Det här skrev jag på Facebook i dag:

»Ett tag framöver behöver jag den tid som ägnas åt Facebook till annat: träna, läsa böcker, kolla tv-serier, film. Komma igång med att skriva regelbundet på min blogg igen. Skriva bättre texter där. Jag är inte nöjd med det jag skriver där nu, jag tror att det beror på att mycket av lusten att skriva tappades bort när det gick som det gick med mina bokplaner. Men nu är det glömt, och det är planer som lagts ner för gott.

Fortsättningsvis ska jag skriva för mig själv och försöka få tillbaka skrivlusten igen; jag mår inte bra av att inte skriva. Min plan är att skriva längre texter och – för min egen skull, för att det blir roligare för mig själv att skriva då – blanda in mer fiktion, hittepå. Publicera en eller kanske ett par gånger i veckan. Vi får se.

För mig själv, för min egen skull – ja. Men samtidigt vill man ju ha läsare. En hel del av mina, som jag är väldigt tacksam för att ha, tar sig till bloggen via Facebook. Men det kommer de ju inte att kunna göra när min Facebooksida (och då heller inte Huvudsaker-bloggens egen fb-sida) från och med i kväll inte kommer gå att hitta på ett tag.

Men den som ändå – som jag förstås hoppas – vill hålla koll på mitt skrivande kan alltid via bloggen bli följare och på så vis prenumerera på nya inlägg. Så efter i kväll: väl mött på min blogg, thomashalvarsson.com, tillsvidare. Jag kan inte lova det, men jag ska i alla fall försöka bli bättre där.«

Väntade i långa dagar på fjärde delen av Lars Noréns dagbok. Under tiden läste jag om Stig Larssons självbiografi När det känns att det börjar ta slut. På sidan  497 skriver han:

»Uppriktigt sagt har jag, hur tokigt det än låter, tyckt att den mest intressanta killen för en tjej att ha en relation med – är jag. Jag tror faktiskt att jag aldrig har stött på en så självgod person som jag själv.«

Han kan vara odräglig, men vet om det själv, och man får absolut inte vara en pk-människa för att klara av Stig Larsson. På Facebook frågade Stefan om det var han som kallades för »slashas«. 

Jag svarade att Stig Larsson hörde till de få som Slas, Stig Claesson, frid över hans minne, accepterade att dricka med. Stig Larsson hörde också till Charlie Christensens Arne Anka-gäng som hängde på restaurang Prinsen (jag såg dem där en kväll, Carina Rydberg satt som enda kvinna med dem men jag hade inte druckit tillräckligt för att våga mig fram). 

 Utan annat belägg för det än magkänsla, tror jag att Arne Anka-karaktären Sigge Pigg bygger på Stig Larsson. Arne Ankas Sancho Panza, Krille Krokodil, lär vara Kristian Petri, en av Stig Larsson närmaste vänner då det begav sig där på Prinsen.

De där dagarna, jag läste alltså femhundra sidor Larsson i väntan på Norén. På torsdagen skrev jag igen på Facebook (ja man är där fast ungdomarna i ens närhet kallar en boomer och säger att det är Instagram som gäller, men där ska man väl hålla på och lägga ut selfies och det har jag aldrig nån gång gjort, inte ens så mycket som skickat dickpicks i fyllan). Ja, jag skrev på Facebook där tydligen bara åldringar som jag håller till:

 »Idag också: noll Lars Norén-dagbok i postlådan. Övar nu, inför att ringa Postnords kundtjänst, på att låta som en rysk lönnmördare.« 

Och Postnord får sig några snytingar i kommentarsfältet, och jag själv är med och blåser under dem. Jag menar, jag som genom åren haft de bästa av postisar, levererat hundratals bokpaket till dörren.

Så kom fredagen och jag fick äta upp det, fick skriva följande på Facebook:

 »Trots, eller tack vare, fredag den trettonde – äntligen Lars Norén-dagboken. Känns som räddningen på en helg i en tid som får till och med inbitna solitärer att börja ruttna inifrån. Nu sträckläsning av de där elvahundra sidorna med tät text utan styckeindelningar. Till det: ett stilla och fint sippande på Chiles finaste svarta katt.«

Det gjorde att jag förstås måste be Postnord om ursäkt. Det var via Schenker Bokus skickade Norén-dagboken. Jag skriver det i en kommentar på fb. Inlägget får dock stå kvar, i tron på att den kommentaren läses.

Ja, så nu läser jag då Norén och dricker rött vin. Snart behöver jag också äta. Jag kommer då att utmana Gamle Spelt, trosskusken som i Fänriks Ståls sägner »fått namn som latast bland dem alla«, med att från kvarterspizzerian beställa en kartong pommes och en burk bea till fredagsbiffen. 

Den som har elvahundra sidor Norén-dagbok att plöja har inte tid att stå där vid den feta skärbrädan som Björn Axel gjorde och kniva en bakpotatis. Särkilt inte den som är perfektionist och kräver att varenda pommes ges exakt, ja exakt, samma form.

