Sida 7 av 8

Hejdå igen, Facebook

Gjorde ju för några veckor sedan comeback på Facebook. Det har varit en väldigt trevlig tid, och där de flesta andra under den perioden led (och förstås lider än) av den sociala isolering som rätt nära är naturlig vardag för mig, så kändes återkomsten på fb som … jag vet inte, en bombmatta av sociala kontakter. Underbart.

Men underbart är kort. Som Povel Ramel sa.

Jag kunde inte hantera det den här gången heller. Det blir alldeles för mycket för mig, varför vet jag inte riktigt, det bara är så. Sociala medier är inte för mig.  

Jag släcker alltså mitt fb-konto, fimpar det permanent (till nästa gång min kassa impulskontroll tar över ratten igen … ). Och det har absolut ingenting som helst att göra med en enda av mina fb-vänner, du får inte tro det. Nej, det handlar helt och hållet om mig själv, hur illa snickrad jag blev.

Dock tänker jag fortsätta blogga, och ännu mer av det blir det nog nu. De bloggläsare som tagit sig hit från Facebook vill man ju förstås gärna ha kvar. Så dessa vill jag i all ödmjukhet tipsa om att ta rygg på bloggens följare.

På det fiffiga viset får du ett mejl varje gång ett nytt inlägg publiceras. Och det gör du helt anonymt – inte ens jag kan se vem du är.

När det måste vara exakt

Hur svårt kan det vara att få upp en Stringhylla – sån hög med fötter som står på golvet – med arbetsskiva och få till en trevlig skrivarhörna med magnifik utsikt direkt till höger mot Soltorgsparken? 

Säkert jättelätt. 

Om man inte är jag. 

Fyra skruvar, två uppe och två nere, som kräver borrmaskin med såna där bits, eller vad de heter. Som ska passa exakt till skruvarna. 

Säkert vattenpass och kanske andra doningar också. Och gavlarna måste ha rätt avstånd för att passa till skivan där Macbooken ska stå. Exakt rätt avstånd.

Halv sex på morgonen: stirrar på monteringsbeskrivningen. Alldeles för många exakta grejer inblandade. 

Kvart i sex på morgonen: viker ihop monteringsbeskrivningen. 

Klockan sex på morgonen: går – jättetyst för att inte väcka långsovande slöfockar – längst ner i trapphuset och letar på telefonnumret till HSB-vaktisen.

 När allt kommer omkring tog han inte mer än några hundringar i timmen den gången han satte upp tre vita String-pockethyllor på en vägg. 

Kolossalt exakt. Ja extraordinärt exakt.

Morfar spenderar löningen

Morfar har hur många böcker som helst. Det är minst mer än etthundraåttiotre stycken. Ändå köper han jämt nya. Dom får han sprätta upp sidorna i med papperskniven. Ibland får jag hjälpa till med det. Fast jag brukar tröttna jättemycket på det efter ungefär tjugotvå sidor. Ändå så står jag ut med det. Det är nog för att jag vill göra det nästa gång igen.

Jag tycker inte så mycket om själva sprättandet. Det är bara i början. Kanske högst sju sidor. Jag tycker om att det luktar så gott från sidorna. Det är en nästan lika god lukt som det blir i köket när mormor gör munkar med hål i.

Dom gånger vi sprättar böcker vet jag att morfar har fått löning från Verket. Verket är där han jobbar för att få löningen. Dom gör järn där. Hur dom gör då vet jag inte.

Ibland får jag följa med morfar och hämta löningen. Det gör man i Östra Porten. Vi cyklar dit på en väg med träd på båda sidorna. Enligt morfar heter vägen Allén. Det är nerförsbacke åt ett håll och uppförsbacke åt det andra hållet.

Löningen ger dom som äger Verket morfar och dom genom ett fönster. Det är minst en hundralapp och flera andra sedlar som dom har stoppat ner i ett brunt kuvert.

