Käpp klädd i ormskinn

James Joyce har jag inte läst mer av än några rader i Odysseus. Jag satt med den i Hagaskolans bibliotek under en frukostrast, med den baksluga avsikten att få trosorna av en viss ung dam som brukade sitta där och läsa Edith Södergran. Det gick så där.

Och jag har inte läst så mycket mer om Joyce än att han söp med Hemingway, Fitzgerald och Ezra Pound i Paris på 1920-talet, och att Sylvia Beach, amerikanskan som hade bokhandeln Shakespeare & Company i Paris på den tiden, var den som gav ut Odysseus.

Nu läser jag i Edna O’Briens biografi att det tog Joyce sju år och tjugotusen timmars arbete att skriva Odysseus, och att han mycket väl kunde ha dukat under på kuppen.

Han skrev mellan sina påhugg som lärare och supandet på krogarna, med ett resväskelock över knäna som skrivbord, och med blödningar i ögonen som gjorde att han måste använda kolstift och bläck av olika färger för att se vad han hade skrivit med sin gnetiga, spindelvävsliknande handstil. Den var nästintill oläslig inte bara för andra utan också för den nästan blinde Joyce, som med sin ögonsjukdom bara hade en sjundedel av normal syn.

Men sedan, skriver Edna O’Brien, när Odysseus efter många om och men hade getts ut, kunde man se Joyce komma spatserande där på Paris boulevarder i smokingkavaj i sammet med sidenkravatt och ormskinnsklädd käpp. Man kan se den bilden framför sig, och verkligen gilla den. Belöningen för sju år och tjugotusen timmars arbete.

Käpp klädd i ormskinn. Det är en sådan jag själv nu lurar på om höften skulle bli sämre. Vilket ju tycks oundvikligt, när man i väntan på vaccinsprutan tillbringar dagarna på arslet med en bok och kvällarna på rygg med Netflixserier.

Publicerad av Thomas R Halvarsson

Frilansskribent. Bor i Borlänge.Kontakt: thomas.halvarsson@gmail.com