Det är ju inte så att jag inte kan walk a mile i förläggarens skor.
Verkligen inte.
Gick i lördags morse – sedan det hade blivit lite väl av den schyssta barolon jag hade med mig i sadelväskorna, vilket ledde till väldigt missad sista buss och därmed övernattning därborta i byhålan – ja jag lommade rätt skapligt bakis från morgonbussen tillbaka hem till stan och tog vägen genom Kupolen för att köpa »Här är vi«, nya Graham Swift.

Apoteket mitt emot öppet.
Tobaken vägg i vägg öppen.
Akademibokhandeln:
Neddragen jalusi.
Så släppa en bok i det här läget …
Om det inte är en Läckbergare som Adlibris tapetserar webbsidan med: inte direkt det smartaste man kan göra.
Men listig och klok har ju jag aldrig varit.

I går kom i alla fall postmannen hela vägen upp.
Don Winslow: »Styrkan.«
Ocean Vuong: »En stund är vi lyckliga på jorden«.
Måste sluta köpa så förbannat mycket böcker.

Expressan Nina Lekander önskar i recension av »Vardagar 3« att Lundell tog bort och kortade och och grejade och stramade upp, och hade »en redaktör som törs stryka i textsjoken. Plus en sträng korrekturläsare med känsla för konsekvens.«
Ämen kom igen.
Vad Expressan har totalbommat där, det är ju att det är just det Lundellska man vill ha. Ju.
Det som ingen annan än Ulf Gerhard har. Ingen annan.

Två, eller om det var tre, mejl häromveckan med undringar kring carnivore. Alltså jag vet redan vad de mejlande damerna larmar och har sej om: för mycket rött kött sägs öka risken för cancer i magen. Jag är så jävla gammal att jag minns att det genom åren har larmats och haft sej om precis allting. Ett tag var gröna paprikor fullständigt livsfarliga.

Ulf Gerhard får mig att flytta Seinfeldtboxen, »The Complete Series«, till hyllan ovanför ställbara sängen. Där det numera är filmtajm med Macbooken på magen och inte knullning.

Nej, förläggaren kan gott hänga kvar där i gästgiveriets bar. Eller om vädret i byn är sånt – ute på punchverandan längst bort i hörnet under blodlönnen. Dricka bort saker och ting helt och hållet.

Förlåt, tar tillbaka det där, karln följer ju bloggen. Är bara så less på detta här, att det jämt ska gå på det här viset. Förra gången halva, nej hela, var inne: Göteborgsförlag, Reverb, som daskade vantarna i bordet.
Riktigt så illa blir det inte nu, och det blir en helt annan, ja annorlunda och trevligare och rejält knubbigare historia den här gången. Där det har klacksparkats kring intrig och kronologi och annat sånt kräkjobbigt kruxande för en med bokstavsdiagnos.

Och förläggaren – trumvirvel – blir trots allt med på ett hörn där, vi nådde dit till den kompromissen, om det nu inte var vinet som pratade. Vi kör den på det förlag som jag har reggat, slipper han ta hela risken. Huvudsaker förlag. Backar han på det också – ja då tar jag hela risken själv.

Då är förläggaren inte med och kan sälja in i sitt upparbetade nätverk, då får jag ställa min lit till vänner och bekanta på bloggen och på Facebook. Även om många här hos mig, Borlängebor, nog tycker att man är för stor på sig då; bruksmentalitet sitter djupt. Så pass många kanske ändå vill läsa att det går jämnt upp, break even på förläggarspråk.

Skit samma om inte – avdragsgilla kostnader i den lilla frilansfirma som ändå visat röda siffror minst tre år på raken. De blödande tidningarna vill inte längre ha en, inte ens lokaltidningen.
Så: Mamas’ don’t let your babies grow up to be cowboys.

Dessutom, mina damer: jag är fullt beredd att ta risken för att slippa värken från höften. Helt (ta i trä) bra nu.

Det är faktiskt skit samma. Vad som är viktigt är att få skapa. Livet är inte direkt a wop bop a loo bop, a lop bam boom, men det går an, man får göra det man har till någonting.
Själv skriver jag. Och aldrig har det känts så bra i mig att vara omodern och blogga som det gör nu. Så det är kanske det jag ska nöja mig med att ha som skrivande. Sen när »Det snöar på morfars hatt« finns ute på banan. Så fort viruset har döden dött.

Förläggaren, på förläggares vis kommersiell i tänket: »Till julhandeln, vi satsar på det.«

Jajaja, vi får se, tålamod hör inte till en kickskrivares bästa grenar. »Det snöar på morfars hatt« är klar, filad och sandpapprad, bara att trycka. Förläggaren har formgivit, och skulle han ändå backa, ja då har jag InDesign i Macbook Airen och kan ta över och formge omslag och rent av lägga dit ett gäng sidor så att det blir en kolossalt fläskig bumling åt Ulf Gerhard-hållet. En trefyrafem avsnitt har till och med gått här på bloggen den senaste tiden. Vilket bara min kompis Annicka klurat ut. Hur fan hon nu kunde göra det, när bara förläggaren har sett manuskriptet.

Då i fredags, när vi satt där utan att komma just någon annanstans än där vi egentligen redan länge hade varit, en bra bit på väg i tredje fjärde flaskan av den där schyssta italienaren man förgäves haft med sig för att smörja och förvrida sinnet på den hårdnackade fan – det började gå igång inne i huvet igen.

Vad gör hon just nu, ute i den copenhagska försommarkvällen i sin vackraste klänning, själv vacker som en poplåt av The Jayhawks. Med nån ung hunk till danskdjävel. Som allt annat än håller avståndet. Som har samma storlek, 47, på skorna som nye pojkvännen till Ulf Gerhards exfru S.

Ny logga 2