Det finns även en kiosk där. Morfar köper en glass åt mig i den. Det är för att jag ska ha något att göra efter att han har hämtat sin löning. Då ska han jämt stå en ganska lång stund och ackordera med andra farbröder. Även dom är där och hämtar sin löning. Dom pratar säkert hela dagarna när dom gör järn. Att det ändå finns så mycket kvar att prata om begriper då inte jag.

När dom har pladdrat klart lyfter morfar upp mig på ramen igen. Det är då det blir uppförsbacke. Det blir nu som vi cyklar ner på Borlänge och köper mer böcker. Dom finns på både Nyvalls och på Borlänge Bokhandel och på Hasselkvists. Morfar ska jämt hålla på och ränna på alla dom ställena. Där med blir det en massa prat. Jag står ut med det med. Det gör jag för att jag vet att morfar köper minst en bok även åt mig. Just nu är dom jag tycker mest om dom med Biggles och Hjortfot.

Även kan det bli att vi går på konditori. Det heter Gilberths. Där finns det både bord inne och både ute i en liten trädgård. Även ligger det väldigt nära Borgs Bar. Dit vill morfar gå och ta en pilsner. Jag får då lova att inte berätta det för mormor. Fast jag skrev det här i skrivboken och allting så glömde jag bort det en gång. Då blev mormor rätt så sinnig på rösten.

»Men vet du vad, Harry!« sade mormor. »Borgs! Det har rykte om sej det stället«.

»Ja ja ja«, sade morfar. »Det har väl Frälsningsarmén också.«

Efter den gången när det blev en ny löning gick vi till ett annat konditori. Det heter Alma Nilssons. Det ligger rätt så nära busstationen. Där står det både bussar och både svarta bilar. Det är droskor, säger morfar att dom heter.

Även en korvkiosk finns det där. Enligt morfar har dom mer än korv. Han säger att dom har börjat med hamburgare som dom i Amerika äter.

 

Minnen man aldrig kommer undan

Här hos mig i Borlänge tycks ju något på äldreboendena ha gått käpprätt fel. Man möts av det varje morgon i det lokala nyhetsflödet. Man går sönder. Trodde jag kommit undan minnet av den gången. Det har jag inte, det kommer upp igen nu. Hur det regnar kallt och vågrätt i ansiktet när jag går till mamma, jag vill gå baklänges, och när jag kommer upp till boendet och ser henne vill jag helst vända och gå ut i regnet och hem igen och gömma mig i skrivandet, böckerna, filmerna, musiken.

Bjurre meddelar att det ju inte alls var Chris Isaak-låtar i »Paris, Texas«. Det är Ry Cooder.

»Vilken film är det jag tänker på då?« säger jag.

»Du tänker ju på David Lynchs Blue Velvet. Det var Chris Isaak all the way.«

Fiktionen –  böcker, film, musik, bildkonst –  har så länge jag kan minnas varit mitt sätt att hantera och stå ut med verkligheten. Den som gör likadant hoppas jag vet att Rachel Cusks trilogi »Konturer«, »Transit« och »Kudos« finns i en samlingsvolym i pocket.

I Marshallen nu: David Johansen, »You touched me to«. Från albumet »In style«. Den avlägsna lördag eftermiddag när jag hade köpt den LP:n, gick Kocken och jag upp till Benny Astors lägenhet (på Wallingatan var det väl?) (reds anm: men nu säger Benny Astor att han aldrig har bott där, och det har han ju rätt i, det var hos Per Ersson på  Vattugatan; men Benny var ändå med) och premiärspelade den och drack öl och det var några damer med också och en av dem sa »ämen vad är det här för muggig musik, sätt på nåt bättre, Benny« och den fick inte ligga med åtminstone mig den kvällen, det är ett som är jävligt säkert.

Att inte också lillebror Jan slog larm om »Paris, Texas«-missen?

Är det något ett långt skrivarliv har lärt en, så är det att vi alla behöver en korrekturläsare. Somligt blir fel, så är det bara. Man vill ha en som … ja, förläggaren att bolla det man skriver med.

