Fredag morgon, Dr Melfi synade sin patient nr 1 för dagen i sömmarna. Sedan nån gång på senvintern hade jag gett fan i, bara låtit håret och skägget växa, och jag såg nu ut som en som sover under broar, och hon hade av en pressad sjukvård kallats under fanorna och av den anledningen haft sin privatklinik vilande sedan tidigt i våras och alltså inte sett skymten mig på flera månader.

Man märkte hur hon ruskade på huvudet inombords.
»Nej«, sa jag. »Det är inte som du tror.«
»Och vad är det jag tror?«
»Tja … att det har återfallits i vin, kvinnor och sång sen sist.«
»Har det då återfallits i vin, kvinnor och sång sen sist?«
»Absolut inte.«

Hon tittade på mig. Jag vek in en hårsnibb bakom örat, jag kliade mig i skägget. »Alla män som inte har en arbetsplats med kvinnliga jobbarpolare att gå till om morgnarna ser ut så här.«
Hon log. »Så din sommar har varit nykter och fin?«
Jag rev mig i skägget, som ett tics. »Det har den«. 

Jag såg inte vitsen med att ta upp de dagliga eftermiddagssittningarna på kvartersbaren, en helt och hållet social grej, i den outhärdliga väntan på en Slas, en The Dude, ett behövlig avbrott i isoleringen, även om jag håller det påbjudna avståndet fyrdubbelt till traktens övriga eftermiddagsdrinkare, och det handlar inte om mer än två, möjligen tre, nån olycklig gång kanske fyra glas av Luigis il vino della casa för gäster speciella.

Hon satt tyst och spände blicken med de vackra ögonen i mig. Jag passade på att byta spår. »I morron har jag klipptid. På Sax och kam, jag tror dom heter så.« Jag knyckte på nacken. »Här bortåt gatan.« Hon teg vidare. Jag sa: »Du vet jag brukade klippa mig hemma på Soltorget. Hos Pia. Vägg i vägg med pizzerian. Det har varit damfrisering i den lokalen ända sen jag var liten. Hildur Erikssons tror jag det hette då. Min mormor gjorde sig fin i håret där när det var nåt speciellt på Frälsningsarmén. Alltså i Pias lokal, i pizzerians lokal var det finbageri.«
»Intressant«, sa hon. »Väldigt intressant«.
Jag brydde mig inte om sarkasmen. »Men Pia fick bomma igen. Nån gång i våras tror jag. Nu vetifan vad det är i den lokalen.«

Dr Melfi satt och smånickade, tyst. Är det nån som kan hennes taktik så är det jag. Den går ut på att man ska bli så besvärad av tystnaden att man till sist säger nåt man tänkt knipa käft om. Så jag tänkte vänta ut henne, ville bara att tiden skulle gå, timglaset rinna ut, och hon väntade, jag väntade, vi var Al Pacinos och Robert De Niros rollfigurer Neil McCauley och Vincent Hanna i Heat, i scenen när de stämt träff på dinern för att prata ut och reda ut saker och ting.

  Jag ville hem och läsa det sista i Renegater, 747 sidor tjock, där ingen mindre än Henry Morgan dyker upp, kommer gående på en väg som löper mellan åkrarna i landskapet nära havet, där romanens berättare och jagperson, Klas Östergren, dragit sig tillbaka på en gård. Han står en dag vid grinden och spanar och bara så där, redan på sidan 14, kommer han gående, Henri le boulevardier, mannen och myten som inte setts till sedan han för fyrtio år sedan mystiskt försvann från den lugubra våningen på Hornsgatan 29 C, lägenheten med »natten som en ständig möjlighet«; en åldrande man nu, väldigt sliten, men, ska det visa sig, fortfarande fullt kapabel att knyta slipsen med en perfekt Duke of Windsor.

Jag hade inte tid med det här, jag hade väl ett femtiotal sidor kvar, och jag visste att brevbäraren framåt elva skulle komma med ett signerat ex av Alex Schulmans Överlevarna; jag kände mig säker på att det skulle bli så njutbar läsning att Luigi fick klara sig utan mig denna eftermiddag, så jag behövde hinna med att köpa hem en sex, åtta öl också, det var mycket nu.

Jag blev skakig av otålig nervositet, jag mätte mig mot en mästare på obekväm tystnad, jag behövde något åt bensohållet men hade inget, man går ju inte till sin drogterapeut med piller i fickorna. Men jag såg på väggklockan att tiden snart var ute, tusen kronor plus moms, jag klöste mig i skägget. »Det här ska också bort.«

Knappt en blund i ögonen på hela den där förbannade hösten och vintern, det gick inte att sova, kanske var det alla piller, substanser som förvred sinnet, allt det där jag stoppade i mig mot ångesten, så istället för att sova: jag började skriva på nätterna.

Upp om morgnarna till något lönearbete behövde det ju inte längre tänkas på – vi hade varit gifta, något äktenskapsförord som gav henne rätt att behålla allt det där hon hade ärvt av sitt as till farsa, byggmästarjäveln, fanns inte, hälften av allt var mitt; jag skulle aldrig mer behöva arbeta för pengar.

Skriva på natten. På något, oklart vad. Med romanen Johnny Boy, som jag arbetat så många år på var det kört, det projektet, ja alla bokplaner – jag visste det inte då men förstod ändå nånstans att det skulle gå så även med hybridromanen Det snöar på morfars hatt – planerna fick skrotas, alla de där livslånga, fåfänga drömmarna om att ge ut böcker skulle få läggas ner, man var dömd att förbli vid sin läst.

