Det är väl löjligt, men jag kände mig stolt.

Under åtta timmar på fredagen, från klockan 15 till 23, medan jag läste kanske åtta centimeter av Lars Noréns opaginerade dagbok, drack jag så stilla och fint som jag förutsatt mig att göra en flaska chilenskt rött vin.

Jag menar, jag känner ju mig själv, litar inte riktigt på mig själv när jag dricker, blir en romantiker då som säger äh, vad fan, så jag hade ju förstås en flaska till i reserv, men den hade jag inte ens en tanke på att öppna när klockan blev elva och det var läggdags för en gubbe. Somnade nykter, vaknade nykter. Och Gato Negro-flaska nummer två fanns då alltså kvar till lördagens sittning med Norén.

Även den tog sin början vid 15-tiden.

Jag hade innan dess varit på Elias fyraårskalas i lekparken ovanför Bullerforsen och när jag cyklandes på hemvägen hade hämtat ut ett paket från Bokbörsen, Tommy Körbergs memoarer, Sjung tills du stupar, på Coop i Forssa överfölls jag av ett kallt novemberregn och gick in och tog betäckning på kvarterskrogen där, Valentino, och drack en öl och började läsa i boken – som jag omedelbart upptäckte inte bara var illa skriven utan också att det var andra gången jag gjorde den upptäckten; första gången hade jag nog lånat den på bibblan och då lämnat tillbaka efter kanske sju sidor.

Men det var ändå värt det.

Dels hade regnet så gott som upphört när ölen var tömd. Dels, när jag låste upp cykeln, kom Hasse strosande över torget. Vi ses ju nästan aldrig nu när vi håller oss borta från gymet. Nu fick vi oss, på ungefär en komma fem meters avstånd, en pratstund, bland annat om att Hasse om en månad blir morfar.

Trots ölen, eller kanske tack vare att det var en Hof, mellis, gick det sedan hemma med Norén och andra flaskan av Chiles coolaste svarta katt exakt lika stilla och fint till som dagen innan.

Enda misstaget då var att jag efter några timmars maratonläsning behövde en paus, satte på mig lurarna och lyssnade på en spellista som jag har döpt till Halvars disco, som jag några låtar in i, det var nog What is love med Haddaway, delade på Facebook med orden:

»Vi som gick på disco på sjuttiotalet, och sen hamnade på efterfest – här är spellistan med låtarna våra ungar kan anklaga för att dom blev till.«

Ja, det var ju låtar man inte bara har pippat till, utan låtar som även väckte alkoholromantikern i mig, musik gör ofta det, så när då vinflaskan vid tjugotvåtiden var slut förbannade jag alla kineser för att alla barer i närheten vid nästan exakt den timman inte längre fick servera det jag var ute efter – och det var absolut inte pippa, sånt har jag slutat med.

Å andra sidan: man kan se på det som att det var tack vare att vissa kineser påstås käka fladdermöss som jag vid elvarycket gick och lade mig nykter.