images

Jag gick ned till skomakar-Tomas på hörnet. Det var innan stötarna från hård asfalt och knallhård is pajat brosket och gett mig gubbhöft, och innan Tomas tvingades bomma igen skomakeriet. Det var inte oväntat, om man säger så.

Man kan inte påstå att han var petnoga med att ta betalt av kunderna. När de sa »vad blir jag skyldig för det här?« kunde Tomas göra en gest mot en liten låda på disken och säga »släng i vad du tycker det är värt där.«

Med åren hade jag tappat bort alla vänner. Jag hade slutat dricka, mer eller mindre, i stort sett helnykter i många år. Män som kliver av barstolen blir rätt ensamma män.

När jag flyttade hit till soullägenheten blev Tomas en ny kompis. Det var väl i stort sett inga andra än Tomas och bagarna Greger och Daniel på Zolá jag hade i den vägen. Det var kaffe och snutmunk och Expressen och Aftonbladet varje eftermiddag på Zolá och en stunds häng med Tomas och Uno i skomakeriet nästan dagligen. Ibland var också Bengt där.

Uno bara satt där och skrockade i det vita tomteskägget. Tomas sprang ultramaror, sexsjuåtta mil. I barfotaskor, såna som ser ut som fingervantar på fötterna. Själv höll jag mig på den tiden, före höften-tiden, till trefyrafem mil i veckan. Men jag hade ändå lubbat bort alla tendenser till gubbmage, och den fräna svarta skinnjackan i äkta getskinn från Malung, efter pappa, som en gång måste ha varit lite av raggare, började kännas för stor i midjan.

Så jag gick ner till skomakare-Tomas och sa: »Kan du sätta dit såna där … vaheter det … i midjan?«

»Slejfar«, sa Tomas. »Det fixar jag.«

Han fixade det. Skinnjackan smet åt kring höfterna, jag blev att se ut som lite av en raggare i den. »Vad blir jag skyldig för de här … vahette det, slejfarna?« Tomas viftade mot den lilla lådan. »Släng i vad du tycker det är värt där bara. Och tänk grannrabatt när du gör det.«

När så vintern kom och man fick ha tröja under skinnjackan gick jag ner till skomakeriet.  Jag frågade om Tomas kunde göra en keps åt mig. En som var mindre åt gubbhållet än de man tänker gubbkeps om. Jag drog i skinnjackan. »En i samma svarta skinn som den här.«

»Det fixar jag«, sa Tomas. »Enda möjliga problemet kan vara att hitta ett getskinn med det där … slitna vintagestuket.« Han gick till de bakre regionerna och bökade omkring. Uno satt och drog i skägget och skrockade. Bengt var inte där. Tomas kom tillbaka och visade upp en stuvbit av svart getskinn med vintagestuk. Uno och jag fyrade av breda leenden.

»Eh« … sa jag, »du tror inte att den ändå kommer att föra tankarna till en gubbkeps?«

»Nejnejnej«, sa både Tomas och Uno. Bengt var inte där och kunde ha synpunkter. »Absolut inte«, sa Tomas, »jag skulle säga tvärtom.« Uno reste sig och hjälpte Tomas läsa av måttbandet kring min skult. »När du tittar in på fredag har jag den nog klar«, sa Tomas. »Du kommer bli skitfrän i den«, sa Uno.

Jag gick de tolv tretton stegen över Västra Flintgatan ned på Zolá och satt där med kaffe och snutmunk och Expressen och Aftonbladet och tänkte att kombon skinnkeps och skinnjacka skulle göra mig estetiskt fulländad.