Semesterstängt

images

Jag behöver semester, pausa bloggandet över sommaren, hyra mig en fin husbil och kajka runt utan mål och utan annan mening än att i lugn och ro i nya miljöer småputtra med korrekturet till »Det snöar på morfars hatt«. Till det gavs ju, ofrivilligt, mer tid så det ska bli en ännu bättre bok, ja bästa boken, det bara är så.

Off line. Så kan jag bara ge fan i campingarnas wifi, så blir det heller inget facebookande. Med Macbooken och en rekorderlig packe böcker – med »Sorry for your trouble«, nya samlingen med noveller av Richard Ford överst i traven – kan det glidas runt hela sommaren.

»Vredens druvor« så klart med. Familjen Joad på sin långa roadtrip. Spökar än, The ghoast of Tom Joad. (Söp Steinbeck verkligen så förbannat? Behöver undersökas när jag kommer hem. Kan leda till nåt essäaktigt. Varför tycker jag så mycket om att skriva om författare med drinking problems? Kan ju i och för sig bero på att det kan vara svårt hitta författare som inte har det problemet).

Externa lilla dvd-spelaren får inte glömmas kvar hemma. Till »Vita huset«, den kompletta, sju säsonger. Äntligen, efter år av letande, får jag tag i den boxen. På Tradera, en femhundring, så väldigt taget. Som »The West Wing« kunde jag ha haft den för länge sen men ville ha den textade lådan. Ja, med den i packningen kan roadtripen bli rent familjen Joadsk, ute på vägarna tills lönnlöven hemma i parken börjar gulna.

Parkera husbilen borde jag klara nu, när avstånd väl bör hållas även på campingar. Hotell har jag inte råd med. Backa in där det är trångt – inte direkt min bästa gren, ens vid ratten på en folkabubbla. Ta bara campingen i Leksand; heter den Siljansbadet?

Där går det nog än i dag hö hö-iga storys i grilloset och ölburksknäppet och lådvinsskrålandet om när de där indianernas farsa skulle backa in sin exsvågers lånade husbil mellan två andra husbilar, med stora förtält. Det minnet kan än i dag framkalla posttraumatiska känningar inom mig.

Alltså: paus här för semester. Oklart hur länge. Men den som vill vara säker på att få veta när det händer något här igen, kan gå till Huvudsakers sida på Facebook och gilla den.

Klackspark

Just kids
Vi var inte stort mer än barn
Just kids
Mycket lyckliga och mycket fattiga
Lönearbete en klackspark
Livet ett skapande
Jag med skrivmaskinen
Ex med målarpenseln

Ferlins hästar

Unknown
Min kanelbrune kompis Slas och jag tog nästan alla morgnar den vägen på löpturerna. Förbi en gammal bondgård i Mats Knuts. Där finns en hage med hästar.

Dessa vackra hästar.
Cormac McCarthys.
All the pretty horses.
De bara står där, går där, är där.
Finns till.
Varats omöjliga lätthet.

Man vill ta på sig den basker man inte har och dikta den dikt som Nils Ferlin redan har diktat. För så länge sedan att den kan ha kommit till på ett ölschapp i Klara.

Vad hästar har sorgsna ögon,
bruna och aldrig blå.
Vanliga arbetshästar,
vem vet vad de tänker på?

Kanske, eller om jag bara vill romantisera det, föddes den på stamhaket Cosmopolite, borta sen skitlänge, men som på 30-talet låg intill Centralstationen och i kontinental caféstil körde med utländska tidningar på käppar. En annan av stammisarna, den buttre Ivar Lo-Johansson, skriver i »Författaren« (fullt fristående volym bland banden i den i min värld kultstämplade självbiografiska sviten) om gästerna.

»Inbilska existenser från Seskarö i norr och Löddeköpinge i söder som låtsades läsa de utländska tidningarna och som hoppades få sälja sina medhavda dikter.«

Det kan inte ha varit morfar som berättade det om sin skrivaridol, jag var för liten då, och det skulle om det ändå vore så, ha funnits med i den skrivkåta pojkens skrivböcker. Så det måste komma från Nils Ferlinbiografin av litteraturvetaren Jenny Westerström; ämen gå till läggen, karl, ryter Jan Myrdal nu, han prenumererar på bloggen, men det där är en koloss, Janne, jag bara orkar inte gå till den och leta, I’m tougher than the rest.

