Han gick runt och klöste sig i håret.
Det fanns ingenstans att ta vägen.
Ingenstans att gömma sig i den lilla vindskupan.
Han gick runt runt runt på golvet och rev sig i hårbottnen.

Varje gång han passerade den stora spegeln på väggen till höger om ytterdörren såg han sig själv i helfigur, med mörka ringar, halvmånar under ögonen, rödgråtna svullna ögon som stirrade på någon han inte längre kunde känna igen.

Han klöste sig i håret och travade omkring, runt runt runt, men stod ändå hela tiden med ryggen mot väggen. Det måste ha gått flera dagar nu, kanske en hel vecka och mer ändå sedan den gången. Det var bara hans skor, Lennonbootsen, som stod på hallmattan. Allt som sedan den gången var kvar av henne var lappen på köksbordet.

»Snälla vännen, du måste börja gå på AA-möten igen«.