images

Min dagdröm nu är att börja röka gräs på daglig basis. De alltför knappa erfarenheter jag har av att puffa Willie Nelson-tobak är att det gör mig väldigt uppspelt och oerhört kreativ, alltså två känslor jag trivs i lika bra som makaronerna trivs med falukorven.

Riskerna, jag är inte dummare än att jag känner till dem. Men ändå – jag är sextiofem jävla år, Willie Nelson är över åttio, och jag har vid det här laget lärt känna mig själv så väl att jag vet att jag fixar att kliva av vilket tåg som helst om det skulle börja rulla åt helvete.

Så spela roll om man då börjar leva sina drömmar, nån gång innan det blir för sent måste man leva sina drömmar, i vart fall för ett tag, för att se vart de leder en. Problemet jag ännu inte har någon lösning på i majafallet, är det att jag är sån rookie i denna i Sverige så ljusskygga bransch att jag inte vet hur man skaffar sig en så kallad kran; den som har levt ett i alla fall rätt så vattenkammat liv har ju inte det.

Plus att det bland bloggens trogna läsare finns minst en polis. Å andra sidan är det ingen som kan veta om det jag skriver här är den så kallade sanningen eller ej. Så i ett eventuellt polisförhör kan jag alltid åberopa att jag ofta tar mig konstnärliga friheter i texterna.