Livet satt på vänt

Denna väntan. På ett liv eller nåt. Jag har inget liv. 

Jag handlar mat, bara det absolut nödvändigaste, samt med en vit månads mellanrum öl för två tre dagars konsumtion. Allt annat har liksom satts på vänt. 

Jag vill skriva men kommer mig inte för. Istället läser jag böcker. Alla böcker som finns. 

Läser läser läser. 

Böcker handlade på nätet och då inte så många åt gången eller så tjocka att bokpaketen inte levereras hem till postlådan.

Den senaste, Barack Obamas Ett förlovat land, visade sig för tjock, 840 sidor, den fick jag cykla i det räliga mörker som varit denna vedervärdiga december till Coop i Forssa och hämta. Var det värt det? 

Efter sex kapitel, 167 sidor, är jag inte så säker på det. Hur sympatisk Barack Obama än framstår som människa, är det något med den där amerikanska drömmen där allt i slutändan mäts i pengar som aldrig har varit för mig. Ja, den sortens framgång äcklar mig.

Jag, som trodde mig om att vara en solitär av Lundellska mått, har blivit att känna mig så ensam att man lika gärna kan försvinna helt. Alla drömmar har gått upp i rök, världen simmar i ett hav av skit.

 Det är bara de där dagarna när jag dricker öl – något starkare vågar jag mig inte på; öl håller mig på mattan, borta från de lömska barerna därute – som jag mår någorlunda bra. 

De senaste dagarna, ja även nätterna, jag har vänt på dygnet, har jag sökt tröst i att se om Vänner, avsnitt efter avsnitt, och liksom alla andra gånger när jag sett serien fylls jag av en bitterljuv avund – vänner på det viset har jag aldrig haft. 

Jag vill också få sitta med i Monicas kombinerade kök och vardagsrum och på Manhattanfiket Central Perk med Ross och Chandler och Joey och Phoebe och vara hopplöst förälskad i Rachel. 

Jag vet ju att verkligheten inte ser ut så, mer än kanske under en mycket begränsad tid då man är ung, men jag vill att livet ska se ut så, inte ett tröstlöst simmande i ett ensamt hav av skit.

Men när det dricks öl – varken omläsning av Lydia Sandgren eller omtittning på tv-serier. Jag släcker då allt utom smålamporna och spelar soulmusik i lurarna, de klassiska låtarna från 60-70-åren, bitterljuvt det med, från en tid då jag som jag minns det alltid mådde bra. Jag har egen ingång till lägenheten så ingen kan höra mig när jag sjunger med i texterna. Min röst är hes av sorg.

När de där sångerna var någorlunda nya och många av dem fanns i jukeboxen på Pub Mysen mådde jag bra varje dag. När jag då sjöng Higher and higher med Jackie Wilson var det sant i mig. Så är det långt ifrån nu. Någon eller något som kan lyfta en till någonting högre syns inte till.

Nej, livet har satts på vänt. I väntan på vad det nu är vrider jag upp volymen till Hold back the night med The Trammps och öppnar en till Budvar och tänker på hur sorglig den insikten är: att måendet behöver manipuleras på kemisk väg.

Och jag vill vara Chandler i avsnittet där han kommer på Rachel på väg ut ur duschen.

Publicerad av Thomas R Halvarsson

Frilansskribent. Bor i Borlänge.Kontakt: thomas.halvarsson@gmail.com