Unknown
Min kanelbrune kompis Slas och jag tog nästan alla morgnar den vägen på löpturerna. Förbi en gammal bondgård i Mats Knuts. Där finns en hage med hästar.

Dessa vackra hästar.
Cormac McCarthys.
All the pretty horses.
De bara står där, går där, är där.
Finns till.
Varats omöjliga lätthet.

Man vill ta på sig den basker man inte har och dikta den dikt som Nils Ferlin redan har diktat. För så länge sedan att den kan ha kommit till på ett ölschapp i Klara.

Vad hästar har sorgsna ögon,
bruna och aldrig blå.
Vanliga arbetshästar,
vem vet vad de tänker på?

Kanske, eller om jag bara vill romantisera det, föddes den på stamhaket Cosmopolite, borta sen skitlänge, men som på 30-talet låg intill Centralstationen och i kontinental caféstil körde med utländska tidningar på käppar. En annan av stammisarna, den buttre Ivar Lo-Johansson, skriver i »Författaren« (fullt fristående volym bland banden i den i min värld kultstämplade självbiografiska sviten) om gästerna.

»Inbilska existenser från Seskarö i norr och Löddeköpinge i söder som låtsades läsa de utländska tidningarna och som hoppades få sälja sina medhavda dikter.«

Det kan inte ha varit morfar som berättade det om sin skrivaridol, jag var för liten då, och det skulle om det ändå vore så, ha funnits med i den skrivkåta pojkens skrivböcker. Så det måste komma från Nils Ferlinbiografin av litteraturvetaren Jenny Westerström; ämen gå till läggen, karl, ryter Jan Myrdal nu, han prenumererar på bloggen, men det där är en koloss, Janne, jag bara orkar inte gå till den och leta, I’m tougher than the rest.

Så.

Efter vad jag minns från läsningen av »Ferlin – ett diktarliv« finns där om hur oerhört noga Ferlin var med rytmen i dikterna. Viktigast av allt. Ungefär: cigg i mungipan, en pilsner på gång, fimparna i askkoppen studsade, askan flög, fingrarna mot den ölkladdiga bordsskivan trummade in det melankoliska soundet.

Jamen undra på att Nils Ferlin var morfars idol.

I god tid före stängningsdags omsattes så denna blå blues i mer pilsnerpengar hos någon kulturredaktör där i de tidningstäta Klarakvarteren. Arvode: typ till nytt ciggpaket, pilsner för resten av dagen och några till på krita under nästa dags diktarmödor.

Originalmanuskripten: ofta baksidan av pilsnerpangets matsedel. Framsidans sill och potatis och bruna bönor och fläsk var ju ändå inte Ferlin intresserad av. Så mager om bena och armar och hals som han – av nöden och törsten – var.

Och i lurarna sjunger Thåström om det i »Café Cosmopolite«.

våra drömmar rinner genom flaskornas hals
centilitrar vackra som toner i en gråtande vals