Sida 2 av 8

Kram från högre ort

Unknown

På väg till bokhandeln – ett numera rätt öde ställe förutom missbrukare som en annan – för att se om de fått in nya Alex Schulman, mötte jag i gångtunneln två vattenkammade unga män i svarta nypressade finbyxor och stärkta kortärmade vitskjortor. De gav mig breda tandborstade leenden och en av dem sa:

»Glöm aldrig att Jesus älskar även dig.«

De kunde förstås inte känna till min av många ifrågasatta böjelse för Alex Schulman, men ändå gick jag vidare och kände mig stärkt i anden och upplyft i själen av detta oväntade stöd i tillvaron.

Det enda som lite rubbade den nya spänsten i mina steg var ordet »även«.

Murphys lag


untitled

Och äntligen kom de hårda männen med snickarbrallornas fickor fulltjofsade av grejsimojs och fick upp Stringhyllorna och anslagstavlorna och annat på väggdjäveln av knallhård betong som krävde borrar med utomjordiska egenskaper, vid platsen där det äntligen ska bli seriöst skrivande av igen.

Och polaren Per spacklar väggar i gamla lägenheten och vi lyckades tränga in diskmaskinen i den trånga dörröppningen till köket, det handlade om millimeter, och bänkskivan som ska ligga över den och sidoskivan och manicken som behövs för att den ska få … ja, inte vet jag, vatten och inte läcka vatten – allt det där är beställt och de hårda männen ska fixa det, och flyttstädning ska ordnas med så fort Per målat allt inför kommande spekulanter bländande vitt och vackert och sen bli stylat av Marit.

Först, innan det kan börja skrivas, som det har längtats till skrivandet, ska jag dock läsa ut Åsa Linderborgs »Året med 13 månader”, en dagbok som når rent Lundellska och Norénska höjder, med insprängda pendanger (heter det så?) till hennes ljuvliga »Mig äger ingen«, samt försöka komma ur stressen, som fanimej givit symptom som gränsar till utbrändhet, med att medicinera med några Budvar, bästa pilsnern på banan, och låta Ferrys »Dylanesque« vara soundtracket till Linderborg, och blandar sig inte Murphys lag i det hela – ja, då kan det vara så att närapå en hel månads helvete av flyttbestyr kan närma sig slutet till helgen.

Dock har ju livet lärt en vad Murphys lag säger: kan något gå fel, så går det fel.

https://www.youtube.com/watch?v=kyiFzuAnF6o

Diskborste vs diskmaskin

I åtta år diskade jag för hand. Men i nya lägenheten är allt så sprillans nytt att här även finns nymodigheter som diskmaskin, och det måste nog bekännas att glas och tallrikar och bestick och kaffemuggar och allting blir att se lite renare ut nu än då.

Inför kommande visning av gamla lägenheten köper jag – på inrådan av mäklaren, självaste Jens Bergenström – dit en diskmaskin. Fastän den billigaste de har hemma på Elgiganten i Borlänge flera tusen dyrare än en gammal hederlig diskborste.

Helt överens med Jens om att de blivande spekulanterna på en liten 47-kvadratare förmodligen kommer att vara från den generation som möjligen sett en diskborste på nån av sina föräldrars svartvita VHS-filmer.

Flyttat

IMG_0477

En hel vecka, fredag till fredag, utan internet, för att flytta ungefär 220 meter. Från 43 för artrosen i höften jävliga trappsteg till sju lätta man kan ta med danssteg. Till nyproducerad lägenhet med egen ingång, i det som en gång i tidernas begynnelse var barnträdgård på Soltorget.

En hel vecka för att tömma 47 kvadrat?

Ja, har man så förbannat med böcker så går det så, alla fick inte ens plats på bilden, måste bli ett slut på detta missbruk. Eller inte. Vissa missbruk bör vårdas.

Jesper Halvarsson skruvade ihop nya fina Billy (Ikea påstår att det säljs en var femte sekund i världen), där har han inte fått sin pappas gener, pappa själv gjorde det han duger till – plockade in böckerna.

I BOKSTAVSORDNING.

Nu är det flyttat, nu är jag där, där jag tror jag blir kvar till the bitter end, nu ska det drickas en flarra Ruffino (var inte de klädda i bast förr, på den tiden jag drack, innan jag tröttnade på att inte dricka och då och då började dricka igen (vad blev det där för djävla mening?), ja, dricka den med eller utan bast och spela Burt Bacharch-boxen (This guy’s in love with you är med) och bara titta på denna den vackraste av väggar, som ju blir ännu vackrare när man blir lite full och det blir mörkt och spottarna lyser upp allt från Auster till Östergren.

Semesterstängt

images

Jag behöver semester, pausa bloggandet över sommaren, hyra mig en fin husbil och kajka runt utan mål och utan annan mening än att i lugn och ro i nya miljöer småputtra med korrekturet till »Det snöar på morfars hatt«. Till det gavs ju, ofrivilligt, mer tid så det ska bli en ännu bättre bok, ja bästa boken, det bara är så.

Off line. Så kan jag bara ge fan i campingarnas wifi, så blir det heller inget facebookande. Med Macbooken och en rekorderlig packe böcker – med »Sorry for your trouble«, nya samlingen med noveller av Richard Ford överst i traven – kan det glidas runt hela sommaren.

»Vredens druvor« så klart med. Familjen Joad på sin långa roadtrip. Spökar än, The ghoast of Tom Joad. (Söp Steinbeck verkligen så förbannat? Behöver undersökas när jag kommer hem. Kan leda till nåt essäaktigt. Varför tycker jag så mycket om att skriva om författare med drinking problems? Kan ju i och för sig bero på att det kan vara svårt hitta författare som inte har det problemet).