Förläggaren där ute i skuggan under blodlönnen på gästgiveriets punschveranda den hemskt heta sommaren. Jag vet inte hur många hemingwayska drinkar han redan hade petat i sig när jag kom till byn med bussen. Han satt och drack och läste »Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek«, Raymond Carvers novellsamling som jag en gång glömde på tåget hem till Borlänge efter att ha suttit på Prinsen och utan framgång spanat så länge efter Stig Larsson att det blev väldigt många öl och sen ett par till på Centralens pub.

»Jag ger en femhundring för ditt ex«, sa jag till förläggaren.

»Glöm det«, sa han. »Inte ens för femtusen får du den.«

Jag hämtade en ny drink åt honom och en öl åt mig och han sa att han innan jag dök upp hade sett män och kvinnor i haremsbyxor. Alldeles tysta och stilla och sakta som nunnor och munkar hade de rört sig runt bordet med lunchbufféns vegetariska alternativ och haft »liksom en tunn hinna av mossa i ansiktena.«

Enligt Sartre: »Friheten är dubbel. För med den blir skulden ens egen om det går åt helvete.«

Börjar fundera på om det inte var en överloppsgärning att ge sig in i Facebook igen. Det är väldigt trevligt. Men hur kunde jag ha förträngt att jag inte kan hantera det, mitt problem med det. Flykten dit från det jag inte måste men vill skriva ändå. Allt häng där går ut över skrivandet och bokläsningen. Till exempel har jag inte kommit längre än kanske hundra sidor i nyöversättningen av »Hundra år av ensamhet« och snart kommer Lundells »Vardagar 3« och så på det en ny Bengt Ohlsson-roman, »Midnattsdrömmar«. DN-Benke. Så jag vet inte.

Den sköterska som svarat i porttelefonen och släppt in mig har meddelat att mamma har besök och hon kommer hasande i omaka tofflor fram till den låsta glasdörren in till avdelningen på demensboendet. Mamma, som varit min mamma hela mitt liv, stirrar på mig där på andra sidan, och jag läser i den tomma blicken hennes rädda tankar:

Vem är det där?

 Vad vill han mej?

 

Röran med Gud och Jesus och dom

Mormor sitter ibland med knäppta händer och blundar. Jag vet att hon ber till Gud då. Jag är inte riktigt säker på om jag tror på Gud. Jag läser i alla fall Fader vår i söndagsskolan. Den som är i Metodistkyrkan med ett högt och spetsigt torn. Det är på Borganäsvägen mitt emot Borlänge Tidning. Alldeles intill Hasselkvists. Där köper morfar papper och färgband till sin skrivmaskin.

Jag vet inte riktigt vad det är han skriver på den. Jag tror att det faktiskt är allt möjligt. Till exempel dikter i tidningar. Det känner jag till. Morfar har en idol som heter Nils Ferlin. Han har skrivit om en grå liten fågel och en borttappad papperslapp. Det har jag hört från morfar.

Gud älskar alla barnen, säger fröken i söndagsskolan. Men jag tänker att han måste ha viktigare saker för sig än att tänka på mig.

Det är lite annat med Jesus. Mormor sade en gång när jag var liten att han är Guds son. Även enligt fröken i söndagsskolan. Hon har lagt till att Jesus går bredvid alla barn i hela världen.

Jag tycker att det är rörigt med det där. Jag vet att Jesusbarnet föddes i Betlehem. Men det ligger enligt morfar väldigt långt bort där det finns öknar och kameler. Så det blir hemskt rörigt att tänka på att han kan gå bredvid mig här i Borlänge och varenda unge på jordklotet.

En annan som krånglar till det ännu mer är den Helige Ande. Enligt morfar var inte Josef Jesusbarnets riktiga pappa. Fastän Maria som var ihop med Josef var mamma. Jag tror inte att morfar narras om det. Han läser varje julafton högt om det i mormors Bibel. Men det kan vara påhitt för mormor brukar säga att det är från morfar som jag måste ha fått min fantasi.

