Under tandborstningen, balanserande på ett ben för att småmusklerna i artroshöften ska få jobba skiten ur sig, tittar jag ner i tvättkorgen och kan inte begripa hur den kan vara smockfull. I klädväg den senaste tiden är det bara kalsingar som av gammal vana bytts varje dag, strumpor används väldigt sällan, så det måste väl vara sängkläderna, såna tar ju en sjujävla plats.

Sedan det skälvande gryningsljuset i parken, som ett tack för den som är uppe och studsar vid fem om morgnarna. Det är det viktigaste: fönstren mot den vackra, doftande, fågelkvittrande parken. Och det var här jag bor nu, om än inte i samma hus, men precis här vid parken, som min bild av världen formades.

I vuxenvärlden mycket senare, på andra ställen, men aldrig långt härifrån, levde vi länge tillsammans under hövliga former. Jag föredrog läsandets och skrivandets tystnad, hon tv-tittande, helst action med bilar som exploderade och brann.

Jag chansar, det är fredag, det är tidig morgon, det är ledigt. Tvättstugan luktar kläddamm, tvättmedel och sköljmedel och när jag packar maskinen kommer i lurarna – jag svär på att det är sant – Rich Mahans »Favorite shirt«.

Bokbörsen, jag köper en del där, äldre titlar, som vanliga bokhandeln inte längre har. Bland Bokbörsens tio bästsäljare i april finns sex böcker av P O Enquist. Etta på den tio i topp-listan är hans memoarbok »Ett annat liv«. Förstås.

Och »Nedstörtad ängel« visade sig vid omläsningen vara ännu bättre än minnet av min första – när den kom 1985 – läsning av denna märkliga kortroman. Dessutom i den här nyutgåvan, från 2019, med sju sidor förord av Agneta Pleijel och, som avslut, tretton sidor med kommentarer av Per Svensson.

Är livet så särskilt bättre någon annanstans, tänker jag. Nej, livet är likadant överallt, livet är det man går och släpar med sig, inuti huvudet.

Det är inte dina minnen som förföljer dig.
Det är inte vad du har skrivit ner.
Det är vad du har glömt, vad du måste glömma.
Vad du måste fortsätta glömma i hela ditt liv.

Fredag morgon och redan en tvätt på gång. Bör inte det belönas med att köpa sig ett anständigt rött vin till kvällens ryggbiff med kappa? Inte en hel box som i påskas den här gången, bara en flaska. Men ändå: nej, det ska du inte, Thomas.

Bjurre skickar hela vägen från ett pandemilamslaget Manhattan, där det uppepå det varnas för snö, Andres Lokkos text »P O Enquist räddade mitt liv«. Fruktansvärt stark läsning om att sluta dricka. Från Aftonbladets kultursida. Fråga kolon. Ansåg Lokkos ordinarie plattform Svenska Dagbladet att texten skulle bli för… ja, för de sherrysippande Östermalmskärringarna som ju har SvD som husorgan.

Nej, det var inte jag som diktade det där om vad som förföljer en. Tyvärr inte. Enligt anteckningen i min Moleskine var det James Fenton.

Börjar efter »Nedstörtad ängel« på Mons Kallentofs nya Mallorcathriller »Hör mig viska«, uppföljaren till »Se mig falla«. Tim Blanck återvänder till Palma och får mig att direkt tänka på baren just där i Palma som damfrisörskan från Barcelona och jag det där omtumlande året 2013 flyr in i för att det plötsligt börjar regna som fan och hon som på hotellrummet på morgonen har stajlat min frissa. 

Anteckning i Moleskinen: »När omvärlden bara så där, på tre månader, sedan i mars, har blivit till det man ser genom köksfönstret.«

Det regnar och regnar och regnar, och vi tar in öl nummer tre, den lömska, och det regnar, och jag är rädd om nya frisyren, och vi beställer ytterligare två öl och därefter två till, och det regnar, och sedan tio öl till och när det slutar regna och solen går upp har vi för länge sen gått över floden och in bland träden.

Detta i sin tur leder till en påminnelse om att det måste röjas en plats på någon av de redan överbelamrade väggarna för den beställda postern med Robert Doisneaus foto, det svartvita med en man och en kvinna som kysser varandra på en gata i Paris.

Men först återvända till tvättstugan, nu med soul i lurarna, »Move on« med Ruby Turner, och jag känner mig jätteduktig när jag tömmer precis allt ludd.