Unknown
Jag sitter och försöker få till en cliffhanger som ska lura läsaren vidare från första kapitlet i den förbannade romanen om Johnny Boy. Med hjälp av ett glas, fjärde kanske, av det där Luigi varje gång säger till mig är Il vino della casa för gäster speciella.

Trots språkförbistringen har min känsliga murvelnäsa nosat sig fram till att det rör sig om en förträfflig Barolo från regionen Piemonte, i nordvästra delen av hans hemtrakter om jag fattar rätt. Luigi säger att hans släkt, den vittomtalade famiglia Risotto, haft vingårdar där i generationer.

Tolkar jag hans rent Joe Pesciska Maffiabröder-rabbel någorlunda rätt, med risig hjälp av Google translate, wifi:n i baren är svajig och jag med, breder dessa vingårdar ut sig på frodiga sluttningar som omges av höga berg, Langebergen tror jag han säger att de heter.

»Ah, Thomaso, om du stoppar ner din näsa nyfiken i glaset du ska känna dofterna av druvan Nebbiolo.« Jag gör som han säger, den kloke gör som Tommy DeVito säger: ah, dofter av våta löv och blöta svampar på marken under lönnarna en oktoberdag i Soltorgsparken.

Jag kan se parken från mitt fönsterbord (ja, beklagligt nog ser jag på det som mitt) och jag kan för min inre blick se min lilla mormor, bli inte en som smakar, komma knallande därborta på väg till Konsumbutiken. Den mittemot farbror Callebergs kiosk, med en blank gottautomat utanför; den som var mitt favorithäng då, långt innan intresset gled över åt kvartersbarerhållet.

Mormor sparade varje Konsumkvitto i en kaffeburk, för att sedan med papper och blyertspenna lägga ihop det hela och räkna ut återbäringen, och det var, sa morfar över en kaffegök på andra sidan köksbordet, Erlanders förtjänst.

»Den du, Elsa«, sa morfar, »Errrlaaander. Där har du en rejäl karl, Elsa. Om det, som du ju tycks tro, finns någon som kan gå på vatten så är det Tage Erlander.