Död har man redan varit

Jag har ett … jag vet inte, jag tror fatalistisk förhållande till det här med döden. Jag är inte ett dugg rädd för den (bara det går fort och smärtfritt inbäddat i morfindimma), vi har ju alla en gång redan varit döda, inte funnits, och det fanns ju inget farligt med det.

Det enda som kan ge mig lite ångest inför tanken på att I’m leaving the table, I’m out of the game, är allt jag vill hinna med men inte kommer att hinna med.

Som På spaning efter den tid som flytt.

Det hade blivit så att de där sju volymerna i romansviten, gröna omslag som jag minns dem, inköpta på ett antikvariat i Stockholm för skitmånga pengar, att de med åren som gick liksom stod där i bokhyllan och stirrade anklagande på mig, uppmanade mig att nån gång för fan ta itu med att läsa dem, som att det var  Marcel Proust själv som från andra sidan graven sa det. 

Så när jag skiljde mig och skulle flytta för mig själv till en liten lägenhet där alla mina böcker inte hade en chans att få plats och jag ledsen, för allt, hur sorgligt det hade blivit – ja det måste erkännas att jag mellan varven fick gå undan för att gråta – stod där och packade ner en livslång boksamling i flyttkartonger från Rusta, ja, bland alla omöjliga beslut beslutade  jag mig för att På spaning efter den tid som flytt skulle höra till de böcker jag lämnade kvar. 

Urtjatigt

 

Lite  snuvig, lite hostig försöker man sträckläsa det som kom i postlådan, Hassan Blasims nya, GUD 99.  Men stup i halvtimman durrar det till på handleden och urtavlan på Garminklockan skriker åt en:

 »Rör på dig!«

Framåt eftermiddagen, bara åttio sidor in i romanen, är vi osams, jag skriker tillbaka.

»Nu håller du käften! Fatta att jag har minst Covid och boken är bra som fan.«

Hitta hem

Jag lägger fram böcker på soffbordet som jag vill läsa om innan det blir försent. Göran Tunström i en av travarna. Som ung författarwannabe förbannade han sitt öde att vara född i Sunne: 

»Ty den som är född i Sunne har ingenting att berätta, tänkte jag och beslöt mig för att för all framtid vända Sunnes Stor- och Långgata ryggen. Till landet Exotien begav jag mig – och det var där jag äntligen fick syn på Sunne.«

Självbio av Croneman

9789189061743_200x_jag-ar-olyckligt-har
Yes (utropstecken). Johan Croneman ger ut en självbiografisk roman, Jag är olyckligt här. Boken kommer i oktober. I den skriver DN-krönikören om tillvarons mörker och om »beroendedjävulen«, men också om kärlek, uppger förlaget, Mondial.
Gissa tre gånger om jag har förhandsbeställt.

För snabba puckar igen

signerad-livets-sma-njutningar

Beställler Sigge Eklunds nya bok Livets små njutningar. Av gammal vana från Bokus, där det går snabbast, där jag har ett konto som inte kräver annan inloggning än ett snabbklick. Och upptäcker ungefär två minuter senare att Adlibris säljer den signerad av författaren.

Varför ska jag jämt ha så väldigt bråttom med allting? Alltid ute efter det psykologerna kallar »omedelbar behovstillfredställelse«. Ja du, det där är en av grejerna som definierar en beroendeperson.

En annan fråga man ställer sig är varför Sigge Eklunds förlag, Brombergs, inte lika gärna kunde ha samarbetat med Bokus här. Så mycket Brombergsböcker som jag har recenserat och på annat vis skrivit om i mina dagar. Fast så tänker ju förstås bara en beroendeperson, med den närmast narcissistiska störning som hör till sjukdomsbilden.

Trångmål

Unknown

Fanns ju ingen ny Alex i går, han fick på käften i ett av mina Facebookinlägg ändå, men i dag fanns Håkan Nessers splitter nya, med en typiskt nessersk titel: »Den sorgsne busschauffören från Alster«.

Den minnesgode bloggläsaren erinrar sig att jag gnölade lite om Nessers förra, ”De vänsterhäntas förening”, men här är han tillbaka på banan igen, det vågar jag utan bedövning påstå efter de 109 sidor jag satte mig i skuggan på en bänk i Vattenparken och plöjde.

Men hur det ska gå i kväll / natt när den är utläst vet jag inte. Har hela Nessers författarskap (33 titlar får jag det till) i den nya bokhylla där det nu råder strikt bokstavsordning. »Den sorgsne busschauffören från Alster» är 398 sidor tjock. Kommer inte få plats på N.

