Sida 3 av 11

Långhårig, skäggig och impotent

images

Jag glömmer hela tiden låsa ytterdörren, sån säkerhetsdörr som kräver att man lyfter på handtaget och det är det jag hela tiden glömmer att göra, så hon bara står där, »hej på dig, du kan väl åtminstone svara på sms«, och hon har med sig en pocketbok, Mannen från Albanien.
»Jag hörde talas om den, så …« Hon fnittrar. »Ja, jag snodde den.«
»Vafan«, säger jag. »Man gör inte så. Bokhandlarna har det nog jävligt ändå.«

Detta har jag blivit påmind om ungefär en gång i veckan ända sedan i mars, tror jag, då när nån kines käkade en fladdermus. Av förläggaren. Han är vad han är, ja, förläggare, så han vägrar fortfarande ha någonting med utgivning av nåt som helst i bokväg att göra.
»Hör på mig nu.«
Jag tar en djup klunk kall öl.
»Lyssnar du eller dricker du?«
»Jag lyssnar.«
»För sista gången. Inte. Så. Länge. Dom. Förbannade. Omständigheterna. Råder.«

Det var i förra veckan. Bakugnshett fast jag höll mig under lindarna längs byvägen. Älven orkade nätt och jämt strömma och solen över den var vit och ond. Förläggaren skramlade med isbitarna i drinken och sa »hemligheten med isen är att dricka snabbt och sitta i skuggan.« Han drack snabbt, han satt under blodlönnen på värdshusets punschveranda.

»Dom förbannade omständigheterna har i vart fall haft det goda med sig att man får vara i fred här.« Han blängde över bordet. »I stort sett i fred.« När jag kom från den dammiga bussen och störde friden satt han som vanligt och läste. Och som vanligt, eller åtminstone som oftast, något klassiskt. Nu var det Fogelströms Mina drömmars stad

Hon säger: »Det var på Åhléns. Okej?«
»Så du säger det.«
»Jag köpte en foundation som var svindyr. Okej?«
»Du skulle ha snott den och betalat boken.«

Hon ligger på min säng, uppepå, och läser medan jag skriver. Enligt plan B. Då dom förbannade omständigheterna fått förläggaren att dra öronen åt sig får det bli så. Men kommer jag verkligen få råd med att sjösätta plan B på egen hand, nu när nya lägenheten kostat mig allt jag äger och ingen ännu kan ha en aning om vad gamla soullyan kommer att inbringa? Jag vet inte.

Jag, som aldrig brytt mig om pengar, sover nu dåligt av att bekymra mig för ekonomin. Ja, det är mer än taskig nattsömn. Många dagar kan jag inte skriva, och jag känner mig mentalt utbränd och impotent och håret växer och skägget och jag vill helst inte träffa en enda människa utöver mäklaren och den som ska styla soullägenheten och fotografen som ska ta bilderna som sen ska läggas ut på Hemnet och allt vad det heter.

Jag drack upp min Kronenbourg och sköt utskriften av korrekturet över bordet. »Om omständigheterna en dag inte är så förbannade … ja, du kan väl ta en titt då.« Förläggaren nickade avmätt, helt klart jävligt less på mig nu, och stoppade ner vad som var plan A i väskan och jag tog bussen hem till plan B.

Hon ligger på sängen, uppepå, och läser stöldgodset medan jag försöker få något vettigt skrivet på plan B; det är inte samma dag, det är en annan dag, och hon är sur för att hon märker att jag inte vill träffa henne eller någon enda och inte vill prata om det som bekymrar mig, en bok som drabbats av omständigheter och en flytt från helvetet som inte har ett slut i sikte än på sexåtta veckor, och när hon till kvällen har gett upp alla försök till konversation och vad annat det kan vara och gått hem, upptäcker jag att hon har lämnat kvar Mannen från Albanien på soffbordet. Hundöra på sidan 128. Vad nu det ska betyda. Mer än att jag måste bli bättre på att låsa ytterdörren.

Closing time

Unknown

Man är i Tom Waits-låten, de blinkar med  lyset i baren och börjar vända stolarna upp och ner och spriten står där oåtkomlig på hyllorna, och man upptäcker att det var det enda man hade gemensamt med de som man en sexa whisky bort ryggdunkade som de bästa av vänner.

Baby blue

Unknown

Han skrev »It’s all over now, hej då, baby blue (flyttfirma hämtar så småningom det nödvändiga)« på en grön post it-lapp och tryckte fast den i marijuanasmulorna på hennes sida av köksbordet.

Han tittade på Garminklockan på vänstra handleden: halv åtta, pulsen 89, tre streck på stressmätaren. Bussen skulle vara där tio i. Han gick in i biblioteket och såg ut genom glasväggen på vad han lämnade. Oktoberlöven karmosinröda i de två japanska lönnarna, den stenlagda innergården ångade efter nattens regn, älven nedanför bläcksvart och tyst. Han stoppade ner Macbooken och Moleskinen och Möss och människor i  den bruna buckliga portföljen, den morfadern hade matdosan i när han cyklade till skiftet i järnverket,  drog på sig R. M. Williams-bootsen och gick i den mjuka, nötta skinnjackan över byvägen in på stigen genom buskskogen upp till hållplatsen på stora vägen.

