Mormor sitter ibland med knäppta händer och blundar. Jag vet att hon ber till Gud då. Jag är inte riktigt säker på om jag tror på Gud. Jag läser i alla fall Fader vår i söndagsskolan. Den som är i Metodistkyrkan med ett högt och spetsigt torn. Det är på Borganäsvägen mitt emot Borlänge Tidning. Alldeles intill Hasselkvists. Där köper morfar papper och färgband till sin skrivmaskin.

Jag vet inte riktigt vad det är han skriver på den. Jag tror att det faktiskt är allt möjligt. Till exempel dikter i tidningar. Det känner jag till. Morfar har en idol som heter Nils Ferlin. Han har skrivit om en grå liten fågel och en borttappad papperslapp. Det har jag hört från morfar.

Gud älskar alla barnen, säger fröken i söndagsskolan. Men jag tänker att han måste ha viktigare saker för sig än att tänka på mig.

Det är lite annat med Jesus. Mormor sade en gång när jag var liten att han är Guds son. Även enligt fröken i söndagsskolan. Hon har lagt till att Jesus går bredvid alla barn i hela världen.

Jag tycker att det är rörigt med det där. Jag vet att Jesusbarnet föddes i Betlehem. Men det ligger enligt morfar väldigt långt bort där det finns öknar och kameler. Så det blir hemskt rörigt att tänka på att han kan gå bredvid mig här i Borlänge och varenda unge på jordklotet.

En annan som krånglar till det ännu mer är den Helige Ande. Enligt morfar var inte Josef Jesusbarnets riktiga pappa. Fastän Maria som var ihop med Josef var mamma. Jag tror inte att morfar narras om det. Han läser varje julafton högt om det i mormors Bibel. Men det kan vara påhitt för mormor brukar säga att det är från morfar som jag måste ha fått min fantasi.

Vid det laget på julafton spelar morfar även den där gaphalsen Jussi på radiogrammofonen. Det är ungefär då som mormor brukar ställa upp hans julkonjak i väggskåpet intill gökuret.

Det är mycket som jag tycker är konstigt med allt det där. Morfar håller med mig om det. Men mormor säger att om man bara har tron så ordnar sig allt. Mormor narras absolut aldrig. Enligt henne är det en av dödssynderna. Så därför tror jag lite grann på Gud. Fast rätt så mer på Jesus. Enligt morfar gjorde han mycket som var otroligt spännande.

Jag anser inte att man behöver prata med någon om Gud och Jesus och dom. Jag vet ändå inte hur jag skulle få ihop det om jag gjorde det. Det är bara här i skrivboken jag nämner det. Det är mormor som har gett mig den. Det är en med lås.

»Man kan ha sina hemligheter där«, sade mormor när jag fick den. Hon har en egen. Hon kallar sin för dagbok. Men jag vill skriva om allt möjligt i min. Så som jag tror att morfar gör på sin svarta Remington. Därför kallar jag min för skrivbok.

I alla fall så tycker jag jättemycket om sångerna som mormor och dom andra tanterna sjunger på Frälsningsarmén. Mormor sjunger dom ofta hemma också. Hon är duktig på att spela både på tramporgeln och gitarren och det lilla dragspelet.

Morfar har lovat att jag ska få ett munspel nästa gång det är löning från Järnverket. Då kan jag spela ihop med mormor. Han har öppnat pärleporten är nog den jag vill lära mig först av alla sångerna.

Morfar har en del av dom sångerna på skivor. Vi köper dom på Karl Larssons Musikhandel när det har varit löning och vi tar bussen från Soltorget ner på Borlänge. Morfar spelar dom på radiogrammofonen. Men det är bara ibland. Så jag tror att han gör det för mormors skull.

Hon kan inte ens med radiogrammofonen. Jag har då åtminstone aldrig sett henne sätta på en enda skiva. Hon kallade den för ett »nymodigt åbäke« när morfar köpte den på Karl Larssons. Ända sedan dom kom med den på en liten lastbil har jag sett henne göra bara två saker med den. Det ena är att hon går över den med dammtrasan när hon städar. Det andra är att hon sänker ljudet när hon tycker att morfar efter kaffegökarna på lördagarna spelar Jussi och en som heter Evert Taube alldeles för högt.

Morfar har även grammofonskivor där dom inte sjunger sånger utan bara spelar instrument. Jag har hört när han frågar efter dom på Karl Larssons att dom som spelar heter Bach och Mozart och Beethoven och Chopin. Dom låter faktiskt ungefär likadant allihop. Jag tycker att det är finare när mormor spelar och sjunger. Det är min åsikt.

Jag kan alla mormors sånger och sjunger med. Jag vet inte om morfar kan sjunga orden. Men melodierna kan han och visslar med. Han visslar jättebra. Hans vissling låter som ett extra instrument.

Den enda jag vet som visslar lika fint som morfar är Hammerpötta. Det är en snäll farbror med olika färg på strumporna. Han kommer på cykeln ute på Saresgatan med stora väskor baktill på sidorna. I dom har han Borlänge Tidning . På söndagarna har han Dagens Nyheter. En strumpa kan vara gul och en kan vara röd. Mormor säger att det är för att en del är blinda för färger. Man får absolut inte säga något om det till honom, säger mormor. Inte om att Hammerpötta stammar heller. Sådant kan man inte rå för att man gör, säger mormor.

Morfar visslar även när han håller på med sina stryktipskuponger. Morfar vill ha musik och inte nyheter och väder när han tippar. Han skruvar på en av rattarna på radion i köksfönstret tills nålen i det gröna fönstret hittar någon stad där dom sjunger sånger. Han har en tidning som heter Idrottsbladet framför sig på bordet. Han är på så bra humör att han både visslar och skrattar för sig själv.

»Be till Gud, Elsa!« ropar han. »Be om tolv rätt.«

Mormor vid spisen fnyser i näsan. »Men, Harry! Sådant stör man inte Herren med.«

»Ja ja. Jag för min del tror ändå mer på Putte Kock än på Gud.«

Morfar blinkar åt mig när han säger det. Mormor får en jättedjup skrynkla mellan ögonbrynen.

Hasselkvists