Innan jag bestämde mig för att nu måste det fan bli ordning i bokhyllan, ja bokstavsordning, hade jag sorterat in sådana som Kjell Askildsen, Richard Ford, Lucia Berlin, Tobias Wolff, Raymond Carver, Hemingway intill varandra i hyllorna, och jag gav mig i kast med omläsning från den avdelningen och tänkte att det kanske kan leda till nåt essäaktigt om amerikanska novellister; jag tänkte att Askildsen gott kunde få trycka ner den norska flaggan i den myllan.  

 Någon essä blev det dock inte och har inte blivit än. Tänker jag essä när jag sätter mig för att skriva, behövs det inte många tangentryckningar förrän jag tycker att benämningen essä låter alldeles för pretentiös och jag tänker istället att jag ska skriva en text bara. 

Eller är det tvärtom? Kanske allting man skriver är just essäer, om man är en som jag. Essä lär ju betyda försök, enligt självaste Montaigne, essayens fader, »ämnet för mina texter är jag själv«, Bodil Malmstens idol, och det är ju precis det jag gör: försöker skriva en text. 

På den tiden jag hade en massa tidningar att skriva i (det var innan iPhonen kom och började ta livet av tidningar på papper, typ samma som när videon kom och killed the radio star) och de hade råd att hålla sig med sådana som jag, sjösatte redaktörerna texterna som antingen krönika eller kåseri och jag sket väl i vilket så länge jag kunde skicka en faktura.

Kanske kan man få jobb av tidningarna igen om man marknadsför sig som essäist. Jag har ju noterat att till exempel Linda Skugge, för inte länge sen mer eller mindre arbetslös, är på banan utav bara fan igen, skriver överallt, och hennes texter har av flera än Expressens kultursida bytt namn från krönikor till just essäer, så det kan vara det: essäer är vad som gäller, the new shit.

Så: hej goa redaktörn, jag heter Thomas och jag är essäist.

Det kan vara så att alla essäister – till och med Montaigne och kanske Bodil som ju aldrig lyckades få ordning på sina papper och lika lite sin roman om Johnny – har samma diagnos som jag inte har fått men ändå är säker på att jag har. Omöjligt att strukturera och fokusera några längre stunder. 

Man börjar skriva men vet aldrig vad det blir, det enda man vet är att alltid blir det något. Ett försök från första ordet till sista punkten. Alltså en essä. Just denna text var en essä om amerikanska novellister där en norrman redan i den första meningen råkade blanda sig i. Vore det istället en krönika skulle en klåfingrig tidningsredaktör lägga sig i och tycka att den meningen är alldeles för lång. Och meningen jag skriver just nu skulle Hemingway ha strukit, han tog konsekvent bort sista meningen »för att den alltid är konstruerad.«