Vid det laget på julafton spelar morfar även den där gaphalsen Jussi på radiogrammofonen. Det är ungefär då som mormor brukar ställa upp hans julkonjak i väggskåpet intill gökuret.

Det är mycket som jag tycker är konstigt med allt det där. Morfar håller med mig om det. Men mormor säger att om man bara har tron så ordnar sig allt. Mormor narras absolut aldrig. Enligt henne är det en av dödssynderna. Så därför tror jag lite grann på Gud. Fast rätt så mer på Jesus. Enligt morfar gjorde han mycket som var otroligt spännande.

Jag anser inte att man behöver prata med någon om Gud och Jesus och dom. Jag vet ändå inte hur jag skulle få ihop det om jag gjorde det. Det är bara här i skrivboken jag nämner det. Det är mormor som har gett mig den. Det är en med lås.

»Man kan ha sina hemligheter där«, sade mormor när jag fick den. Hon har en egen. Hon kallar sin för dagbok. Men jag vill skriva om allt möjligt i min. Så som jag tror att morfar gör på sin svarta Remington. Därför kallar jag min för skrivbok.

I alla fall så tycker jag jättemycket om sångerna som mormor och dom andra tanterna sjunger på Frälsningsarmén. Mormor sjunger dom ofta hemma också. Hon är duktig på att spela både på tramporgeln och gitarren och det lilla dragspelet.

Morfar har lovat att jag ska få ett munspel nästa gång det är löning från Järnverket. Då kan jag spela ihop med mormor. Han har öppnat pärleporten är nog den jag vill lära mig först av alla sångerna.

Morfar har en del av dom sångerna på skivor. Vi köper dom på Karl Larssons Musikhandel när det har varit löning och vi tar bussen från Soltorget ner på Borlänge. Morfar spelar dom på radiogrammofonen. Men det är bara ibland. Så jag tror att han gör det för mormors skull.

Hon kan inte ens med radiogrammofonen. Jag har då åtminstone aldrig sett henne sätta på en enda skiva. Hon kallade den för ett »nymodigt åbäke« när morfar köpte den på Karl Larssons. Ända sedan dom kom med den på en liten lastbil har jag sett henne göra bara två saker med den. Det ena är att hon går över den med dammtrasan när hon städar. Det andra är att hon sänker ljudet när hon tycker att morfar efter kaffegökarna på lördagarna spelar Jussi och en som heter Evert Taube alldeles för högt.

Morfar har även grammofonskivor där dom inte sjunger sånger utan bara spelar instrument. Jag har hört när han frågar efter dom på Karl Larssons att dom som spelar heter Bach och Mozart och Beethoven och Chopin. Dom låter faktiskt ungefär likadant allihop. Jag tycker att det är finare när mormor spelar och sjunger. Det är min åsikt.

Jag kan alla mormors sånger och sjunger med. Jag vet inte om morfar kan sjunga orden. Men melodierna kan han och visslar med. Han visslar jättebra. Hans vissling låter som ett extra instrument.

Den enda jag vet som visslar lika fint som morfar är Hammerpötta. Det är en snäll farbror med olika färg på strumporna. Han kommer på cykeln ute på Saresgatan med stora väskor baktill på sidorna. I dom har han Borlänge Tidning . På söndagarna har han Dagens Nyheter. En strumpa kan vara gul och en kan vara röd. Mormor säger att det är för att en del är blinda för färger. Man får absolut inte säga något om det till honom, säger mormor. Inte om att Hammerpötta stammar heller. Sådant kan man inte rå för att man gör, säger mormor.

Morfar visslar även när han håller på med sina stryktipskuponger. Morfar vill ha musik och inte nyheter och väder när han tippar. Han skruvar på en av rattarna på radion i köksfönstret tills nålen i det gröna fönstret hittar någon stad där dom sjunger sånger. Han har en tidning som heter Idrottsbladet framför sig på bordet. Han är på så bra humör att han både visslar och skrattar för sig själv.