Om jag nu inte fulflyttar David Nicholls eller nån till O som i Bengt Olsson eller Mats Olsson. Vi får se hur jag löser det.

Ferlins hästar

Unknown
Min kanelbrune kompis Slas och jag tog nästan alla morgnar den vägen på löpturerna. Förbi en gammal bondgård i Mats Knuts. Där finns en hage med hästar.

Dessa vackra hästar.
Cormac McCarthys.
All the pretty horses.
De bara står där, går där, är där.
Finns till.
Varats omöjliga lätthet.

Man vill ta på sig den basker man inte har och dikta den dikt som Nils Ferlin redan har diktat. För så länge sedan att den kan ha kommit till på ett ölschapp i Klara.

Vad hästar har sorgsna ögon,
bruna och aldrig blå.
Vanliga arbetshästar,
vem vet vad de tänker på?

Kanske, eller om jag bara vill romantisera det, föddes den på stamhaket Cosmopolite, borta sen skitlänge, men som på 30-talet låg intill Centralstationen och i kontinental caféstil körde med utländska tidningar på käppar. En annan av stammisarna, den buttre Ivar Lo-Johansson, skriver i »Författaren« (fullt fristående volym bland banden i den i min värld kultstämplade självbiografiska sviten) om gästerna.

»Inbilska existenser från Seskarö i norr och Löddeköpinge i söder som låtsades läsa de utländska tidningarna och som hoppades få sälja sina medhavda dikter.«

Det kan inte ha varit morfar som berättade det om sin skrivaridol, jag var för liten då, och det skulle om det ändå vore så, ha funnits med i den skrivkåta pojkens skrivböcker. Så det måste komma från Nils Ferlinbiografin av litteraturvetaren Jenny Westerström; ämen gå till läggen, karl, ryter Jan Myrdal nu, han prenumererar på bloggen, men det där är en koloss, Janne, jag bara orkar inte gå till den och leta, I’m tougher than the rest.

Så.

Efter vad jag minns från läsningen av »Ferlin – ett diktarliv« finns där om hur oerhört noga Ferlin var med rytmen i dikterna. Viktigast av allt. Ungefär: cigg i mungipan, en pilsner på gång, fimparna i askkoppen studsade, askan flög, fingrarna mot den ölkladdiga bordsskivan trummade in det melankoliska soundet.

Jamen undra på att Nils Ferlin var morfars idol.

I god tid före stängningsdags omsattes så denna blå blues i mer pilsnerpengar hos någon kulturredaktör där i de tidningstäta Klarakvarteren. Arvode: typ till nytt ciggpaket, pilsner för resten av dagen och några till på krita under nästa dags diktarmödor.

Originalmanuskripten: ofta baksidan av pilsnerpangets matsedel. Framsidans sill och potatis och bruna bönor och fläsk var ju ändå inte Ferlin intresserad av. Så mager om bena och armar och hals som han – av nöden och törsten – var.

Och i lurarna sjunger Thåström om det i »Café Cosmopolite«.

våra drömmar rinner genom flaskornas hals
centilitrar vackra som toner i en gråtande vals

Dylan Thomas

Läser »Mitt liv med Dylan Thomas« av hans hustru Caitlin Thomas.
Om ett söndersupet geni.
Om en självisk och ölsvullen skitstövel.

Den 5 november 1953 kollapsar Dylan Thomas på Chelsea Hotel i New York. Efter 18 whisky. Dör fyra dagar senare. 39 år gammal.

Arton whisky.

Han drack varje dag.
Han ville sluta dricka varje dag.
Varför sökte han ingen hjälp?
Varför såg ingen till att han fick hjälp?
Var höll Bill W och Dr Bob hus?

Känner mig efter läsningen sorgsen, jag skriver i Moleskinen en liten dikt.

Dylan Thomas
röker, krökar,
skriver och dör
ung och tjock

Ulf Gerhard klipper håret

Den har lästs sakta, stilla, fint, vördnadsfullt. Nu kan tredje Vardagar-bumlingen knökas in åtminstone nånstans i närheten av hyllmetern, eller om det rör sig om metrar, med Ulf Gerhardböcker.

Trean blev rätt hundörad. Inte som ettan kanske, men ändå rätt så hundörad. Som den 385:e av dagbokspjäsens totalt 863 sidor.

Jaha, tänkte jag när jag satt i frisörstolen
och såg mej i spegeln: Där sitter du
ditt gamla skäggiga luder