Ferlins hästar

Unknown
Min kanelbrune kompis Slas och jag tog nästan alla morgnar den vägen på löpturerna. Förbi en gammal bondgård i Mats Knuts. Där finns en hage med hästar.

Dessa vackra hästar.
Cormac McCarthys.
All the pretty horses.
De bara står där, går där, är där.
Finns till.
Varats omöjliga lätthet.

Man vill ta på sig den basker man inte har och dikta den dikt som Nils Ferlin redan har diktat. För så länge sedan att den kan ha kommit till på ett ölschapp i Klara.

Vad hästar har sorgsna ögon,
bruna och aldrig blå.
Vanliga arbetshästar,
vem vet vad de tänker på?

Kanske, eller om jag bara vill romantisera det, föddes den på stamhaket Cosmopolite, borta sen skitlänge, men som på 30-talet låg intill Centralstationen och i kontinental caféstil körde med utländska tidningar på käppar. En annan av stammisarna, den buttre Ivar Lo-Johansson, skriver i »Författaren« (fullt fristående volym bland banden i den i min värld kultstämplade självbiografiska sviten) om gästerna.

»Inbilska existenser från Seskarö i norr och Löddeköpinge i söder som låtsades läsa de utländska tidningarna och som hoppades få sälja sina medhavda dikter.«

Det kan inte ha varit morfar som berättade det om sin skrivaridol, jag var för liten då, och det skulle om det ändå vore så, ha funnits med i den skrivkåta pojkens skrivböcker. Så det måste komma från Nils Ferlinbiografin av litteraturvetaren Jenny Westerström; ämen gå till läggen, karl, ryter Jan Myrdal nu, han prenumererar på bloggen, men det där är en koloss, Janne, jag bara orkar inte gå till den och leta, I’m tougher than the rest.

Så.

Efter vad jag minns från läsningen av »Ferlin – ett diktarliv« finns där om hur oerhört noga Ferlin var med rytmen i dikterna. Viktigast av allt. Ungefär: cigg i mungipan, en pilsner på gång, fimparna i askkoppen studsade, askan flög, fingrarna mot den ölkladdiga bordsskivan trummade in det melankoliska soundet.

Jamen undra på att Nils Ferlin var morfars idol.

I god tid före stängningsdags omsattes så denna blå blues i mer pilsnerpengar hos någon kulturredaktör där i de tidningstäta Klarakvarteren. Arvode: typ till nytt ciggpaket, pilsner för resten av dagen och några till på krita under nästa dags diktarmödor.

Originalmanuskripten: ofta baksidan av pilsnerpangets matsedel. Framsidans sill och potatis och bruna bönor och fläsk var ju ändå inte Ferlin intresserad av. Så mager om bena och armar och hals som han – av nöden och törsten – var.

Och i lurarna sjunger Thåström om det i »Café Cosmopolite«.

våra drömmar rinner genom flaskornas hals
centilitrar vackra som toner i en gråtande vals

Dylan Thomas

Läser »Mitt liv med Dylan Thomas« av hans hustru Caitlin Thomas.
Om ett söndersupet geni.
Om en självisk och ölsvullen skitstövel.

Den 5 november 1953 kollapsar Dylan Thomas på Chelsea Hotel i New York. Efter 18 whisky. Dör fyra dagar senare. 39 år gammal.

Arton whisky.

Han drack varje dag.
Han ville sluta dricka varje dag.
Varför sökte han ingen hjälp?
Varför såg ingen till att han fick hjälp?
Var höll Bill W och Dr Bob hus?

Känner mig efter läsningen sorgsen, jag skriver i Moleskinen en liten dikt.

Dylan Thomas
röker, krökar,
skriver och dör
ung och tjock

Ulf Gerhard klipper håret

Den har lästs sakta, stilla, fint, vördnadsfullt. Nu kan tredje Vardagar-bumlingen knökas in åtminstone nånstans i närheten av hyllmetern, eller om det rör sig om metrar, med Ulf Gerhardböcker.

Trean blev rätt hundörad. Inte som ettan kanske, men ändå rätt så hundörad. Som den 385:e av dagbokspjäsens totalt 863 sidor.

Jaha, tänkte jag när jag satt i frisörstolen
och såg mej i spegeln: Där sitter du
ditt gamla skäggiga luder

Blåaste blå-känslor

Den som har sina allra bästa vänner i bokhyllan slås närapå till marken av sådana där besked. Var det ett varsel, när jag för inte alls länge sedan började läsa om mina P O Enquist?

Det är absolut ingen efterhandskonstruktion, jag vet att jag här har skrivit det, att jag först tog den jag kanske tycker bäst om, »Musikanternas uttåg«, och att den som stod i tur var »Kapten Nemos bibliotek.«

När jag sedan hörde det, även »Kapten Nemos bibliotek« var då läst, jag fick rena »Bluest Blues«-känslor, Alvin Lees, och fick bemanna mig för att inte börja flänna, och om jag varit full då … ja jag är rätt säker på att jag hade gått in på min Facebook och fyrat av en Rest in peace, P O, och för första gången i mitt liv använt en sån där emoji, den som har en tår i ögat, men jag var lika spik nykter som när John Prine togs ifrån oss så jag höll fan på mig i fb-flödet även då, och har alltså fortfarande aldrig, inte ens i sms, någonsin använt en emoji, eller ens en smiley, eller är det samma sak, inte vet jag, och då jag ju inte längre finns på Facebook, som surrar av fler emojis än coronavirus, räknar jag med att leva resten av mina dagar utan att göra det – om jag nu inte skulle bli fruktansvärt full, men det brukar jag ju aldrig bli, och helt förlora impulskontrollen och regga ett nytt fb-konto igen och säg att Bob Dylan då skulle gå och … 

Tidningarna blöder. Att då Dagens Nyheter slår rekord i antalet prenumeranter: 200 000 digitala, 150 000 pappers. Jamen klart det är så. I DN-spalterna vimlar det av vassa skribenter. Satsning på stilistik belönar i det långa loppet så mycket bättre än vad som går ut på simpel klickjakt. Så har det varit ända sedan Jolos och Ehrenmarks tid.

