Han sprätte upp ur drömmen. Klockan: 04.17. I den ryckiga sömnen hade drömbilderna rullat i honom som en vämjelig film med korsklippta korta scener och låg nu kvar som en hårt pumpad blodtrycksmanschett kring hjärtat och en fuktig hinna över huden.
Ungefär som han vetat om att det skulle bli. Det här var vad det innebar att lägga sig nykter. Det var så här han skulle få ha det.
Ända fram till gårdagen: sprit och piller dagligdags, sedan i … han fick tänka efter, april, mars, tidigare ändå? Han visste inte riktigt. Hursomhelst personligt rekord. Ett svart, ett han inte var stolt över.

Var det han höll på med nu slipprig självömkan?
Nej, så i helvete att det var.
Han kände sig lurad in i det av en sjukvård som borde veta bättre – den naiviteten. Må det att han mörkat sin beroendehjärna och inte direkt hade varit världens bästa på att följa ordinationerna, men vem hade han då – efter kollapsen – varit att veta och förstå någonting alls? Vad som borde ha varit en blind tillit blev till en blind godtrogenhet.
Han tänkte: Så kom fan inte och säg offerkofta, Dr Melfi.

Han satt i köket vid Philipsen med kaffemuggen och ciggpaketet och dagtingade med sig själv över hur han skulle göra med terapin senare i veckan.
Så sent som i går kväll – han läste Noréns dagbok, tittade på »Scarface«, drack inte en droppe Jimmy – hade han varit fast i beslutet om att säga som det var.
Senaste gången: hon hade frågat om han drack.
Han ryckte på axlarna. »Nån öl nån gång«.
Hon rörde inte en min, satt tyst, var så där skitsnygg, den tunna, korta kjolen.
»Ja det gör väl alla«, sa han.
Han sneglade på hennes silversmycke med ett inringat A i den tunna kashmirtröjans V; han visste vad det smycket symboliserade, hade i många år haft ett själv innan det började om och han tog av sig det.
Hon satt tyst, väntade.
»Skogarna brinner i den här jävla värmen«, sa han. »Alla tar väl en kall öl då.«
»Mmm«, sa hon och korsade benen, och han tänkte: Sharon Stone i Basic Instinct.

Nu visste han inte, lutade åt att skicka ett sms. I sista minuten.
Missade tyvärr bussen.
För att ge sig själv lite respit, tänka igenom det med genomnyktra tankar, cellerna renade. I tänket hade han avslutat messet med:
Puss.
Herregud. Tanken på att han mycket väl – hög på piller – kunde ha gjort det på riktigt fick pulsen att dunka dunka dunka och ångesten att pysa ur öronen och näsborrarna.

05.30, inne på fjärde muggen snabbkaffe och dubbelt så många gula Camel – Ekot börjar i Philipsen.
Några sekunder senare plingar SR Play i mobilen och Folke Vaxin börjar om från början och är på två ställen samtidigt men med fördröjning på ett av ställena.
Det är något om Kristerssons simmande mot kaklet, ett »dream on« till Åkesson, och fast Folke säger det två gånger pratar han liksom i munnen på sig själv, och han är nojig, vill kalla på Siri i mobilen – Vad kan jag hjälpa till med?– och be henne säga åt Ekoredaktionen där på P1 att han varit uppe och nojjat i tre kvart redan och att det skulle fortsätta så, det sista han behövde nu var att vakna till ett satans valrörelsejidder.

Han sitter i kökets mörker och glor ut genom fönstret på mörkret, allting är mörker, utanför honom, inuti honom, han kan inte se annat än mörker.
Stesolid, skulle han ta en, kunde man väl inte se på som att knarka, till och med Norén tog en.
I dagboken skriver han att morgonångest är nattens drömmar som lever kvar, och husläkaren, Dr Helleday, skriver ut lugnande till patienten, som bättre än de flesta känner till att natten är dagens mor.