»Du uppdaterar ju texterna i bloggen, ändrar hit och dit och håller på.« Säger en av pratisarna som ringer och inte klarar av att hålla sig till sms eller mejl. Vilket inom parentes är vad jag anser att man helt och hållet bör hålla sig till, nu när det är så att det ju har gått skitlång tid sedan man uppfann dessa varianter till tröttsamt telefonprat.

Och det sägs med ett jävla utropstecken. Som det i och för sig är okej att liksom använda sig av när man pratar, ja skriker, ropar. Men när man skriver bara när det verkligen ska gestaltas (och nu menar jag absolut inte att ta fegvägen, genvägen, slövägen, slappvägen via såna där emojis) att någon skriker, ropar högt, är upprörd i skriven text; inte som typ kolla här.

Ja, pratisen säger det där med en sägning som jag tolkar som förnärmad. Men det vågar jag inte säga. Bara skriva. Det är bara då jag är lika modig som de är i »Bröderna Lejonhärta«. Så jag säger det absolut inte, inte det här heller, jag skriver det nu istället:

Jamen det är väl min blogg. Alldeles egen. Jag gör väl exakt vad jag vill med den, här är jag min egen ansvarige utgivare. Och är man en som kickskriver och publicerar utan att mer än skumma igenom det skrivna … ja du måste väl fatta att det då landar en del skämsigheter.

Och jag tänker absolut inte uppdatera det.

*

Update: Vad man förstås borde ha sagt, är att texterna ju blir som nya varje gång du läser om dem. Och jag bjussar på det.