Så.

Efter vad jag minns från läsningen av »Ferlin – ett diktarliv« finns där om hur oerhört noga Ferlin var med rytmen i dikterna. Viktigast av allt. Ungefär: cigg i mungipan, en pilsner på gång, fimparna i askkoppen studsade, askan flög, fingrarna mot den ölkladdiga bordsskivan trummade in det melankoliska soundet.

Jamen undra på att Nils Ferlin var morfars idol.

I god tid före stängningsdags omsattes så denna blå blues i mer pilsnerpengar hos någon kulturredaktör där i de tidningstäta Klarakvarteren. Arvode: typ till nytt ciggpaket, pilsner för resten av dagen och några till på krita under nästa dags diktarmödor.

Originalmanuskripten: ofta baksidan av pilsnerpangets matsedel. Framsidans sill och potatis och bruna bönor och fläsk var ju ändå inte Ferlin intresserad av. Så mager om bena och armar och hals som han – av nöden och törsten – var.

Och i lurarna sjunger Thåström om det i »Café Cosmopolite«.

våra drömmar rinner genom flaskornas hals
centilitrar vackra som toner i en gråtande vals

Pilsnergubbe

1877814
Efter ett väldigt långt skrivarliv – med bara ett korr på en kommande bok kvar att småpyssla med i skrivarhörnan –  kan inget hindra en från att dagarna i ända sitta på bryggan vid Tjärnasjön och dricka pilsner och mata änderna.

Men fastän det högkaratiga brödet från Zolás konditori skulle göra denne pilsnergubbe till ändernas bästa vän, så gör man inte det.

Man ägnar sig istället åt att dagarna i ända blogga.
Blogga nykter.
Pilsnergubbe är det bara ens bloggpersona som är.

Countryröst

NTS/FÖRLÄGGAREN: NEDAN NYTT. IN SOM EGET KORT KAPITEL. OBS VÄNSTERSIDA

Jag kände en dag att jag inte älskade dig längre. Jag vet inte exakt när det var (du var ute i ateljén och möljade dina Velvetlåtar och puffade dina holkar och kladdade dina billiga hötorgare). Men vad jag vet är att jag den dagen inom mig hörde en röst, en sorgsen countryröst.

He stopped loving her today.

Fram till den dagen hade jag älskat dig längre än du hade älskat mig. Det visste jag utan att du hade sagt det med ord.

Mixed up girl

5d465489a475aee493730f2315bdb79f
Första gången Johnny såg den som skulle bli hans öde.
Summer in the city: Pub Mysens takterass.
Johnny och Seb: direkt-after-workande från jobbet på andra sidan Målaregatan.
Hon: en after workare på heltid, mix av lite hippie, lite Annie Hall.

Hon kom dit när de suttit där nån timme, två tre öl, nån Minken, nån Graham Parker, nån Costello i Wurlitzen därinne innan de gick ut, kom i gången mellan borden: blå urtvättade Lee, avklippta så högt upp på de solbrända låren att fickpåsarna stack fram under den fransiga kanten, vit herrlinneskjorta storlek större än henne, medium, kanske large, svart manchesterväst, den och de översta skjortknapparna oknäppta, där i glipan tunna läderband och peacehalsband i stål.

Johnny tänkte: Sjutton arton.
Johnny tippade vad som drog henne mot deras bord:
Sebs leende, Sebs ögon.
Leendet med gropar i kinderna.
Ögonen med skrattrynkor.

Johnny tittade ändå, tittade tittade tittade, såg att hon hade skjortans manschetter knäppta långt ner på handryggen, han såg att under den vänstra kröp en bit av ett vitt bandage fram när hon sa »kan jag ta en?« och sträckte sig efter Sebs paket gula Camel.

Johnny fick tretton rätt på tipset.

Hon hade glidit ned bredvid Seb, nära nära, Johnny satt mitt emot, van vid sånt i sällskap ihop med Sebdjäveln, hon hade lutat sig över bordet – inte skymten av nån behå i den djupa klyftan – och fått eld från Johnnys jämfört med Sebs enda vapen: silver-Zippon.

Hon sköt stolen bakåt, hon böjde sig fram och knöt upp skosnörena, högskaftade Converse, en gång hade de varit vita, och viftade med tårna, naglarna lackade i samma färg som hennes hår.

