Plura är på spåret, själv är jag av banan, orkar inte längre, tyar inte mer, och jag har aldrig haft vett i att bry mig om pengar; jag bara låter dom ta rätt så slut och tänker att det får dom väl göra då, det ordnar sig ändå på nåt vis och det har det ju så här långt i livet gjort så ingenting talar ju för att det ska sluta rulla på så.

Nu vill jag efter mer än två månader med köp och sälj-shit bara få sinnesro här i mitt nya boende och spela I try med Macy Gray och Stand by me med Ben E King och Hang on in there baby med Johnny Bristol och läsa Alex Schulmans Överlevarna en gång till.

Tålamod är heller inte min bästa gren; jag är en som styrs av impulser och känslor. Så jag har bett mäklaren sänka priset rejält på gamla soullyan; jag får ta att jag inte på långa vägar får tillbaka det som lagts ner på renovering av kök och badrum och allting. 

Inte vet jag vad som är normalt, det här är första gången jag säljer en bostad, men säg ytterligare sex-åtta veckors väntan på ett avslut, kanske ännu längre – nej, jag pallar inte mer, tyar inte mer, det är redan på god väg att killing me softly.

Jag värderar ro i sinnet högre än pengar, men normala människor bryr sig som fan om pengar, det är för dom det viktigaste som finns, ja viktigare än ett trivsamt hem, så jag sa i går morse till Jens, mäklaren: Sänk priset.

Och nya priset ligger nu ute på Hemnet. På mitt Facebook, till en grym spellista med 70-talssoul, skrev jag (i en lång text som redigerades så många gånger att läsare med böjelse för att kolla sånt säkert trodde jag var på pickalurven) sent på torsdagskvällen: »Tipsa folk du vet är ute efter något i den vägen och dela vidare. Fysisk visning av lägenheten nästa torsdag.«

Själv av banan avfyrar jag dock varenda gillaknapp inombords till beskedet om att Plura blir en av deltagarna i På spåret.