När till och med en sådan inpinkad hemmasittande skummis som en annan börjar känna att det här … nejmen hur fanihelvete ska man härda ut.

Det funkar ju inte att – som man helst vill – dricka sig bort till en annan sorts verklighet. Där det inte är som det är i den verklighet som nykterheten just nu erbjuder en.
Går ju inte, så kan vi inte ha det.
Åtminstone inte varje dag.
Inte varannan ens.
Det skulle verkligen vara the road to hell.

Så här börjar det funderas både på det ena och det andra, sådant som i normala ickepandemiska lägen för mig går bort.
Som att köpa en tv-apparat.

Ser att det finns en nu – för i och för sig hiskeligt mycket pengar om man vill ha en s t o r, och det vill man ju – som när den är avstängd blir till ett konstverk, ett vackert bildspel som rullar, likt Ol’ man river just keeps rolling along. Som att ha en ständigt föränderlig tavla på väggen. Eller på ett trebent golvställ, som det i så fall blir att handla om för mig som redan har väggarna proppfulla av böcker och bildkonst.

Och på det ett Netlixsabb. 
Men ändå: nej. 

Den tv-apparat – s t o r – jag skaffade när det flyttades hit till soulbostadsrätten under takåsen gav jag bort till Jesper, och det lilla jag vill titta på har det gått hur gesvint som helst att följa i sängen, med Macbooken på magen.

Som nu. Vad ska man med Netflixserier till, när »Falsk identitet« finns på Svt Play. Säsong 5 rullar igång nu . I min säng. Uppepå.

Bästa serien sen … jag vet inte.
»Sopranos«.
»The Wire«.

Till sist: And the night stood still.

Allra sist: Finns nu en ny trösterik spellista under fliken däruppe i bloggskallen under David Bowie.

Absolut sist: Nya omgången av »True detective«  har också börjat lovande.