Hög tid komma igång med bloggandet igen, men kommer den här gången inte längre än till att citera Franz Kafka:

»Det finns ett mål, men ingen väg; det vi kallar för väg är tvekan.«

Det finns inget äckligare än snus. Detta vet jag är en djup sanning eftersom jag själv är en snusgubbe. Jag har haft det där vedervärdiga äcklet under läppen ända sedan jag gick i sexan på Tjärnaskolan. Någon – det kan ha varit Hasse Alsterlund – hade kommit över en dosa Röda lacket och vi var några stycken som på en rast gömde oss bakom matbespisningen och smög i oss varsin prilla. 

Det var fruktansvärt äckligt, verkligen så långt ifrån gott man kan komma, och på lektionen efteråt började snuset rinna och vad skulle man göra, man kunde ju inte räcka upp handen och säga till fröken Ulla att jag måste gå och spotta ut snuset. Så vi satt där och svalde rinnet och hälften spydde, resten dog. 

Fast lik förbannat blev jag en av dom som fortsatte. Så klart. Det är så det går för beroendepersoner. Allt som förändrar sinnet vill vi på igen och igen och igen och idag sitter jag här som en äcklig snusgubbe och försöker upphöra med att vara en. Igen.

Sedan gången bakom matbespisningen har jag ungefär en gång om året slutat snusa. Högst en vecka har gått och sen är man där igen med fingrarna i snusburken. 

Snus är det svåraste som finns att sluta med. Sluta dricka är ingenting i jämförelse. Jag gjorde det en gång och det var hur lätt som helst, jag drack inte på åtta år. Jag började igen. Inte för att jag hade något som helst sug efter det utan för att det blev för tråkigt att inte dricka – varenda vän liksom bara försvann. Men numera trivs jag så mycket bättre än då med att umgås bara med mig själv och har inte längre något behov av att sitta på barer. Så varför då dricka överhuvudtaget? Jag slutar nog igen, det lutar åt det.

Och jag vet att det kommer gå lätt. Något fysiskt behov av alkohol har jag inte och har aldrig haft; där ligger det helt och hållet på det mentala planet. 

Med snuset är det något helt annat. Den seriöse snusaren har ju en prilla under läppen varje vaken stund – jag känner folk som till och med snusar i sömnen. Man spottar ut den bara när det ska ätas något och stoppar in en ny så fort man tuggat klart. 

När man i det läget slutar, ja, man får rätt rejäla fysiska abstinensbesvär. Så efter bara några dagars avhållsamhet börjar man prata med sig själv om att det inte är värt det och står snart i affären och säger till kassörskan »en dosa Kronan lös, tack.«

Den här gången har jag klarat det länge. Exakt hur länge säger jag inte. Senaste (som jag räknar med var den absolut »sista«) prillan var dock den jag tiggde av Stefan Olander när vi tog en fika på Ica Maxi, och då hade jag egentligen redan slutat men fick ett återfall vid åsynen av Stefans dosa med Ettan lös; det som hela tiden egentligen också varit mitt märke; Kronan vet jag faktiskt inte varför jag för nåt år sen började med.

Och alltings början på denna mer än femtioåriga idioti, tonvis med äckel, ja, nervgift, under läppen – var en smygprilla Röda lacket bakom matbespisningen på Tjärnaskolan.

Plura är på spåret, själv är jag av banan, orkar inte längre, tyar inte mer, och jag har aldrig haft vett i att bry mig om pengar; jag bara låter dom ta rätt så slut och tänker att det får dom väl göra då, det ordnar sig ändå på nåt vis och det har det ju så här långt i livet gjort så ingenting talar ju för att det ska sluta rulla på så.

Nu vill jag efter mer än två månader med köp och sälj-shit bara få sinnesro här i mitt nya boende och spela I try med Macy Gray och Stand by me med Ben E King och Hang on in there baby med Johnny Bristol och läsa Alex Schulmans Överlevarna en gång till.

Tålamod är heller inte min bästa gren; jag är en som styrs av impulser och känslor. Så jag har bett mäklaren sänka priset rejält på gamla soullyan; jag får ta att jag inte på långa vägar får tillbaka det som lagts ner på renovering av kök och badrum och allting. 

Inte vet jag vad som är normalt, det här är första gången jag säljer en bostad, men säg ytterligare sex-åtta veckors väntan på ett avslut, kanske ännu längre – nej, jag pallar inte mer, tyar inte mer, det är redan på god väg att killing me softly.

Jag värderar ro i sinnet högre än pengar, men normala människor bryr sig som fan om pengar, det är för dom det viktigaste som finns, ja viktigare än ett trivsamt hem, så jag sa i går morse till Jens, mäklaren: Sänk priset.

Och nya priset ligger nu ute på Hemnet. På mitt Facebook, till en grym spellista med 70-talssoul, skrev jag (i en lång text som redigerades så många gånger att läsare med böjelse för att kolla sånt säkert trodde jag var på pickalurven) sent på torsdagskvällen: »Tipsa folk du vet är ute efter något i den vägen och dela vidare. Fysisk visning av lägenheten nästa torsdag.«

Själv av banan avfyrar jag dock varenda gillaknapp inombords till beskedet om att Plura blir en av deltagarna i På spåret.