Unknown

Fredag morgon, Dr Melfi synade sin patient nr 1 för dagen i sömmarna. Sedan nån gång på senvintern hade jag gett fan i, bara låtit håret och skägget växa, och jag såg nu ut som en som sover under broar, och hon hade av en pressad sjukvård kallats under fanorna och av den anledningen haft sin privatklinik vilande sedan tidigt i våras och alltså inte sett skymten mig på flera månader.

Man märkte hur hon ruskade på huvudet inombords.
»Nej«, sa jag. »Det är inte som du tror.«
»Och vad är det jag tror?«
»Tja … att det har återfallits i vin, kvinnor och sång sen sist.«
»Har det då återfallits i vin, kvinnor och sång sen sist?«
»Absolut inte.«

Hon tittade på mig. Jag vek in en hårsnibb bakom örat, jag kliade mig i skägget. »Alla män som inte har en arbetsplats med kvinnliga jobbarpolare att gå till om morgnarna ser ut så här.«
Hon log. »Så din sommar har varit nykter och fin?«
Jag rev mig i skägget, som ett tics. »Det har den«. 

Jag såg inte vitsen med att ta upp de dagliga eftermiddagssittningarna på kvartersbaren, en helt och hållet social grej, i den outhärdliga väntan på en Slas, en The Dude, ett behövlig avbrott i isoleringen, även om jag håller det påbjudna avståndet fyrdubbelt till traktens övriga eftermiddagsdrinkare, och det handlar inte om mer än två, möjligen tre, nån olycklig gång kanske fyra glas av Luigis il vino della casa för gäster speciella.

Hon satt tyst och spände blicken med de vackra ögonen i mig. Jag passade på att byta spår. »I morron har jag klipptid. På Sax och kam, jag tror dom heter så.« Jag knyckte på nacken. »Här bortåt gatan.« Hon teg vidare. Jag sa: »Du vet jag brukade klippa mig hemma på Soltorget. Hos Pia. Vägg i vägg med pizzerian. Det har varit damfrisering i den lokalen ända sen jag var liten. Hildur Erikssons tror jag det hette då. Min mormor gjorde sig fin i håret där när det var nåt speciellt på Frälsningsarmén. Alltså i Pias lokal, i pizzerians lokal var det finbageri.«
»Intressant«, sa hon. »Väldigt intressant«.
Jag brydde mig inte om sarkasmen. »Men Pia fick bomma igen. Nån gång i våras tror jag. Nu vetifan vad det är i den lokalen.«

Dr Melfi satt och smånickade, tyst. Är det nån som kan hennes taktik så är det jag. Den går ut på att man ska bli så besvärad av tystnaden att man till sist säger nåt man tänkt knipa käft om. Så jag tänkte vänta ut henne, ville bara att tiden skulle gå, timglaset rinna ut, och hon väntade, jag väntade, vi var Al Pacinos och Robert De Niros rollfigurer Neil McCauley och Vincent Hanna i Heat, i scenen när de stämt träff på dinern för att prata ut och reda ut saker och ting.

  Jag ville hem och läsa det sista i Renegater, 747 sidor tjock, där ingen mindre än Henry Morgan dyker upp, kommer gående på en väg som löper mellan åkrarna i landskapet nära havet, där romanens berättare och jagperson, Klas Östergren, dragit sig tillbaka på en gård. Han står en dag vid grinden och spanar och bara så där, redan på sidan 14, kommer han gående, Henri le boulevardier, mannen och myten som inte setts till sedan han för fyrtio år sedan mystiskt försvann från den lugubra våningen på Hornsgatan 29 C, lägenheten med »natten som en ständig möjlighet«; en åldrande man nu, väldigt sliten, men, ska det visa sig, fortfarande fullt kapabel att knyta slipsen med en perfekt Duke of Windsor.

Jag hade inte tid med det här, jag hade väl ett femtiotal sidor kvar, och jag visste att brevbäraren framåt elva skulle komma med ett signerat ex av Alex Schulmans Överlevarna; jag kände mig säker på att det skulle bli så njutbar läsning att Luigi fick klara sig utan mig denna eftermiddag, så jag behövde hinna med att köpa hem en sex, åtta öl också, det var mycket nu.

Jag blev skakig av otålig nervositet, jag mätte mig mot en mästare på obekväm tystnad, jag behövde något åt bensohållet men hade inget, man går ju inte till sin drogterapeut med piller i fickorna. Men jag såg på väggklockan att tiden snart var ute, tusen kronor plus moms, jag klöste mig i skägget. »Det här ska också bort.«