5d465489a475aee493730f2315bdb79f
Första gången Johnny såg den som skulle bli hans öde.
Summer in the city: Pub Mysens takterass.
Johnny och Seb: direkt-after-workande från jobbet på andra sidan Målaregatan.
Hon: en after workare på heltid, mix av lite hippie, lite Annie Hall.

Hon kom dit när de suttit där nån timme, två tre öl, nån Minken, nån Graham Parker, nån Costello i Wurlitzen därinne innan de gick ut, kom i gången mellan borden: blå urtvättade Lee, avklippta så högt upp på de solbrända låren att fickpåsarna stack fram under den fransiga kanten, vit herrlinneskjorta storlek större än henne, medium, kanske large, svart manchesterväst, den och de översta skjortknapparna oknäppta, där i glipan tunna läderband och peacehalsband i stål.

Johnny tänkte: Sjutton arton.
Johnny tippade vad som drog henne mot deras bord:
Sebs leende, Sebs ögon.
Leendet med gropar i kinderna.
Ögonen med skrattrynkor.

Johnny tittade ändå, tittade tittade tittade, såg att hon hade skjortans manschetter knäppta långt ner på handryggen, han såg att under den vänstra kröp en bit av ett vitt bandage fram när hon sa »kan jag ta en?« och sträckte sig efter Sebs paket gula Camel.

Johnny fick tretton rätt på tipset.

Hon hade glidit ned bredvid Seb, nära nära, Johnny satt mitt emot, van vid sånt i sällskap ihop med Sebdjäveln, hon hade lutat sig över bordet – inte skymten av nån behå i den djupa klyftan – och fått eld från Johnnys jämfört med Sebs enda vapen: silver-Zippon.

Hon sköt stolen bakåt, hon böjde sig fram och knöt upp skosnörena, högskaftade Converse, en gång hade de varit vita, och viftade med tårna, naglarna lackade i samma färg som hennes hår.

Johnny hade inte frågat om det långärmade, han hade inte frågat om den lindade handleden, han om någon fattade varför man gjorde sig själv illa för att alls känna något, och han var inte den typen som frågade, Johnny var så långt från den typen som frågade man kan komma utan att gå till sånt som rörde rent fysiska talsvårigheter.

Det var en åkomma åt det hållet Johnny nu, de senaste minuterna, hade drabbats av. Han kunde inte prata.

Hon hade rört sig fram mot deras bord längst bort, med räcket mot Borlänge Tidning, likt ett kattdjur på Kalaharis savann mot sitt utsedda byte, håret föll långt ner på ryggen, männen på terrassen hade tagit djupa klunkar ur ölsejdlarna,  kvinnorna på terassen hade gått till muggen och bättrat på sminkningen.

Hon: kvinnornas svar på Sebastian.

Det hände igen, Johnny kunde aldrig stoppa det, han var miljöskadad när det gällde det, han hade legat marinerad i det sedan den kvällen en ilsken nordirländsk röst på Radio Luxembourg spottade fram hey, well here it comes, here comes the night i hans knastrande transistor på pojkrummet.

Han hade fått med det på rullbandspelaren, en Tandberg, mormoderns present när han fyllde tolv, och han började spela in hela Tio i topp, hela Kvällstoppen, och allt från Radio Luxembourg som inte fanns på Tio i topp eller Kvällstoppen, och han låg och lyssnade och lyssnade den natten, den natten också, och sket i skolan dan därpå, den dagen också, och när hon nu med ålande höfter kom glidande där mellan borden med ett glas rosé och med blicken spänd i vad han trodde sig säker på var Sebastian, kunde han inte hjälpa det: han hörde sin inre jukebox gå igång, yeah, she knows how to move, how to rock, och hon hade kommit fram i en doft av vanilj, »går det bra om jag sätter mig här«, och hon visste väldigt väldigt väldigt väl hur overkilled det skulle vara att i rösten, hes, kåt, hänga på ett frågetecken.

Så Johnny kunde inte prata, inte säga nåt om varför hon inte – i den här Mungo Jerryska kvällen, you got woman, you got woman on your mind – rullade upp skjortärmarna, inte säga nåt om bandaget, Johnny kunde inte få fram ett ord, allt han var förmögen till var att tänka.

Tänka: fan om man ändå såg ut som Sebastian.

Johnny hade suttit där tigande, och förblivit sittande där och sen inte följt med henne hem till den lilla vindskupan, om det inte hade varit för att hon efter ciggtigget ignorerat, helt och hållet, inte brytt sig om Sebs skrattgropar i kinderna och skrattrynkor kring de gröna ögonen och istället, när Conversen parkerats vid axelremsväskan på golvtrallen, plirigt leende sett Johnny djupt i ögonen och under bordet lagt sin lilla nakna fot med de svarta naglarna över gylfen på Johnnys 501:or och sagt:

»Hey in there, jag heter Camilla.«