Väntade i långa dagar på fjärde delen av Lars Noréns dagbok. Under tiden läste jag om Stig Larssons självbiografi När det känns att det börjar ta slut. På sidan  497 skriver han:

»Uppriktigt sagt har jag, hur tokigt det än låter, tyckt att den mest intressanta killen för en tjej att ha en relation med – är jag. Jag tror faktiskt att jag aldrig har stött på en så självgod person som jag själv.«

Han kan vara odräglig, men vet om det själv, och man får absolut inte vara en pk-människa för att klara av Stig Larsson. På Facebook frågade Stefan om det var han som kallades för »slashas«. 

Jag svarade att Stig Larsson hörde till de få som Slas, Stig Claesson, frid över hans minne, accepterade att dricka med. Stig Larsson hörde också till Charlie Christensens Arne Anka-gäng som hängde på restaurang Prinsen (jag såg dem där en kväll, Carina Rydberg satt som enda kvinna med dem men jag hade inte druckit tillräckligt för att våga mig fram). 

 Utan annat belägg för det än magkänsla, tror jag att Arne Anka-karaktären Sigge Pigg bygger på Stig Larsson. Arne Ankas Sancho Panza, Krille Krokodil, lär vara Kristian Petri, en av Stig Larsson närmaste vänner då det begav sig där på Prinsen.

De där dagarna, jag läste alltså femhundra sidor Larsson i väntan på Norén. På torsdagen skrev jag igen på Facebook (ja man är där fast ungdomarna i ens närhet kallar en boomer och säger att det är Instagram som gäller, men där ska man väl hålla på och lägga ut selfies och det har jag aldrig nån gång gjort, inte ens så mycket som skickat dickpicks i fyllan). Ja, jag skrev på Facebook där tydligen bara åldringar som jag håller till:

 »Idag också: noll Lars Norén-dagbok i postlådan. Övar nu, inför att ringa Postnords kundtjänst, på att låta som en rysk lönnmördare.« 

Och Postnord får sig några snytingar i kommentarsfältet, och jag själv är med och blåser under dem. Jag menar, jag som genom åren haft de bästa av postisar, levererat hundratals bokpaket till dörren.

Så kom fredagen och jag fick äta upp det, fick skriva följande på Facebook:

 »Trots, eller tack vare, fredag den trettonde – äntligen Lars Norén-dagboken. Känns som räddningen på en helg i en tid som får till och med inbitna solitärer att börja ruttna inifrån. Nu sträckläsning av de där elvahundra sidorna med tät text utan styckeindelningar. Till det: ett stilla och fint sippande på Chiles finaste svarta katt.«

Det gjorde att jag förstås måste be Postnord om ursäkt. Det var via Schenker Bokus skickade Norén-dagboken. Jag skriver det i en kommentar på fb. Inlägget får dock stå kvar, i tron på att den kommentaren läses.

Ja, så nu läser jag då Norén och dricker rött vin. Snart behöver jag också äta. Jag kommer då att utmana Gamle Spelt, trosskusken som i Fänriks Ståls sägner »fått namn som latast bland dem alla«, med att från kvarterspizzerian beställa en kartong pommes och en burk bea till fredagsbiffen. 

Den som har elvahundra sidor Norén-dagbok att plöja har inte tid att stå där vid den feta skärbrädan som Björn Axel gjorde och kniva en bakpotatis. Särkilt inte den som är perfektionist och kräver att varenda pommes ges exakt, ja exakt, samma form.