Satt med mina goda vänner Claes Hylinger och Cornelis Vreeswijk på ett pilsnerpang.  Sedan Cornelis med en av dem sig stärkt vände han sig till den vindögda servitrisen och sa: »Fröken, har ni märkt, har det ännu ej slagit er, att jag har iakttagit er? Att jag har iakttagit er.«

Hon log sitt vackra leende och kom med nya pilsner åt oss alla tre. Detta fick Hylinger att brista ut i små episodiska historier ur sitt liv som medlem i Det hemliga sällskapet. »Medlemmarna är väldigt hemliga, men man kan känna igen dem på att de fäller upp ett paraply när det börjar regna.«

Det började kvällas. Jag var vare sig full eller nykter. Jag hade suttit där sedan tidig eftermiddag, inbillande mig att jag arbetade på en bok. Det är ett illusionsnummer jag utfört så ofta att det har drivits till mästarens nivå.

Jag hade sett hur det glimmade till i blicken på både The Dude och Slas när jag meddelade att jag skulle sätta mig på något äventyrligt ställe långt från hemmet och arbeta. Jag tror att det är sambos av den kalibern om än inte katter och hundar vill ha, så kvinnor. Farliga och spännande typer som de aldrig kan vara riktigt säkra på var de har.

Jag lyssnade på Cornelissången, »Saskia«,  i lurarna.

Saskia är ett namn med klang
Hon jobbar på ett pilsnerpang
Hon ser i kors varthän hon ser
Men hon är vacker när hon ler
Ja hon är vacker
När hon ler

Jag vände sida i Hylingerboken, »Det hemliga sällskapet«, hela tiden beredd att när som helst avbryta läsningen och skriva ner en cliff hanger eller nåt i manusdokumentet i Macbooken.