Gångerna när vi skulle ner på Borlänge: morfar höll mig i sin ena hand, i den andra höll han den ljusbruna läderportföljen med blanka spännen. Den han klämde fast på pakethållaren när han skulle cykla ner till ett av fyra skift vid masugnen.

I portföljen: matdosan, kaffetermosen, Gyllelimpamackorna. En med prickig korv, en med leverpastej och saltgurka. Den som gjort i ordning var mormor. Om det handlade om morgonskiftet: gått upp i nattsärken och donat med det. Jag såg aldrig morfar ens bre en smörgås själv.

Morfar och jag åt rediga arbetarportioner (som vi låg i med skrivandet, han på Remingtonen, jag i skrivboken) med extra allt på varsin sida av köksbordet, mormor på en hög träpall vid spisen, i förkläde och huckle, petade i en klick mjölkstuvade makaroner och nån stekt falukorvsskiva på en liten assiett. 

Det var då, längesedan.

Nu drack jag stilla och fint ett till glas av Luigis mojjiga italienare, som han säger går som Il vino della casa för mina gäster speciella. Vilket man förstås begriper är rent spagettijidder för att smörja upp en till stammis. Vilket man har mer än halva inne för att avancera till. Det dricks åt helvete för ofta igen.

För såna som jag – inte bra ha en kvartersbar.

Hursomhelst med det, man är vad man är och jag kände hur det gjorde mig gott, och Warren Zevon i lurarna var flera snäpp värre, sköt horse, sörplade Corona på nåt loppigt hak långt utanför stan och ville att mexikanska Carmelita skulle komma och hålla om honom sen när abstinensen kom med sina ludna spindlar på väggen och skäggiga råttor i sängen, och jag läste nån centimeter Norén – han också har ju en Dr Melfi – till innan jag la bokmärket på väldigt rätt ställe och stoppade ner den opaginerade kolossen till dagbok på tunt bibelpapper i den ljusbruna läderportföljen med blanka spännen.

Den jag för en stund sen hade tänkt på när jag från fönsterbordet gluttade ut på gatan där jag och morfar hade gått så många gånger på väg ner på Borlänge för att spendera hans löning på nya böcker åt oss. Och om morfar passade på att ta sig en välförtjänt pilsner på stället som enligt mormor hade »rykte om sig« – en grammofonskiva med frälsissånger åt henne.

Den skrynkliga portföljen var min nu – som gjord för Macbook, Moleskine och bok; allt folk som jag behöver som matsäck. Och den luktade än av morfar och hade varit min så hemskt länge.