Det bara är ju så. Att jag trivs bäst hemma i min lilla soullya under takåsen tre trappor över gården. Även i tider fria från lömska virus. Men när allt kommer omkring, i långa loppet, finns en ensamhet att undvika. 

Innan »Jackie« av Anne Swärd gick sitt sorgliga öde till mötes hann den ändå få ett hundöra. Sidan med meningen »ensamheten är den enda plats där hon verkligen känner sig hemma, även om hon ständigt också längtar därifrån.«

Så det händer att jag packar ner Macbooken i DN-axelremsväskan och sätter mig på nåt trevligt kafé och skriver. Ja, även på kvartersbaren, det ska det inte stickas under stol med, men vid varje sån beklaglig gång, som jag liksom inte äger spakar att styra över,  görs dock observationen att de förmenta skriverierna inte ens kommer så långt som till att locket på laptopen fälls upp. En väldigt noggrann utvärdering visar att detta har tre orsaker.
1) Jag känner så mycket folk.
2) Så mycket folk känner mig.
3) Öl gör mig pratsjuk.
Den logiskt lagde läsaren ser att de där tre hänger ihop och förklarar varför shit med skrivandet happens.

Bente menar att det inte är nån fara med jointarna hon rullar så snyggt smala.
»Dom är bara ett rum att gå in och vara någon annan i.«
 »Jamen varför skulle du behöva vara någon annan?«
»Tja du, Tompa. Fråga dej själv varför du skriver.«

Det är fint att vara uppe tidigt om morgnarna, och tidigt är bästa tiden att skriva. Det kan dock bära ur. Som nu. Klockan är tio över fem, jag har varit uppe sen fyra.

Jag vill så fort jag kallduschat ha en cigg till första knallstarka espresson. Men jag har ingen cigg. Jag röker inte. Inte egentligen. Bara när jag dricker. Och dagen/dagarna efter om cigg finns kvar i paketet från kvällen när det dracks och spelades soullåtar och skickades sms till Köpenhamn och massa andra ställen och hölls på. 

Eftersom jag vet hur många extroverta det går på en introvert vet jag också hur få det är som verkligen fattar det med ensamhetens tjusning.

En blogg är väl hemskt omodernt när alla andra hänger på sociala medier. Men jag är omodern hela jag så det skiter jag i. En blogg är ett utmärkt ställe att samla en del av det som blir skrivet på, sådant som inte behöver hänga ihop mer än någorlunda, utan de där snabbt byggda bryggorna som i och med snabbheten blir att kännas så väldigt konstruerade.

Men jag borde verkligen börja röka på riktigt, Knausgård-riktigt, då innan han sabbade detta sitt hårdkokta litterära varumärke och fimpade. En cigg – eller ännu bättre en cigarill, de Moods med smaksatt filter som Hasse var min ciceron till – som sidekick till morgonespresson är en rätt fantastisk start på ännu en dag, och börjar man röka i den här åldern kan man ju inte hinna dra på sig något nämnvärt djävulskap. 

Bryggor kan man konstruera så att de inte blir så skitnödiga på andra ställen än i en kickskriven gratisblogg. Eller stänga bloggen till läge privat och pula med det finsnickeriet här alldeles för sig själv. Jag kan inte ha en kvinna i sängen som bara tar, inte ger, då funkar inte det som behöver funka. En läsare behöver också vara någon som ger, inte bara tar.

Dr Melfi: »Hur är det med barhänget?«
Jag: »Jag dricker inte. Inte alls.«
Dr Melfi: »Hm, män som inte dricker … det sägs att man ska akta sej för dom.«

Det är något som lockar med läge privat. Riktigt vad är än så länge lite oklart. Men det funderas. Seriösa funderingar.

En grej till från Bodil Malmsten sista bloggbok: »Det jag i texterna som kan blandas ihop med mitt riktiga jag själv.«

Tja du, Bente min fina vän, varför? Skriva är ingenting jag kan leva på, inte längre, jag har blivit en som skriver gratis. Jag behöver heller inte längre leva på att skriva. Det är bara någonting jag gör för att hålla mig vid liv, ge mig själv nåt sorts liv, det är vad jag har i den vägen.