Johnny hade inte frågat om det långärmade, han hade inte frågat om den lindade handleden, han om någon fattade varför man gjorde sig själv illa för att alls känna något, och han var inte den typen som frågade, Johnny var så långt från den typen som frågade man kan komma utan att gå till sånt som rörde rent fysiska talsvårigheter.

Det var en åkomma åt det hållet Johnny nu, de senaste minuterna, hade drabbats av. Han kunde inte prata.

Hon hade rört sig fram mot deras bord längst bort, med räcket mot Borlänge Tidning, likt ett kattdjur på Kalaharis savann mot sitt utsedda byte, håret föll långt ner på ryggen, männen på terrassen hade tagit djupa klunkar ur ölsejdlarna,  kvinnorna på terassen hade gått till muggen och bättrat på sminkningen.

Hon: kvinnornas svar på Sebastian.

Det hände igen, Johnny kunde aldrig stoppa det, han var miljöskadad när det gällde det, han hade legat marinerad i det sedan den kvällen en ilsken nordirländsk röst på Radio Luxembourg spottade fram hey, well here it comes, here comes the night i hans knastrande transistor på pojkrummet.

Han hade fått med det på rullbandspelaren, en Tandberg, mormoderns present när han fyllde tolv, och han började spela in hela Tio i topp, hela Kvällstoppen, och allt från Radio Luxembourg som inte fanns på Tio i topp eller Kvällstoppen, och han låg och lyssnade och lyssnade den natten, den natten också, och sket i skolan dan därpå, den dagen också, och när hon nu med ålande höfter kom glidande där mellan borden med ett glas rosé och med blicken spänd i vad han trodde sig säker på var Sebastian, kunde han inte hjälpa det: han hörde sin inre jukebox gå igång, yeah, she knows how to move, how to rock, och hon hade kommit fram i en doft av vanilj, »går det bra om jag sätter mig här«, och hon visste väldigt väldigt väldigt väl hur overkilled det skulle vara att i rösten, hes, kåt, hänga på ett frågetecken.

Så Johnny kunde inte prata, inte säga nåt om varför hon inte – i den här Mungo Jerryska kvällen, you got woman, you got woman on your mind – rullade upp skjortärmarna, inte säga nåt om bandaget, Johnny kunde inte få fram ett ord, allt han var förmögen till var att tänka.

Tänka: fan om man ändå såg ut som Sebastian.

Johnny hade suttit där tigande, och förblivit sittande där och sen inte följt med henne hem till den lilla vindskupan, om det inte hade varit för att hon efter ciggtigget ignorerat, helt och hållet, inte brytt sig om Sebs skrattgropar i kinderna och skrattrynkor kring de gröna ögonen och istället, när Conversen parkerats vid axelremsväskan på golvtrallen, plirigt leende sett Johnny djupt i ögonen och under bordet lagt sin lilla nakna fot med de svarta naglarna över gylfen på Johnnys 501:or och sagt:

»Hey in there, jag heter Camilla.«

Cliffhanger

Unknown
Jag sitter och försöker få till en cliffhanger som ska lura läsaren vidare från första kapitlet i den förbannade romanen om Johnny Boy. Med hjälp av ett glas, fjärde kanske, av det där Luigi varje gång säger till mig är Il vino della casa för gäster speciella.

Trots språkförbistringen har min känsliga murvelnäsa nosat sig fram till att det rör sig om en förträfflig Barolo från regionen Piemonte, i nordvästra delen av hans hemtrakter om jag fattar rätt. Luigi säger att hans släkt, den vittomtalade famiglia Risotto, haft vingårdar där i generationer.

Tolkar jag hans rent Joe Pesciska Maffiabröder-rabbel någorlunda rätt, med risig hjälp av Google translate, wifi:n i baren är svajig och jag med, breder dessa vingårdar ut sig på frodiga sluttningar som omges av höga berg, Langebergen tror jag han säger att de heter.

»Ah, Thomaso, om du stoppar ner din näsa nyfiken i glaset du ska känna dofterna av druvan Nebbiolo.« Jag gör som han säger, den kloke gör som Tommy DeVito säger: ah, dofter av våta löv och blöta svampar på marken under lönnarna en oktoberdag i Soltorgsparken.

