Det finns inget äckligare än snus. Detta vet jag är en djup sanning eftersom jag själv är en snusgubbe. Jag har haft det där vedervärdiga äcklet under läppen ända sedan jag gick i sexan på Tjärnaskolan. Någon – det kan ha varit Hasse Alsterlund – hade kommit över en dosa Röda lacket och vi var några stycken som på en rast gömde oss bakom matbespisningen och smög i oss varsin prilla. 

Det var fruktansvärt äckligt, verkligen så långt ifrån gott man kan komma, och på lektionen efteråt började snuset rinna och vad skulle man göra, man kunde ju inte räcka upp handen och säga till fröken Ulla att jag måste gå och spotta ut snuset. Så vi satt där och svalde rinnet och hälften spydde, resten dog. 

Fast lik förbannat blev jag en av dom som fortsatte. Så klart. Det är så det går för beroendepersoner. Allt som förändrar sinnet vill vi på igen och igen och igen och idag sitter jag här som en äcklig snusgubbe och försöker upphöra med att vara en. Igen.

Sedan gången bakom matbespisningen har jag ungefär en gång om året slutat snusa. Högst en vecka har gått och sen är man där igen med fingrarna i snusburken. 

Snus är det svåraste som finns att sluta med. Sluta dricka är ingenting i jämförelse. Jag gjorde det en gång och det var hur lätt som helst, jag drack inte på åtta år. Jag började igen. Inte för att jag hade något som helst sug efter det utan för att det blev för tråkigt att inte dricka – varenda vän liksom bara försvann. Men numera trivs jag så mycket bättre än då med att umgås bara med mig själv och har inte längre något behov av att sitta på barer. Så varför då dricka överhuvudtaget? Jag slutar nog igen, det lutar åt det.

Och jag vet att det kommer gå lätt. Något fysiskt behov av alkohol har jag inte och har aldrig haft; där ligger det helt och hållet på det mentala planet. 

Med snuset är det något helt annat. Den seriöse snusaren har ju en prilla under läppen varje vaken stund – jag känner folk som till och med snusar i sömnen. Man spottar ut den bara när det ska ätas något och stoppar in en ny så fort man tuggat klart. 

När man i det läget slutar, ja, man får rätt rejäla fysiska abstinensbesvär. Så efter bara några dagars avhållsamhet börjar man prata med sig själv om att det inte är värt det och står snart i affären och säger till kassörskan »en dosa Kronan lös, tack.«

Den här gången har jag klarat det länge. Exakt hur länge säger jag inte. Senaste (som jag räknar med var den absolut »sista«) prillan var dock den jag tiggde av Stefan Olander när vi tog en fika på Ica Maxi, och då hade jag egentligen redan slutat men fick ett återfall vid åsynen av Stefans dosa med Ettan lös; det som hela tiden egentligen också varit mitt märke; Kronan vet jag faktiskt inte varför jag för nåt år sen började med.

Och alltings början på denna mer än femtioåriga idioti, tonvis med äckel, ja, nervgift, under läppen – var en smygprilla Röda lacket bakom matbespisningen på Tjärnaskolan.

Plura är på spåret, själv är jag av banan, orkar inte längre, tyar inte mer, och jag har aldrig haft vett i att bry mig om pengar; jag bara låter dom ta rätt så slut och tänker att det får dom väl göra då, det ordnar sig ändå på nåt vis och det har det ju så här långt i livet gjort så ingenting talar ju för att det ska sluta rulla på så.

Nu vill jag efter mer än två månader med köp och sälj-shit bara få sinnesro här i mitt nya boende och spela I try med Macy Gray och Stand by me med Ben E King och Hang on in there baby med Johnny Bristol och läsa Alex Schulmans Överlevarna en gång till.

Tålamod är heller inte min bästa gren; jag är en som styrs av impulser och känslor. Så jag har bett mäklaren sänka priset rejält på gamla soullyan; jag får ta att jag inte på långa vägar får tillbaka det som lagts ner på renovering av kök och badrum och allting. 

Inte vet jag vad som är normalt, det här är första gången jag säljer en bostad, men säg ytterligare sex-åtta veckors väntan på ett avslut, kanske ännu längre – nej, jag pallar inte mer, tyar inte mer, det är redan på god väg att killing me softly.

Jag värderar ro i sinnet högre än pengar, men normala människor bryr sig som fan om pengar, det är för dom det viktigaste som finns, ja viktigare än ett trivsamt hem, så jag sa i går morse till Jens, mäklaren: Sänk priset.

Och nya priset ligger nu ute på Hemnet. På mitt Facebook, till en grym spellista med 70-talssoul, skrev jag (i en lång text som redigerades så många gånger att läsare med böjelse för att kolla sånt säkert trodde jag var på pickalurven) sent på torsdagskvällen: »Tipsa folk du vet är ute efter något i den vägen och dela vidare. Fysisk visning av lägenheten nästa torsdag.«

Själv av banan avfyrar jag dock varenda gillaknapp inombords till beskedet om att Plura blir en av deltagarna i På spåret.

Många bloggläsare, i vart fall oroväckande hög procent av dom jag får kontakt med, tycks förväxla min bloggpersona med mig själv. Ändå är en hel del av dessa sådana som känner mig personligen och/eller är tränade läsare. 

Här om dagen hände det igen: »Vilken kvartersbar är det du sitter och dricker på om eftermiddagarna?«

Det gör mig nu inte så mycket, men jag har barn och barnbarn, så jag brukar ändå hänvisa till den programförklaring som dyker upp om man klickar på Om bloggen, där den läskunnige kan se att det står följande:

 »Somligt i innehållet är fiktivt, och jaget i texterna är inte alla gånger skribenten.«

Ganska klargörande kan jag tycka. Men jag kanske får skylla mig själv som vägrar använda smileys och sånt …

Dock var det jag själv som hade en vaxpropp i vänstra örat. Den lossnade med hjälp av Revaxör. Men näsan är fortfarande lite täppt, jag hostar till ibland och känner mig liksom mörbultad i kroppen och har dåligt med ork.

 Detta får mig att tänka så här: är det symptom på det jag inte vill oroa mig för men gör ändå? Så pass mycket att jag i går ringde Vårdcentralen och i dag inte törs gå på Lines femårskalas. Eller är det en psykosomatisk reaktion på att stressen kring det lägenhetsbyte som plågat mig sedan i juli nu äntligen börjar släppa?

Jag vet inte. Tills jag vet håller jag mig hemma för mig själv och läser min nye amerikanske favoritförfattare Ben Lerners senaste roman Topekaskolan. Min bloggpersona, som inte är samma ängslige hypokondriker som jag, skulle nog välja att sitta på kvartersbaren och läsa den över några glas av Luigis finfina Barolo.

När man är karl och drabbas av en fet vaxpropp i vänstra örat.

Man blir sängliggande.

Man vill ha en mamma att ringa till och få tröst.

Man är den det är mest synd om i hela världen.

Man googlar ”symptom på Covid”.

Man beställer Revaxör på nät-Apotea, som kommer hem i brevlådan för att man inte vill gå ut och vara en smittspridare.