Men jag ville skriva ändå, alltid blev det något och allt annat än skrivandet hade gått förlorat: gården, hundar, katter, skivsamlingen, den rediga Bang & Olufsen-anläggningen, förläggaren på det lilla bokförlaget i byn som jag kände inte ville samarbeta med mig längre.

Nu, den här natten i början på september, när jag har fått mejl från Type&Tell om att Bonniers lägger ner den print on demand-verksamheten, vilket innebär att Det snöar på morfars hatt aldrig kommer att ges ut, när jag nu tittar tillbaka och skriver det här: Nina Simone som sällskap i natten. Inte på stereon, inte från vinylskivan hon så ofta när hon var pårökt spelade.

Nej, musikanläggningen och en halv vägg med LP-skivor lämnades kvar – det skulle inte ha fått plats i den lilla lägenhet i stan som köptes för att snabbt komma bort, komma undan det där, så det fick bli en prioriteringsfråga och valet föll på böckerna, så klart på böckerna, i det valet fanns ingen tvekan

Så efter flytten från byn, flykten från henne: Nina Simone och alla de andra från Spotify, och eftersom det handlade om nätterna via Wesclurarna. Bostaden hade grannlägenheter, det mer än sextio år gamla HSB-huset lyhört, om nätterna när man skriver till musik, ens grannar, fullt normala människor med riktiga arbeten och tider att passa, sådana människor sover då.

Att röka hur som helst, som man vill, gick heller inte för sig, fastän det är bostadsrätt. Handskrivna lappar här och där i och utanför trappuppgångarna upplyste om det. Skarp ton, ja rent vass, ingenting att leka med. Inte ens ute på sin egen balkong ansågs det okej att tända en cigg.

Till min lilla soullya högt uppe under takåsen hörde dock ingen balkong, inte en som man kunde gå ut på, bara en fransk. Den glasade dörren till den hade jag alltid öppen, jag ville ha så redan från första början, närheten till höststormarna som riste i parkens stora lönnar utanför. Dit var det från skrivbordet tre fyra steg, så det blev snabbt till en vana att jag ställde mig där i öppningen mot det svarta järnräcket och knackade fram en Marlboro.

I det spåret rullade det på, jag märkte att det fanns något med att skriva om nätterna, så jag fortatte med det då och då. Eller då och då. Ofta, oftast. Alltid om jag hade kommit från kvartersbaren, där Luigi serverat ett par glas av sin långt utanför kvarteret omtalade Barolo, och där blev jag snabbt stammis, där vid det fönsterbord som både Luigi och jag såg på som mitt.

Jag gjorde det till vana att sitta där några eftermiddagstimmar varje dag, och det är sittningar som vevar igång något inom en som gör att man när man kommer hem vill fortsätta dricka och spela musik och röka – ja, man önskar sig jointar då men vet inte hur få tag på – och skriva, se natten därute sy ihop sig själv, månen en tunn skärva högt över lönnarna i parken, man räknar till fyra cigg kvar i paketet, det bör räcka, gryningen dröjer länge än, och skulle man innan dess missbedöma hur många öl man kan dricka och fortfarande skriva väl, så gör ju det ingenting, när ändå ingen ska läsa det man skriver, man skriver helt enkelt för sig själv, så hade det blivit, skomakare, bliv vid din läst, och Nina Simone pratsjunger, So, never leave me lonely/Tell me that you love me only/And say that you’ll always, let it be me, och någonting i rummets mörker skälver till.

Gymet törs man sig inte till under rådande omständigheter, inte den som likt mig är ängslig av sig. Min ängslighet är extraordinär och har alltid varit; på den fronten känner jag igen mig i min mamma, så jag tror att sådant går i arv, att man föds med vissa egenskaper.

Så någon fot på gymmet har inte satts sen nån gång i mars. Men jag har för den skull inte slutat träna. Nej, på sistone har träningen till och med trappats upp. Mitt nya badrum, det är så underbart stort – det var ju en gång lekskola här – att jag har inrett en del av det till träningslokal. 

Hantlar, inte så värst tunga men man får öka på antalet reps.
Stor gummiboll hålla balansen på när man kör knäböj.
Marklyft med kettlebells.
Stång göra chins i. Eller om det heter pullups.
Såna band man fäster i stången och kan göra allt möjligt med.
Roterbara plattor med handtag när man ligger och kör de förbannade armhävningarna.
Och icke att förglömma gummibandet, snott kring elementet, som ger småmusklerna i den trasiga höften en helvetes duvning om man kör åt alla tre håll, framåt, åt sidan, bakåt.

Ja, jag disciplinerar mig – tänk om man ändå kunde det även med skrivandet – och kör ett halvtimmespass i högt tempo där i badrummet varje morgon, sju dagar i veckan, även om jag så skulle vara bakfull, vilket jag nuförtiden nästan aldrig är. För att vara säker på att få det gjort och inte skjuta upp – allt man skjuter upp blir aldrig av – dammas passet av direkt efter ciggen och espresson, och direkt efter styrketräningen tar jag några steg åt sidan och kliver in i duschen, där det stås väldigt länge under iskallt, som ju också är träning, pulshöjande utav bara fan, det kan varje vinterbadare skriva under på.

Så nu tänker jag, vad gäller gymet, att rådande omständigheter kan ta sig nånstans, jag tänker att gymkort kanske inte längre behövs, jag tänker att det skulle spara inte bara pengar (jag behöver verkligen börja leva sparsamt) utan också massor med tid, jag tänker att det kanske är som Åsa Linderborg skriver i sin dagbok. »De säger att man lever längre, kanske kan man förlänga livet med så mycket som fem år. Då räknar de inte med att själva träningstiden motsvarar lika mycket tid.«

I vilket fall. Kroppen bryr sig ju inte om var någonstans man tränar. Den skiter väl i om det är på gym eller på dass.