Jag kan se parken från mitt fönsterbord (ja, beklagligt nog ser jag på det som mitt) och jag kan för min inre blick se min lilla mormor, bli inte en som smakar, komma knallande därborta på väg till Konsumbutiken. Den mittemot farbror Callebergs kiosk, med en blank gottautomat utanför; den som var mitt favorithäng då, långt innan intresset gled över åt kvartersbarerhållet.

Mormor sparade varje Konsumkvitto i en kaffeburk, för att sedan med papper och blyertspenna lägga ihop det hela och räkna ut återbäringen, och det var, sa morfar över en kaffegök på andra sidan köksbordet, Erlanders förtjänst.

»Den du, Elsa«, sa morfar, »Errrlaaander. Där har du en rejäl karl, Elsa. Om det, som du ju tycks tro, finns någon som kan gå på vatten så är det Tage Erlander.

Gubbkeps

images

Jag gick ned till skomakar-Tomas på hörnet. Det var innan stötarna från hård asfalt och knallhård is pajat brosket och gett mig gubbhöft, och innan Tomas tvingades bomma igen skomakeriet. Det var inte oväntat, om man säger så.

Man kan inte påstå att han var petnoga med att ta betalt av kunderna. När de sa »vad blir jag skyldig för det här?« kunde Tomas göra en gest mot en liten låda på disken och säga »släng i vad du tycker det är värt där.«

Med åren hade jag tappat bort alla vänner. Jag hade slutat dricka, mer eller mindre, i stort sett helnykter i många år. Män som kliver av barstolen blir rätt ensamma män.

När jag flyttade hit till soullägenheten blev Tomas en ny kompis. Det var väl i stort sett inga andra än Tomas och bagarna Greger och Daniel på Zolá jag hade i den vägen. Det var kaffe och snutmunk och Expressen och Aftonbladet varje eftermiddag på Zolá och en stunds häng med Tomas och Uno i skomakeriet nästan dagligen. Ibland var också Bengt där.

Uno bara satt där och skrockade i det vita tomteskägget. Tomas sprang ultramaror, sexsjuåtta mil. I barfotaskor, såna som ser ut som fingervantar på fötterna. Själv höll jag mig på den tiden, före höften-tiden, till trefyrafem mil i veckan. Men jag hade ändå lubbat bort alla tendenser till gubbmage, och den fräna svarta skinnjackan i äkta getskinn från Malung, efter pappa, som en gång måste ha varit lite av raggare, började kännas för stor i midjan.

Så jag gick ner till skomakare-Tomas och sa: »Kan du sätta dit såna där … vaheter det … i midjan?«

»Slejfar«, sa Tomas. »Det fixar jag.«

Han fixade det. Skinnjackan smet åt kring höfterna, jag blev att se ut som lite av en raggare i den. »Vad blir jag skyldig för de här … vahette det, slejfarna?« Tomas viftade mot den lilla lådan. »Släng i vad du tycker det är värt där bara. Och tänk grannrabatt när du gör det.«

När så vintern kom och man fick ha tröja under skinnjackan gick jag ner till skomakeriet.  Jag frågade om Tomas kunde göra en keps åt mig. En som var mindre åt gubbhållet än de man tänker gubbkeps om. Jag drog i skinnjackan. »En i samma svarta skinn som den här.«

»Det fixar jag«, sa Tomas. »Enda möjliga problemet kan vara att hitta ett getskinn med det där … slitna vintagestuket.« Han gick till de bakre regionerna och bökade omkring. Uno satt och drog i skägget och skrockade. Bengt var inte där. Tomas kom tillbaka och visade upp en stuvbit av svart getskinn med vintagestuk. Uno och jag fyrade av breda leenden.

»Eh« … sa jag, »du tror inte att den ändå kommer att föra tankarna till en gubbkeps?«

»Nejnejnej«, sa både Tomas och Uno. Bengt var inte där och kunde ha synpunkter. »Absolut inte«, sa Tomas, »jag skulle säga tvärtom.« Uno reste sig och hjälpte Tomas läsa av måttbandet kring min skult. »När du tittar in på fredag har jag den nog klar«, sa Tomas. »Du kommer bli skitfrän i den«, sa Uno.

Jag gick de tolv tretton stegen över Västra Flintgatan ned på Zolá och satt där med kaffe och snutmunk och Expressen och Aftonbladet och tänkte att kombon skinnkeps och skinnjacka skulle göra mig estetiskt fulländad.