Den blöta bussen neg till, dörren pyste upp, han klev på och kände hjärtat slå i bröstet som en fångad fisk.

Arvtagerskan

Unknown

Han stod i flugsvärmen på gödselstacken bakom stallet. Gröna Tretorn gummistövlar, brännässlorna knähöga. Beppehatt med blå blommor, Wayfarerbrillor, solen lågt i väster över älven.

Han spettade med grepen. För att rädda sig undan hettan hade de luringarna ålat sig genom de översta lagren av hästskit ned till svalare trakter på djupet, han spettade och grävde och bökade tills han långt där nere hittade några feta rackare.

Han tog maskburken och gick över stallbacken till längan med vedboden och de övriga uthusen på andra sidan av den kringbyggda gården. Från en takbjälke i en av de soldammiga bodarna tog han ner ett bambumetspö, och gick sen bort till backen vid härbret och hämtade två flaskor Bedarö Bitter, fler än två benfickor hade tyvärr inte shortsen.

Han tog sen stentrappan ned till älven och satte sig längst ut på bryggan. I en sån regissörsstol som Francis Macomber sitter i, tänkte han, kort före sin korta tid av lycka, innan han under jakten på lejonet – eller om det var en buffel, han mindes inte  – själv blir skjuten i ryggen eller om det var i nacken.
Av frun.
Med avsikt, tänkte han.
Skottet var inte tänkt för lejonet / buffeln.

Förmodligen inte. Helt säker på det var han inte. Han tänkte: Hemingway skriver ju inte precis på folks näsa. Undertexterna i en novell skulle räcka till en roman. Och var det inte så att Mrs Macomber, »arvtagerskan«, natten innan hon fyrade av studsaren smugit över till ett annat tält och … ja, undertext-knullat.

Jo, så måste det ha varit, resonerade han med sig själv. Från scenen när de alla tre dagen efter satt på just såna här stolar i tältöppningen och drack, vad det nu var för drink, före lejonjakten, mindes han laddningen i meningen » … och de låtsades som ingenting hade hänt.«

I alla fall var ölen skapligt kall och det fanns fler i källarbacken, och hunden badade i det grunda där det inte strömmade och katten låg blickstilla i gräset vid båthuset och väntade på att första mörten skulle nappa, och fler öl, gott om öl, god öl fanns i källarbacken, så han tänkte sitta här länge, hela kvällen, inte gå upp på gården för annat än att hämta öl öl öl; en Mrs Macomber fanns däruppe, minst lika rik som »arvtagerskan« i novellen men inte fiktiv, verklig, helt jävla verklig.

Han kunde höra det ända ned hit, hur den arvtagerskan spelade Nina Simone i biblioteket. Han visste att om han sen, när det var tomt på Bedarö, gick in via skjutdörren i den glasade väggen, då skulle han hitta henne, en flaska trehundrakronors chablis och ett askfat fullt av fimpade jointar, och han kände hur magen fylldes av gråt igen.

Gräslig dagdröm

images

Min dagdröm nu är att börja röka gräs på daglig basis. De alltför knappa erfarenheter jag har av att puffa Willie Nelson-tobak är att det gör mig väldigt uppspelt och oerhört kreativ, alltså två känslor jag trivs i lika bra som makaronerna trivs med falukorven.

Riskerna, jag är inte dummare än att jag känner till dem. Men ändå – jag är sextiofem jävla år, Willie Nelson är över åttio, och jag har vid det här laget lärt känna mig själv så väl att jag vet att jag fixar att kliva av vilket tåg som helst om det skulle börja rulla åt helvete.

Så spela roll om man då börjar leva sina drömmar, nån gång innan det blir för sent måste man leva sina drömmar, i vart fall för ett tag, för att se vart de leder en. Problemet jag ännu inte har någon lösning på i majafallet, är det att jag är sån rookie i denna i Sverige så ljusskygga bransch att jag inte vet hur man skaffar sig en så kallad kran; den som har levt ett i alla fall rätt så vattenkammat liv har ju inte det.

Plus att det bland bloggens trogna läsare finns minst en polis. Å andra sidan är det ingen som kan veta om det jag skriver här är den så kallade sanningen eller ej. Så i ett eventuellt polisförhör kan jag alltid åberopa att jag ofta tar mig konstnärliga friheter i texterna.

Självbio av Croneman

9789189061743_200x_jag-ar-olyckligt-har
Yes (utropstecken). Johan Croneman ger ut en självbiografisk roman, Jag är olyckligt här. Boken kommer i oktober. I den skriver DN-krönikören om tillvarons mörker och om »beroendedjävulen«, men också om kärlek, uppger förlaget, Mondial.
Gissa tre gånger om jag har förhandsbeställt.