»Be till Gud, Elsa!« ropar han. »Be om tolv rätt.«

Mormor vid spisen fnyser i näsan. »Men, Harry! Sådant stör man inte Herren med.«

»Ja ja. Jag för min del tror ändå mer på Putte Kock än på Gud.«

Morfar blinkar åt mig när han säger det. Mormor får en jättedjup skrynkla mellan ögonbrynen.

Hasselkvists

Jointar och regnormar

Det kan vara regn i de från norr kommande molnen. De driver in över parken där nere och jag tänker på Bente. Hur hon en sommardag när det regnade rullade en joint och lärde mig att det danska ordet för daggmask är regnorm.

Enligt Nietzsche har vi konsten för att stå ut med verkligheten.

I lergrytan i ugnen: en majskyckling. Och det blir Pepsi Max till den. Även om det inte skulle ha varit dumt med vin, en rioja till exempel, hundra år sen jag drack rioja, men det har ju inte gått mer än en vecka sedan det dracks vin och jag måste ta det försiktigt, inte bli övermodig och tro att jag inte har min förbannade beroendehjärna.

Jag måste sluta tänka på Bente. Det är inte bra för mig, det var längesen nu, och hon var alldeles för ung för mig redan då. Eller om jag var för gammal för henne. Det hjälpte inte att hon sa »ålder är bara två jävla siffror«, hon fick mina nerver att spela på Woody Allen-nivå.

Bloggläsare fördes bakom ljuset när jag skrev att Ulf Lundells »Vardagar 3« var på ingång. Trodde att släppet var nu i april, men det visar sig att det är först i maj.

Undrar om han
även i trean
kör med sin form
av prosalyrik
med väldigt ojämn högermarginal
och hela tiden lämnar in
någon av sina hemskt dyra bilar på verkstad borta
i Simrishamn
där ju Bente och jag hamnade
om än inte på bilverkstaden
så på hotell

Där på en uteservering, där vi i sann dansk anda drack Hof och Harald Jensen (jag av ren nervositet över vad som hade hänt), lånade hon en gitarr och fick hela Skåne att sjunga med i »Hva gør vi nu, lille du«, men den som sjunger i min Marshall nu, Chris Isaak, skulle det senare visa sig att hon inte visste vem det var ens, och sen, när jag lärt henne, spelat sådant som »Wicked game«, sa hon att det »fanns något ödsligt över låtarna«, och jag sa att det nog var just därför Wim Wenders valde hans sånger som ljudspår till »Paris, Texas«, och hon hade inte sett den, och det gjorde att jag blev väldigt orolig över vad jag gett mig in på, men när vi sen såg den hemma hos mig sa hon att det var en av de bästa filmer hon hade sett, och det var nog just då jag trots allt trodde att det kunde bli något.

Enligt Annie Dillard: »Många författare gör inte mycket annat än att sitta i små rum och erinra sig verkligheten.«

Att jag då och då dricker igen. Ja, jag blev att sakna det. Så den som vill döma mig, får väl göra så då.

Vi hade träffats i början av den sommaren, när jag var rätt så nyskild och förvirrad och behövde bort från mig själv och allting och cyklade omkring på en hyrcykel på Österlen. Någonstans mellan Ystad och Simrishamn fick jag punka, och pappa lärde mig aldrig hur man lagar punkor, så jag stod där vi en bensinmack och undrade vad fan jag skulle göra nu när hon svängde in där för att tanka sin svarta Kawasaki.

Vara väldigt bra på bara en enda sak, inte ens kunna laga en punka. Är det inte då varning för den diagnos Dustin Hoffman har i »Rain man«?

Senare den sommaren kom hon ända från Köpenhamn på sin svarta Kawasaki. Min höft var okej då, jag var fortfarande en som sprang tre fyra fem mil i veckan, och hon var en ung gasell och ville att vi sprang någonstans där man kunde bada efteråt, och vi tog gröna spåret i Mellsta, 7,5 kilometer med bara backjälvar, och vid Båtstasjön var det bara ett par tre män som stod nedanför hästhagen på andra sidan och bottenmetade.

