Beslutet att min nya bok ges ut först i december – det väcker två känslor i mig, motstridiga: besvikelse och … ja vad är den andra? 

Den finns i magen men jag vet inte riktigt vad det är. Jag hittar inget ord för känslan, men det är något med att en känsla lättar, en av stress kanske, även om jag är en som sällan eller aldrig jagar upp mig; jag skulle passa perfekt som mediterande munk i nåt kloster långt ute i obygden, där det råder pratförbud och man inte mer än ryktesvägen – när de kommer på åsnestigen med DN och SvD och Bokuspaket – hört talas om Netflix och sociala medier.

Samt – very important, för att inte dra på sig trubbel – inga hemliga underjordiska gångar finns till några närbelägna  nunnekloster.

Nåväl. Hade räknat med det. Förläggaren, da partner in crime, har bombarderat mig med argument. Sms-exempel från det hållet:

»Thomas, du måste förstå att allt  i branschen som inte är nätbokhandel har tappat två tredjedelar.«

Ja ja ja, jag fattar. Att han har fingret i luften. Inte en enda kund när jag snabbt dyker in på Akademibokhandeln i Kupolen för att leta efter en till Don Winslow.

Ingela, butiksföreståndaren, Facebookkompis, drabbas av mitt gnäll om hur jag haft det med konkursade bokförlag och kommersiellt tänkande förläggare. 

»Och nu då«, säger hon »vad är det för genre?« (frågan  som tycks vara så väldigt viktig för bokhandeln och recensenter att ha ett svar på).
»Jadu«, säger jag. 
Ingela: »Är det roman?« (genren som gäller i bokhandeln).
»Jadu ….«, säger jag.
Ingela väntar.
»Jamen inte vet jag«, säger  jag. 
Ingela väntar. 
»Finns den genren«, säger  jag, »så säg … inte vet jag,  säg hybridroman.«

Och sex månader med ett korrektur på manus. Kan sluta med typ bibel.