckan. Bakugnshett fast jag höll mig under lindarna längs byvägen. Älven orkade nätt och jämt strömma och solen över den var vit och ond. Förläggaren skramlade med isbitarna i drinken och sa »hemligheten med isen är att dricka snabbt och sitta i skuggan.« Han drack snabbt, han satt under blodlönnen på värdshusets punschveranda.

»Dom förbannade omständigheterna har i vart fall haft det goda med sig att man får vara i fred här.« Han blängde över bordet. »I stort sett i fred.« När jag kom från den dammiga bussen och störde friden satt han som vanligt och läste. Och som vanligt, eller åtminstone som oftast, något klassiskt. Nu var det Fogelströms Mina drömmars stad

Hon säger: »Det var på Åhléns. Okej?«
»Så du säger det.«
»Jag köpte en foundation som var svindyr. Okej?«
»Du skulle ha snott den och betalat boken.«

Hon ligger på min säng, uppepå, och läser medan jag skriver. Enligt plan B. Då dom förbannade omständigheterna fått förläggaren att dra öronen åt sig får det bli så. Men kommer jag verkligen få råd med att sjösätta plan B på egen hand, nu när nya lägenheten kostat mig allt jag äger och ingen ännu kan ha en aning om vad gamla soullyan kommer att inbringa? Jag vet inte.

Jag, som aldrig brytt mig om pengar, sover nu dåligt av att bekymra mig för ekonomin. Ja, det är mer än taskig nattsömn. Många dagar kan jag inte skriva, och jag känner mig mentalt utbränd och impotent och håret växer och skägget och jag vill helst inte träffa en enda människa utöver mäklaren och den som ska styla soullägenheten och fotografen som ska ta bilderna som sen ska läggas ut på Hemnet och allt vad det heter.

Jag drack upp min Kronenbourg och sköt utskriften av korrekturet över bordet. »Om omständigheterna en dag inte är så förbannade … ja, du kan väl ta en titt då.« Förläggaren nickade avmätt, helt klart jävligt less på mig nu, och stoppade ner vad som var plan A i väskan och jag tog bussen hem till plan B.

Hon ligger på sängen, uppepå, och läser stöldgodset medan jag försöker få något vettigt skrivet på plan B; det är inte samma dag, det är en annan dag, och hon är sur för att hon märker att jag inte vill träffa henne eller någon enda och inte vill prata om det som bekymrar mig, en bok som drabbats av omständigheter och en flytt från helvetet som inte har ett slut i sikte än på sexåtta veckor, och när hon till kvällen har gett upp alla försök till konversation och vad annat det kan vara och gått hem, upptäcker jag att hon har lämnat kvar Mannen från Albanien på soffbordet. Hundöra på sidan 128. Vad nu det ska betyda. Mer än att jag måste bli bättre på att låsa ytterdörren.

NTS/FÖRLÄGGAREN: NEDAN NYTT. IN SOM EGET KORT KAPITEL. OBS VÄNSTERSIDA

Jag kände en dag att jag inte älskade dig längre. Jag vet inte exakt när det var (du var ute i ateljén och möljade dina Velvetlåtar och puffade dina holkar och kladdade dina billiga hötorgare). Men vad jag vet är att jag den dagen inom mig hörde en röst, en sorgsen countryröst.

He stopped loving her today.

Fram till den dagen hade jag älskat dig längre än du hade älskat mig. Det visste jag utan att du hade sagt det med ord.