Det är nog i dessa coronatider tur att jag inte har några vänner av det slaget att vi kör med middagar via länk. Jag menar, hur gör folk då när man »delar en flaska vin«,  annat än dricka upp hela själv.

»Nu badar du fan inte naken«, sa jag.

»Jamen du är så himla pryd«, sa hon och strippade av sig allting, och sen sa hon »skämmer jag ut dej nu«, och jag sa »tvärtom«.

I Marshallen nu går Annika Norlin över isarna och läser Hundra år av ensamhet.

Dr Melfi: »Nå, hur går det?«
Jag fick en sur uppstötning. »Hur det går … eh, ja, jag vet inte riktigt.«
Dr Melfi: »Det vet du visst.«
Jag: »Den där förbannade historien. Den var kort och underbar. Men nej, jag vill inte tänka på det mer, inte prata om det.«

,

Ingen finns längre kvar att fråga

En lyckoforskare (kan man ha det som jobb?) säger i en tidningsartikel – jag minns inte var – att åren mellan 60 och 75 är de lyckligaste i våra liv. Man är ju i det spannet, så tack så mycket, vi säger väl så då.

Hur det än är med sanningen i det, så är en bra grej med att närma sig gubbåldern att i alla fall insidan av livet har blivit så mycket större än utsidan.

Jag har erövrat ett närmast autistiskt tålamod med mig själv och kommit till insikt om att vi är ingenting annat än våra kemiska impulser. Som det att jag bara så där stövlade tillbaka till den facebookvärld jag ju hade lämnat för alltid, och nu har jag en massa vänner där igen som jag känner att jag aldrig kommer klara av att vårda, som man ju bör göra med vänner. Så jag säger förlåt redan nu.

Ålderdomen. Ta till sig den, omfatta den med sorglöst samtycke. Det finns ingen mening med att se tillbaka. Även om man inte har någon aning om vart man är på väg.

Minns du mig
som jag var när du
fortfarande
älskade mig?

Jag har bestämt mig för att se varje soluppgång över Soltorgsparken, och varje solnedgång över Tjärnasjön. Den flammande himlen.

Hurtig skickar en spellista med tio rätt fantastiska country/americana-sånger. Som »Nothin’ like a Guy Clark song« med Vince Gill.

Joan Didion: »Jag skriver för att veta vad jag tänker«.

Vad som pågick
i dig
syntes aldrig
utifrån

Jag önskar att jag kunde fylla luckorna i historien om mig själv. Men efter mamma finns ingen att fråga längre.

Dr Melfi: »Du tycks närma dig steg fem i de känslomässiga faser man går igenom.«
Jag: »Jaha, ja … och vilka faser är det?«
Dr Melfi: »Förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans.«

Undrar om Jan har »Pusher«-trilogin. Den danska.

Cigg till espresson räcker som frukost

Denna totala radiotystnad från förläggaren. Och man vill ju inte förnedra sig och ringa och messa mer. Men kanske göra sig ett ärende till byn och se om han sitter där i baren på gästgiveriet. Ja, ta bussen dit en fredag eftermiddag då han garanterat after workar där.

Att skilsmässor är så dyra beror på att de är värda det.

Letar efter en grej jag behöver i mina Stig Larsson- böcker. Hittar det inte. Dock ett annat streck i en marginal där han ligger och läser om dagarna, har »levt över mina tillgångar igen.« Lunchen får därför bli hårdbröd och mjölk, han måste hålla i pengarna. Men vid tre tycker han »ändå att jag förtjänar en öl« och går ner med boken på Rosa Drömmar och dricker hela kvällen öl och sambuca.

Så kan det gå, och vem är jag att säga något om sådant.

Blandbanden det mixtrades med
Och nu spellistorna på Spotify
Alltid med en tänkt hon
som adressat
Då som nu ovisst
vilken hon

En annan grej livsmedelsverket slår fast som en orubblig sanning är att frukost är dagens viktigaste mål. Break fast, bryta fastan. Kan man precis lika gärna göra senare på dagen. Inget farligt med det. Tvärtom menar allt fler att kroppen bara mår bra av att hålla de så kallade ätfönstren stängda så länge som möjligt. Själv äter jag middag vid sextiden, och ingenting igen förrän vid lunch dagen därpå.

