Jag har ett … jag vet inte, jag tror fatalistisk förhållande till det här med döden. Jag är inte ett dugg rädd för den (bara det går fort och smärtfritt inbäddat i morfindimma), vi har ju alla en gång redan varit döda, inte funnits, och det fanns ju inget farligt med det.

Det enda som kan ge mig lite ångest inför tanken på att I’m leaving the table, I’m out of the game, är allt jag vill hinna med men inte kommer att hinna med.

Som På spaning efter den tid som flytt.

Det hade blivit så att de där sju volymerna i romansviten, gröna omslag som jag minns dem, inköpta på ett antikvariat i Stockholm för skitmånga pengar, att de med åren som gick liksom stod där i bokhyllan och stirrade anklagande på mig, uppmanade mig att nån gång för fan ta itu med att läsa dem, som att det var  Marcel Proust själv som från andra sidan graven sa det. 

Så när jag skiljde mig och skulle flytta för mig själv till en liten lägenhet där alla mina böcker inte hade en chans att få plats och jag ledsen, för allt, hur sorgligt det hade blivit – ja det måste erkännas att jag mellan varven fick gå undan för att gråta – stod där och packade ner en livslång boksamling i flyttkartonger från Rusta, ja, bland alla omöjliga beslut beslutade  jag mig för att På spaning efter den tid som flytt skulle höra till de böcker jag lämnade kvar.