Note to self: När det blir nödvändigt med en ny mobil – gå då efter storleken på tangentbordet. Minns att du är en som skriver vad som behöver sägas, pratar bara i yttersta nödfall. Som när pratisar som Olander och Annicka och Backsell och Pia ringer. Vilket för all del i världen är rätt fantastiskt att de bryr sig om att göra när det gäller en sån som jag.

Nej, det sägs gå att lära gamla hundar sitta och då måste det fanimej också gå att lära mig själv att Facebook för mig blir en stress. Normalt är jag så lugn att det provocerar folk. Men ta mig till sociala medier och jag blir som när Brexitröran fick Theresa May att hetsäta jordnötssmör direkt ur burken.

Göran Zachrisson-sägning # 1: »Bollen landar på greenen som en fjäril med ömma fötter.«

Efter tredje tv-avsnittet kändes det inte som värt att lägga mer tid på »Bäckström«. 

Där Bäckström är extraordinärt svinig – det man ju vill ha – är i GW:s Palmetrilogi, »Faller fritt som en dröm«, »Mellan sommarens längtan och vinterns köld« och »En annan tid, ett annat liv«. Har jag redan skrivit det? Jag vet inte.

I alla fall. Jag fick bemanna mig för att inte börja flänna och försökte trösta mig med att P O Enquist ju fanns kvar, att jag hade allt av honom. Precis allt. Men det hade jag inte.

I de fruktansvärt röriga bokhyllorna kunde jag inte finna minsta spår av »Nedstörtad ängel«. Den märkliga roman han skrev i Paris under några »nyktra och iskalla morgontimmar av stor klarhet«. Som jag kan stå vid till och med mammas och pappas och morfars och mormors  grav och svära på att jag faktiskt har någonstans där.

På det viset kan man ju inte ha det när det kommer till de bästa av vänner. Dock finns den. I nyutgåva från förra året till och med. P O Enquist fattas mig såklart. Men bara postmannen skyndar på så kommer han inte fattas mig fullt lika mycket.

Göran Zachrisson-sägning # 2: »Det enda jag vet om den här putten är att klockan är kvart i tre.«

Hundöron och hundra år av ensamhet

Hundöron i böcker, ja, länge i livet såg jag på det som förknippat med dödsstraff. Tills jag insåg att mitt efterlämnade bibliotek ändå bara skulle komma att bli till himlande blickar och ett suckande och stånkande för de ljudboksläsande ättlingarna (tips: ställ en hyrcontainer nere på innergården och dumpa böckerna ut genom fönstret).

Så nu viks det hundöron utav bara fan.

Dock inte i låneböcker. Där kletar jag in post it-lappar för att markera sidor med understrykningar och marginalanteckningar. Blyerts, som sedan suddas.

Att jag kluddar i mina egna böcker, som just nu i Stefan Lindbergs »Splendor«, gör ju i enlighet med ovanstående ingenting. Men när man försent kommer på att man glömt sudda i en lånebok … Ingen av de kommande låntagarna kan ju veta vem den skyldige är. Men ändå, det hjälper inte. Jag skäms likafullt.

Den före »Splendor«, Lydia Sandgrens debutroman »Samlade verk«, visar på en svacka när det kommer till hundöron. Men så tar den sig igen, något oerhört ungefär efter femhundra sidor, och av de totalt sjuhundra sidorna har nog ett par hundra öron.

Upptäcker att Gabriel García Márquez »Hundra år av ensamhet« kommit i nyöversättning av Lina Wolff. Mitt, säkert tre fyra gånger lästa, ex av första utgåvan på svenska är från 1970. Beställer omedelbart nyutgåvan.

Spännande att Klas Östergren bygger ut »Gentlemen» och »Gangsters« till en trilogi. I »Renegater«, 600 sidor som kommer i höst, har Henry Morgan varit ute i Europa i fyrtio år, och tycker det är dags att ta sig hem och göra upp räkningen med de som finns kvar i livet. Säger Östergren till DN.

När jag letar i bokhyllornas obeskrivliga röra efter »Hundra år av ensamhet«, slår det mig att det nu känns som att det är hög tid att acceptera att »På spaning efter den tid som flytt« kommer att förbli den värsta av dammsamlarna.

Eller vänta nu … mina sju volymer (nog var det väl sju, ljusgrönt omslag?) av Prousts roman blev nog kvar där jag bodde innan flykten hit, till de 47 kvadrat där kanske högst hälften av ens livslånga boksamling fick plats.

Så vad jag vet kan »På spaning efter den tid som flytt« redan ligga och multna bland de feta råttorna i de stinkande sopbergen på Fågelmyra.

Beställer efter djupdykningen i bokhyllorna också en dammvippa. Från Apotea. Att böcker finns hos nätbokhandlarna förstås man ju. Men att dammvippor finns på Apotea …