Halv sex, jag vaknar då, eller fem, varje morgon, med balkongdörren på glänt. Så här års, det är en rent Fred Åkerströmsk jag ger dig min morgon-känsla. Fåglarna nere i parken friar för fulla muggar. De hörs men syns inte, trädens och buskarnas lövverk har börjat tätna.

Minns hur The Dude, min gula katt, tyckte om att sitta där i balkonggluggen, som en sfinx i händelselösheten. Ska jag skaffa katt igen? En själsfrände i ensamhet.

Jag går så raka vägen in i duschen. Iskallt direkt och hela tiden. Så har jag gjort i många år nu och kan stå där i flera minuter. Tricket är andningen. Lugnt och fint, in och ut. Förstås genom näsan, risk för kallsupar annars för den som har takdusch. Men nu blir det inte mer än en minut kanske. Jag är otålig, jag vill skriva, hela tiden skriva och när jag inte skriver läsa böcker.

Men två böcker de senaste dagarna nådde snabbt min smärtgräns och slängdes undan:
Anne Swärds »Jackie«. Fick mig att känna noll.
Lee Childs »En annan tid«. Reacher går på tomgång.

Inte nog med att jag från skrivarhörnan kan speja ut över stans vackraste park. Går jag rakt över Soltorgsparkens stora gräsmatta och under lönnarna på andra sidan kommer jag ut på vad som är på väg att bli Borlänges svar på Champs-Élysées.

Men redan i dag, ja i skrivande stund snart, kommer postmannen med »Nedstörtad ängel.« Enda smärtgräns den har är när den tar slut.

Jag pratar om Hagavägen, den är väl lite av Borlänges Main Street, där den löper ända uppifrån Bullermyren, förbi mig här på Soltorget, sedan Hagalund, min gamla trakt, för att till sist, när den närmar sig stan, efter rondellen vid Dagnyhöghusen och bron över järnvägsspåret, byta namn till Stationsgatan.

Så helt klart Main Street.

Dock sedan … förra våren tror jag, i etapper, uppriven till ett djupt brett dike. Tunnelbana? Så att Bajenklacken – när Brage snart är uppe igen där Brage hör hemma – inte längre från ståplats på Domnarsvallen kan köra ramsan Brage har ingen tunnelbana, Brage har ingen tunnelbana …

Det där ögonblicket då man inser att det är något i relationen som rubbats, och att det aldrig kommer gå att rätta till igen.

Nej. Den ramsan kan gott Bajenklacken köra vidare med. Brage vinner matchen ändå. Ungefär 3-1.

Även Bentes kropp, med alla de där tatueringarna, var så mycket yngre än min.
Jag tvekar inför att skriva den meningen.
Men har inte styrka nog att låta bli.

Ingen tunnelbana. Ett försköningsprojekt. Med breda trottoarer och cykelbanor kantade med nyplanterade träd kommer Borlänge att få sin första boulevard.
Sitt eget Champs-Élysées.
Det blir nåt att flanera längs den.

Medan jag sov – jag lägger mig ju vid gubbetiden nio halv tio – med mobilen på ljudlöst har förläggaren läst in ett meddelande.

»Det bara går ju inte släppa böcker nu. (Väldigt djup suck). I det här läget. Marginalerna för ett litet förlag är nog små ändå. Som det är nu … nej, det är kört, jag är ledsen.«

Ja ja. Det var länge sedan jag lärde mig hur den filmen slutar.