Här hos mig i Borlänge tycks ju något på äldreboendena ha gått käpprätt fel. Man möts av det varje morgon i det lokala nyhetsflödet. Man går sönder. Trodde jag kommit undan minnet av den gången. Det har jag inte, det kommer upp igen nu. Hur det regnar kallt och vågrätt i ansiktet när jag går till mamma, jag vill gå baklänges, och när jag kommer upp till boendet och ser henne vill jag helst vända och gå ut i regnet och hem igen och gömma mig i skrivandet, böckerna, filmerna, musiken.

Bjurre meddelar att det ju inte alls var Chris Isaak-låtar i »Paris, Texas«. Det är Ry Cooder.

»Vilken film är det jag tänker på då?« säger jag.

»Du tänker ju på David Lynchs Blue Velvet. Det var Chris Isaak all the way.«

Fiktionen –  böcker, film, musik, bildkonst –  har så länge jag kan minnas varit mitt sätt att hantera och stå ut med verkligheten. Den som gör likadant hoppas jag vet att Rachel Cusks trilogi »Konturer«, »Transit« och »Kudos« finns i en samlingsvolym i pocket.

I Marshallen nu: David Johansen, »You touched me to«. Från albumet »In style«. Den avlägsna lördag eftermiddag när jag hade köpt den LP:n, gick Kocken och jag upp till Benny Astors lägenhet (på Wallingatan var det väl?) (reds anm: men nu säger Benny Astor att han aldrig har bott där, och det har han ju rätt i, det var hos Per Ersson på  Vattugatan; men Benny var ändå med) och premiärspelade den och drack öl och det var några damer med också och en av dem sa »ämen vad är det här för muggig musik, sätt på nåt bättre, Benny« och den fick inte ligga med åtminstone mig den kvällen, det är ett som är jävligt säkert.

Att inte också lillebror Jan slog larm om »Paris, Texas«-missen?

Är det något ett långt skrivarliv har lärt en, så är det att vi alla behöver en korrekturläsare. Somligt blir fel, så är det bara. Man vill ha en som … ja, förläggaren att bolla det man skriver med.

Förläggaren där ute i skuggan under blodlönnen på gästgiveriets punschveranda den hemskt heta sommaren. Jag vet inte hur många hemingwayska drinkar han redan hade petat i sig när jag kom till byn med bussen. Han satt och drack och läste »Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek«, Raymond Carvers novellsamling som jag en gång glömde på tåget hem till Borlänge efter att ha suttit på Prinsen och utan framgång spanat så länge efter Stig Larsson att det blev väldigt många öl och sen ett par till på Centralens pub.

»Jag ger en femhundring för ditt ex«, sa jag till förläggaren.

»Glöm det«, sa han. »Inte ens för femtusen får du den.«

Jag hämtade en ny drink åt honom och en öl åt mig och han sa att han innan jag dök upp hade sett män och kvinnor i haremsbyxor. Alldeles tysta och stilla och sakta som nunnor och munkar hade de rört sig runt bordet med lunchbufféns vegetariska alternativ och haft »liksom en tunn hinna av mossa i ansiktena.«

Enligt Sartre: »Friheten är dubbel. För med den blir skulden ens egen om det går åt helvete.«

Börjar fundera på om det inte var en överloppsgärning att ge sig in i Facebook igen. Det är väldigt trevligt. Men hur kunde jag ha förträngt att jag inte kan hantera det, mitt problem med det. Flykten dit från det jag inte måste men vill skriva ändå. Allt häng där går ut över skrivandet och bokläsningen. Till exempel har jag inte kommit längre än kanske hundra sidor i nyöversättningen av »Hundra år av ensamhet« och snart kommer Lundells »Vardagar 3« och så på det en ny Bengt Ohlsson-roman, »Midnattsdrömmar«. DN-Benke. Så jag vet inte.

Den sköterska som svarat i porttelefonen och släppt in mig har meddelat att mamma har besök och hon kommer hasande i omaka tofflor fram till den låsta glasdörren in till avdelningen på demensboendet. Mamma, som varit min mamma hela mitt liv, stirrar på mig där på andra sidan, och jag läser i den tomma blicken hennes rädda tankar:

Vem är det där?

 Vad vill han mej?