Vid tiden för den där oktoberdagen när slumpen gör honom till kulturredaktör Harry Millgaards medarbajdare är han en arbetsskygg slacker i början av tjugoåren som för att slippa jobba lever på studielån  – utan att studera annat än LP-skivorna och böckerna hemma i bokhyllan.

Redan som liten pojke, när han levde i alla de där äventyrsböckerna som morfadern hela tiden köpte åt honom, hade han bestämt sig för att bli en som själv skrev böcker, och senare, under alla dessa år, i decennier, när han hankade sig fram som frilansare i dagspressen, drömde han hela tiden om att få skriva en bok, skriva som Hemingway, Fante, Slas, Auster, Bukowski, och då när »Jack« och »Gentlemen« kom, och Millgaard lade ut recensionerna på honom, som Lundell och Östergren.

Böckerna. Han började på så många. Hela tiden. Romaner, novellsamlingar. Böckerna som aldrig blev till böcker. Men han skulle arbeta dem till böcker på allvar så fort det blev fredag eftermiddag och frihet från allt detta jävla brödskrivande i tidningarna, så illa arvoderat att han tvingades bjuda ut sig som en skrivarhora åt varje landsortstidning som ville köpa in sig på hans syndikerade kulturkrönikor och kåserier och recensioner av böcker och videofilmer och skivor.

Först skulle han bara sätta sig en stund på puben. Den mittemot tidningsofficinen, där han ofta satt och skrev på Millgaards av böcker och tidningsbuntar belamrade rum, vid hans skrivbord på hans repiga gröna Halda, medan redaktören själv bakfull satt i hörnet i den bruna skinnfåtöljen och kedjerökte stinkande Gauloises och på sin halvdanska brummade om den kroniska uuudrymmesbrisd i spalterna som aldrig drabbade alla dessa ishockeydävlingar men alltid de höga och fina konsderna 

Ja, han skulle bara först koppla av, komma ner i varv, tömma skallen.  Expressen och Aftonbladet, New Musical Express och Melody Maker. Och högst två fredagsöl – han hade lärt sig att det i en tredje dolde sig en lömskhet – innan han gick hem och skruvade manuspapperet i den svarta Remington han ärvt efter morfadern.

Den första välförtjänta snabba ölen gjorde honom inihelvete gott. Han reste sig från bordet i hörnet, som han och Sebastian pinkat in som stambord, där jukeboxen i den svävande cigarrettröken stod och glittrade grönt och brandgult och midnattsblått, och han gick innan han hämtade andra och sista stopet och matade myntspringan på telefonen som hängde på väggen mellan de enarmade banditerna och herrtoaletten och slog numret, 24076, hem till den lilla vindskupan där de hade blandat hennes Sonja Åkesson med hans Steinbeck och hennes Janis Joplin med hans Tamla Motown.

»Hej vännen, jag och Seb gick över från tidningen och tog en öl bara. Jag är hemma och fixar nåt gott till middag om högst en timme.«

Själv trodde han på det varje gång, i så många år. Hon trodde på det bara den första månaden, de första tio tolv gångerna.

Sebastian, fotograf på tidningen, som med de där skrattrynkorna kring de där gröna ögonen sög åt sig alla de där kvinnorna, yngre och äldre. Vad som ledde till att de blev kvar där vid Wurlitzen, den som för växelmynten de fick när en till öl hämtades vid bardisken, spelade sina singlar med Marvin Gaye och Elo och Supremes, och när puben stängde vid elva gick de vidare och fastnade på andra barstolar och vid andra krogbord och han satt där i dimman bland kvinnorna som Sebastians gröna ögon med skrattrynkorna dragit dit och skroderade om de bokplaner som också fastnade, stannade, blev kvar där i dimmorna.

På morgonen, längs gatorna på väg hem till vindskupan, han visste aldrig riktigt vad som hade hänt, hur det hade gått till, och han hukade där längs gatorna under de skränande fiskmåsarna och sydde, broderade, vävde på något som skulle låta trovärdigt, och han hörde inom sig mormoderns röst säga att man aldrig fick narras, och han tänkte på vad den också hade sagt om att man kunde brås på, ha det i sig, få det med sig genom livet om man blev en som smakade.