untitled

Och äntligen kom de hårda männen med snickarbrallornas fickor fulltjofsade av grejsimojs och fick upp Stringhyllorna och anslagstavlorna och annat på väggdjäveln av knallhård betong som krävde borrar med utomjordiska egenskaper, vid platsen där det äntligen ska bli seriöst skrivande av igen.

Och polaren Per spacklar väggar i gamla lägenheten och vi lyckades tränga in diskmaskinen i den trånga dörröppningen till köket, det handlade om millimeter, och bänkskivan som ska ligga över den och sidoskivan och manicken som behövs för att den ska få … ja, inte vet jag, vatten och inte läcka vatten – allt det där är beställt och de hårda männen ska fixa det, och flyttstädning ska ordnas med så fort Per målat allt inför kommande spekulanter bländande vitt och vackert och sen bli stylat av Marit.

Först, innan det kan börja skrivas, som det har längtats till skrivandet, ska jag dock läsa ut Åsa Linderborgs »Året med 13 månader”, en dagbok som når rent Lundellska och Norénska höjder, med insprängda pendanger (heter det så?) till hennes ljuvliga »Mig äger ingen«, samt försöka komma ur stressen, som fanimej givit symptom som gränsar till utbrändhet, med att medicinera med några Budvar, bästa pilsnern på banan, och låta Ferrys »Dylanesque« vara soundtracket till Linderborg, och blandar sig inte Murphys lag i det hela – ja, då kan det vara så att närapå en hel månads helvete av flyttbestyr kan närma sig slutet till helgen.

Dock har ju livet lärt en vad Murphys lag säger: kan något gå fel, så går det fel.

https://www.youtube.com/watch?v=kyiFzuAnF6o