När morfar började hosta blod i näsduken fick han inte längre röka sina John Silver-cigarretter för doktorn. Han åt tabletter ur en grå metallburk med en bomullstuss under skruvlocket och drack sodavatten istället för pilsner.

Den vintern blev morfar smalare för varje dag som gick, både i ansiktet och i kroppen. Men att han höll på att dö ifrån mig var det ingen av de vuxna som berättade för mig. Inte ens han själv berättade det.

Jag ville att han skulle bli frisk så att vi kunde göra det vi brukade göra igen när morfar fått löning från Järnverket. Kliva på bussen utanför Konsum mitt emot Callebergs kiosk och åka ner på Borlänge och gå till Nyvalls bokhandel och köpa böcker om Biggles och Hjortfot. Och till Gilberths konditori och äta wienerbröd och dricka Pommac. Och på söndagarna till Palladium och Rivoli och titta på Zorro och Helan och Halvan.

»När blir du frisk morfar?«

Jag tror att jag frågade varje dag den där sista jävla vintern, när det var snö och domherrar i rönnen utanför fönstret vid köksbordet där morfar de gånger han orkade vara uppe satt i vita långkalsonger och undertröja.

»Vi får se, gubben min, vi får se.«

Han såg sorgsen ut på ögonen och darrade på händerna så att han spillde på undertröjan när han envisades med att dricka kaffet på fat med en sockerbit i munnen.

Sedan sa han: »Du är väl för snäll du. Men inte behöver du vara inne med en sjuk gammal gubbstrutt. Gå ut i snön och lek med dom andra barnen.«

Jag tog med mig Bronco ut; det var bara jag som aldrig behövde ha honom i koppel. Vi gick bort till parken. Soltorgets alla ungar var där. Pojkarna hade snöbollskrig. Flickorna byggde snögubbar. Bronco och jag stod kvar på trottoaren utanför Zolá.

 När jag började frysa om fötterna kände Bronco det och buffade mig på låret och vi gick tillbaka hem för att se om morfar hade frisknat till.

Det hade han inte.

Att skriva tusen ord om dagen. Ett tusen ord är faktiskt inte så mycket som det kan låta. Det kan vara gjort runt nio om man stiger upp vid halv sex och duschar iskallt snabbt och samtidigt Gunde Svan-borstar tänderna. Raka sig och greja med håret behöver man ju i rådande läge inte bry sig om.

Eller för den delen stannar kvar i sängen och håller till med skrivandet där.

Resten av dagen fri. Till att träna och läsa tidningar och böcker, och till annat som man i människolivet också behöver göra. Tyvärr. Till exempel behöver många, som duger till annat än att skriva och läsa, sköta ett hederligt arbete. På jobbet, eller som många gör nu, i hemmet.

När var hur man då skulle få tusen dagliga ord skrivna, ja, det kan inte den som aldrig haft ett hederligt arbete veta någonting om.

En helt annan fråga, som man inte bör ställa sig, är varför det ska vara nödvändig att skriva ens ett endaste ord. De enda ord som betyder något just nu är ju ändå de som kommer ur munnen på Tegnell.

Vi introverta klarar det här läget bäst. Grundskillnaden mellan introverta och extroverta ligger i att introverta får energi från sitt inre (enskildhet) och extroverta från det yttre (med människor). Det handlar alltså om omvända energibudgetar där den enes röda siffror är den andres svarta.

Min extremt extroverta kompis Annicka klättrar på väggarna i hemmakarantänen och ber om tips på Netflixfilmer. Jag har inte Netflix, med min beroendehjärna skulle jag snöa in på alla serier där, jag har lillebror Jan, cineasten med hemmets väggar täckta av dvd-filmer, så jag drar några ur rockärmen och hoppas de finns på Netflix.

En oväntad vänskap
Walk the line
Nyckeln till frihet
Seven

Jag sa, eller jag textade nog, jag är ju extremt introvert och skriver hellre än pratar: »Börja med En oväntad vänskap, sen dom andra i vilken ordning som helst.«

När mammas demenssjukdom tog sig alltmer obegripliga uttryck. Jag kunde inte gråta, inte på riktigt. Men efter varje besök på hennes boende kände jag magen fyllas av diffus gråt, och försökte tänka på det som jag tror det var Kierkegaard som sa: »Den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt har lärt sig det största.«

Den italienske kocken i Simpsons heter Risotto. Luigi Risotto.

Jag har lurarna på, klockan är inte sju än, jag vaknar varje morgon svintidigt full av energi, jag tror det är paleodieten, det är söndag, grannarna sover, jag kan inte skriva utan musik på hög volym, alltså lurar. Just nu går en låt jag måste tjejspela varje gång den kommer på spellistan som rullar i Bosen: »Put the hurt on me« med Midland. Det är Bjurre jag har att tacka för den upptäckten.

Jag borde ha lagt till: »Och sen tar du En oväntad vänskap igen. Och igen.« Killtitta.

Jag minns en Luigi som kom och ställde ner två glas barolo och en brödkorg och ett fat med oliver på bordet och sa att flickan som satt mitt emot mig var »molto bello«. Enligt google översätt betyder det »mycket vacker«.

Vi pratade om mamma. Dr Melfi sa: »Hur kände du kring det?«

 Jag vet inte vad jag kände. Jag tror att jag var avstängd, att jag liksom hade dragit ur kontakten till mig själv. Jag sa till henne att »om det är att känna, så hade jag väl känslan av att vara regisserad av en annan människa. En regissör jag var rädd för, vettskrämd.«

En annan psykolog, Viktor Frankl, överlevare från Auschwitz, menade att det inte finns någon mening med livet, men att människan ändå kan ställa sig en uppgift. Den bör vara att se en mening med att leva tillsammans och känna ansvar för sina medmänniskor.

Dr Melfi sa: »Skriv det ur dej.«

Det kom så väldigt nära nu, när Foto-Hasse i går berättade vad som hade hänt. I magen växer en ny känsla. En stark, verklig. Undantagskänsla. Det är på riktigt nu.

Jag kände ett fladder av ångest i bröstet varje gång jag vek upp Macbookens lock. Worddokumenten låg likt kläderna i ett tonårsrum utspridda över hela skärmen och gjorde att man såg bara en skymt av bakgrundsbilden på James Dean där han gick i duggregnet på Times Square med kragen på rocken uppfälld och cigg i munnen.

Och de där dokumenten blev bara fler och fler och jag hittade inget sätt att organisera det på. Vad som räddade mitt förstånd var att jag läste intervjuer med riktiga författare som berättade att de använde sig av Scrivener och Ulysses.

Jag laddade ner och köpte båda och sedan behövdes inte Word längre. Precis all skit jag skrev kunde samlas och enkelt överblickas på samma ställe. Det enda som fortsättningsvis var exakt lika jävla oorganiserat som förr fanns i mitt eget huvud.