Den som har sina allra bästa vänner i bokhyllan slås närapå till marken av sådana där besked. Var det ett varsel, när jag för inte alls länge sedan började läsa om mina P O Enquist?

Det är absolut ingen efterhandskonstruktion, jag vet att jag här har skrivit det, att jag först tog den jag kanske tycker bäst om, »Musikanternas uttåg«, och att den som stod i tur var »Kapten Nemos bibliotek.«

När jag sedan hörde det, även »Kapten Nemos bibliotek« var då läst, jag fick rena »Bluest Blues«-känslor, Alvin Lees, och fick bemanna mig för att inte börja flänna, och om jag varit full då … ja jag är rätt säker på att jag hade gått in på min Facebook och fyrat av en Rest in peace, P O, och för första gången i mitt liv använt en sån där emoji, den som har en tår i ögat, men jag var lika spik nykter som när John Prine togs ifrån oss så jag höll fan på mig i fb-flödet även då, och har alltså fortfarande aldrig, inte ens i sms, någonsin använt en emoji, eller ens en smiley, eller är det samma sak, inte vet jag, och då jag ju inte längre finns på Facebook, som surrar av fler emojis än coronavirus, räknar jag med att leva resten av mina dagar utan att göra det – om jag nu inte skulle bli fruktansvärt full, men det brukar jag ju aldrig bli, och helt förlora impulskontrollen och regga ett nytt fb-konto igen och säg att Bob Dylan då skulle gå och … 

Tidningarna blöder. Att då Dagens Nyheter slår rekord i antalet prenumeranter: 200 000 digitala, 150 000 pappers. Jamen klart det är så. I DN-spalterna vimlar det av vassa skribenter. Satsning på stilistik belönar i det långa loppet så mycket bättre än vad som går ut på simpel klickjakt. Så har det varit ända sedan Jolos och Ehrenmarks tid.

Note to self: När det blir nödvändigt med en ny mobil – gå då efter storleken på tangentbordet. Minns att du är en som skriver vad som behöver sägas, pratar bara i yttersta nödfall. Som när pratisar som Olander och Annicka och Backsell och Pia ringer. Vilket för all del i världen är rätt fantastiskt att de bryr sig om att göra när det gäller en sån som jag.

Nej, det sägs gå att lära gamla hundar sitta och då måste det fanimej också gå att lära mig själv att Facebook för mig blir en stress. Normalt är jag så lugn att det provocerar folk. Men ta mig till sociala medier och jag blir som när Brexitröran fick Theresa May att hetsäta jordnötssmör direkt ur burken.

Göran Zachrisson-sägning # 1: »Bollen landar på greenen som en fjäril med ömma fötter.«

Efter tredje tv-avsnittet kändes det inte som värt att lägga mer tid på »Bäckström«. 

Där Bäckström är extraordinärt svinig – det man ju vill ha – är i GW:s Palmetrilogi, »Faller fritt som en dröm«, »Mellan sommarens längtan och vinterns köld« och »En annan tid, ett annat liv«. Har jag redan skrivit det? Jag vet inte.

I alla fall. Jag fick bemanna mig för att inte börja flänna och försökte trösta mig med att P O Enquist ju fanns kvar, att jag hade allt av honom. Precis allt. Men det hade jag inte.

I de fruktansvärt röriga bokhyllorna kunde jag inte finna minsta spår av »Nedstörtad ängel«. Den märkliga roman han skrev i Paris under några »nyktra och iskalla morgontimmar av stor klarhet«. Som jag kan stå vid till och med mammas och pappas och morfars och mormors  grav och svära på att jag faktiskt har någonstans där.

På det viset kan man ju inte ha det när det kommer till de bästa av vänner. Dock finns den. I nyutgåva från förra året till och med. P O Enquist fattas mig såklart. Men bara postmannen skyndar på så kommer han inte fattas mig fullt lika mycket.

Göran Zachrisson-sägning # 2: »Det enda jag vet om den här putten är att klockan är kvart i tre.«