Enligt uppslagsverken är ensam att vara olycklig till följd av brist på sällskap av andra.

Spellistorna. Hur än episkt långa mina egna än blir så blir man att tröttna på låtarna. Nu har jag hittat en radiokanal med soul. Just nu: Womack & Womack, »Teardrops.«

Dr Melfi: »Har du någon ny?«
Jag: »Hund?«
Dr Melfi: »Kvinna.«
Jag: »Kvinnor … det där känns det som att det är väldigt över med.«
Dr Melfi: »Jamen varför då?«
Jag: »Vet inte om jag tror på kärlek längre. Jag vill bara ha tjejkompisar, i en strängt icke-sexuell relation. Även om det sägs att det inte går det där med att män och kvinnor bara kan vara vänner.«

Enligt Norman Bluhm: »Alla män är sina kukars fångar.«

Andra avsnittet av »Bäckström« i kväll. Svinigheten hos »världens bästa mordutredare« har tonats ner från GW:s böcker, men Kjell Bergqvist glänser i rollen.

Och nu spelar den där radion Smokey Robinson, »Being with you«.

Gick förbluffande bra med vinboxen, räckte över hela påskhelgen. Man vad fan skulle jag köpa cigg för? När jag inte ens röker längre. Nu ligger ett halvt paket gula Camel och irriterar på fönsterbrädan vid franska balkongen och jag rökte en direkt till första espresson halv sex i morse och det kommer bli likadant i morgon bitti.

Är det bara något jag har drömt, eller var Bowie verkligen en gång med i Bingolotto?

Senaste gången vi träffades öga mot öga var rätt längesen. Det måste ha varit den där sommaren som var så djävulsk het, då när alla skogar brann och alla partiledare utom klimatförnekaren Jimmie stod i utkanten av bränderna och fiskade röster, och förläggaren tycktes ha bommat igen sitt lilla förlag och tillbringade sina dagar med kalla hemingwayska drinkar i skuggan under blodlönnen på gästgiveriets punschveranda.

Jack Reacher i spöktemplet

Äntligen fyller jag i momsdeklarationen. Allt som har med siffror att göra får mig att gruva mig i evigheter innan det tas itu med.

Det är en pappersblankett, så ett steg återstår innan  ångesten för den här gången kan lägga sig. Närmaste postlåda är den utanför McDonald´s vid Kupolen. Ute är det stormvindar, kuvertet sliter sig ur näven och jag får jaga det över det höga, räliga, rufsiga fjolårsgräset på Hagaplan, det som var min buckliga hemmaplan i Brages pojklag och där det snart ska byggas bostadsrätter.

Jag har hållit mig borta från Kupolen länge, jag har stor respekt för det här.  Men nu är det så pass glest mellan bilarna på parkeringen att jag vågar mig på en expedition till Akademibokhandeln.

Köptemplet är förvandlat till ett spöktempel. De få som nu hukande går där mellan butiker med nerdragna galler möts som skepp i dimman och stryker längs varsin vägg. I rulltrappan till nedre plan ser jag en ensam man fika på Espresso House och i bokhandeln är det jag och en kvinna med två barn.

Hon köper ett stort ritblock och färgpennor och jag köper Lee Childs nya Jack Reacher-thriller, »En annan tid«. Storpocket, nittionio kronor om man är medlem. Och det är man ju om man är jag.

Om möjligt blåser det ännu värre på hemvägen. Jag håller stenhårt i boken – med kvittot, fem och sextio i ingående moms, till nästa jävla deklarationsblankett. När jag sneddar över den öppna ytan på Hagaplan gömmer jag den under skinnjackan, den tuffa i äkta getskinn från Malung som jag har efter pappa. Jag tror att han var lite av raggare på den tiden han gick i den.