Externa lilla dvd-spelaren får inte glömmas kvar hemma. Till »Vita huset«, den kompletta, sju säsonger. Äntligen, efter år av letande, får jag tag i den boxen. På Tradera, en femhundring, så väldigt taget. Som »The West Wing« kunde jag ha haft den för länge sen men ville ha den textade lådan. Ja, med den i packningen kan roadtripen bli rent familjen Joadsk, ute på vägarna tills lönnlöven hemma i parken börjar gulna.

Parkera husbilen borde jag klara nu, när avstånd väl bör hållas även på campingar. Hotell har jag inte råd med. Backa in där det är trångt – inte direkt min bästa gren, ens vid ratten på en folkabubbla. Ta bara campingen i Leksand; heter den Siljansbadet?

Där går det nog än i dag hö hö-iga storys i grilloset och ölburksknäppet och lådvinsskrålandet om när de där indianernas farsa skulle backa in sin exsvågers lånade husbil mellan två andra husbilar, med stora förtält. Det minnet kan än i dag framkalla posttraumatiska känningar inom mig.

Alltså: paus här för semester. Oklart hur länge. Men den som vill vara säker på att få veta när det händer något här igen, kan gå till Huvudsakers sida på Facebook och gilla den.

Klackspark

Just kids
Vi var inte stort mer än barn
Just kids
Mycket lyckliga och mycket fattiga
Lönearbete en klackspark
Livet ett skapande
Jag med skrivmaskinen
Ex med målarpenseln

Ferlins hästar

Unknown
Min kanelbrune kompis Slas och jag tog nästan alla morgnar den vägen på löpturerna. Förbi en gammal bondgård i Mats Knuts. Där finns en hage med hästar.

Dessa vackra hästar.
Cormac McCarthys.
All the pretty horses.
De bara står där, går där, är där.
Finns till.
Varats omöjliga lätthet.

Man vill ta på sig den basker man inte har och dikta den dikt som Nils Ferlin redan har diktat. För så länge sedan att den kan ha kommit till på ett ölschapp i Klara.

Vad hästar har sorgsna ögon,
bruna och aldrig blå.
Vanliga arbetshästar,
vem vet vad de tänker på?

Kanske, eller om jag bara vill romantisera det, föddes den på stamhaket Cosmopolite, borta sen skitlänge, men som på 30-talet låg intill Centralstationen och i kontinental caféstil körde med utländska tidningar på käppar. En annan av stammisarna, den buttre Ivar Lo-Johansson, skriver i »Författaren« (fullt fristående volym bland banden i den i min värld kultstämplade självbiografiska sviten) om gästerna.

»Inbilska existenser från Seskarö i norr och Löddeköpinge i söder som låtsades läsa de utländska tidningarna och som hoppades få sälja sina medhavda dikter.«

Det kan inte ha varit morfar som berättade det om sin skrivaridol, jag var för liten då, och det skulle om det ändå vore så, ha funnits med i den skrivkåta pojkens skrivböcker. Så det måste komma från Nils Ferlinbiografin av litteraturvetaren Jenny Westerström; ämen gå till läggen, karl, ryter Jan Myrdal nu, han prenumererar på bloggen, men det där är en koloss, Janne, jag bara orkar inte gå till den och leta, I’m tougher than the rest.

Så.

Efter vad jag minns från läsningen av »Ferlin – ett diktarliv« finns där om hur oerhört noga Ferlin var med rytmen i dikterna. Viktigast av allt. Ungefär: cigg i mungipan, en pilsner på gång, fimparna i askkoppen studsade, askan flög, fingrarna mot den ölkladdiga bordsskivan trummade in det melankoliska soundet.

Jamen undra på att Nils Ferlin var morfars idol.

I god tid före stängningsdags omsattes så denna blå blues i mer pilsnerpengar hos någon kulturredaktör där i de tidningstäta Klarakvarteren. Arvode: typ till nytt ciggpaket, pilsner för resten av dagen och några till på krita under nästa dags diktarmödor.

Originalmanuskripten: ofta baksidan av pilsnerpangets matsedel. Framsidans sill och potatis och bruna bönor och fläsk var ju ändå inte Ferlin intresserad av. Så mager om bena och armar och hals som han – av nöden och törsten – var.

Och i lurarna sjunger Thåström om det i »Café Cosmopolite«.

våra drömmar rinner genom flaskornas hals
centilitrar vackra som toner i en gråtande vals

Pilsnergubbe

1877814
Efter ett väldigt långt skrivarliv – med bara ett korr på en kommande bok kvar att småpyssla med i skrivarhörnan –  kan inget hindra en från att dagarna i ända sitta på bryggan vid Tjärnasjön och dricka pilsner och mata änderna.

Men fastän det högkaratiga brödet från Zolás konditori skulle göra denne pilsnergubbe till ändernas bästa vän, så gör man inte det.

Man ägnar sig istället åt att dagarna i ända blogga.
Blogga nykter.
Pilsnergubbe är det bara ens bloggpersona som är.

Countryröst

NTS/FÖRLÄGGAREN: NEDAN NYTT. IN SOM EGET KORT KAPITEL. OBS VÄNSTERSIDA

Jag kände en dag att jag inte älskade dig längre. Jag vet inte exakt när det var (du var ute i ateljén och möljade dina Velvetlåtar och puffade dina holkar och kladdade dina billiga hötorgare). Men vad jag vet är att jag den dagen inom mig hörde en röst, en sorgsen countryröst.

He stopped loving her today.

Fram till den dagen hade jag älskat dig längre än du hade älskat mig. Det visste jag utan att du hade sagt det med ord.