Det kan vara regn i de från norr kommande molnen. De driver in över parken där nere och jag tänker på Bente. Hur hon en sommardag när det regnade rullade en joint och lärde mig att det danska ordet för daggmask är regnorm.

Enligt Nietzsche har vi konsten för att stå ut med verkligheten.

I lergrytan i ugnen: en majskyckling. Och det blir Pepsi Max till den. Även om det inte skulle ha varit dumt med vin, en rioja till exempel, hundra år sen jag drack rioja, men det har ju inte gått mer än en vecka sedan det dracks vin och jag måste ta det försiktigt, inte bli övermodig och tro att jag inte har min förbannade beroendehjärna.

Jag måste sluta tänka på Bente. Det är inte bra för mig, det var längesen nu, och hon var alldeles för ung för mig redan då. Eller om jag var för gammal för henne. Det hjälpte inte att hon sa »ålder är bara två jävla siffror«, hon fick mina nerver att spela på Woody Allen-nivå.

Bloggläsare fördes bakom ljuset när jag skrev att Ulf Lundells »Vardagar 3« var på ingång. Trodde att släppet var nu i april, men det visar sig att det är först i maj.

Undrar om han
även i trean
kör med sin form
av prosalyrik
med väldigt ojämn högermarginal
och hela tiden lämnar in
någon av sina hemskt dyra bilar på verkstad borta
i Simrishamn
där ju Bente och jag hamnade
om än inte på bilverkstaden
så på hotell

Där på en uteservering, där vi i sann dansk anda drack Hof och Harald Jensen (jag av ren nervositet över vad som hade hänt), lånade hon en gitarr och fick hela Skåne att sjunga med i »Hva gør vi nu, lille du«, men den som sjunger i min Marshall nu, Chris Isaak, skulle det senare visa sig att hon inte visste vem det var ens, och sen, när jag lärt henne, spelat sådant som »Wicked game«, sa hon att det »fanns något ödsligt över låtarna«, och jag sa att det nog var just därför Wim Wenders valde hans sånger som ljudspår till »Paris, Texas«, och hon hade inte sett den, och det gjorde att jag blev väldigt orolig över vad jag gett mig in på, men när vi sen såg den hemma hos mig sa hon att det var en av de bästa filmer hon hade sett, och det var nog just då jag trots allt trodde att det kunde bli något.

Enligt Annie Dillard: »Många författare gör inte mycket annat än att sitta i små rum och erinra sig verkligheten.«

Att jag då och då dricker igen. Ja, jag blev att sakna det. Så den som vill döma mig, får väl göra så då.

Vi hade träffats i början av den sommaren, när jag var rätt så nyskild och förvirrad och behövde bort från mig själv och allting och cyklade omkring på en hyrcykel på Österlen. Någonstans mellan Ystad och Simrishamn fick jag punka, och pappa lärde mig aldrig hur man lagar punkor, så jag stod där vi en bensinmack och undrade vad fan jag skulle göra nu när hon svängde in där för att tanka sin svarta Kawasaki.

Vara väldigt bra på bara en enda sak, inte ens kunna laga en punka. Är det inte då varning för den diagnos Dustin Hoffman har i »Rain man«?

Senare den sommaren kom hon ända från Köpenhamn på sin svarta Kawasaki. Min höft var okej då, jag var fortfarande en som sprang tre fyra fem mil i veckan, och hon var en ung gasell och ville att vi sprang någonstans där man kunde bada efteråt, och vi tog gröna spåret i Mellsta, 7,5 kilometer med bara backjälvar, och vid Båtstasjön var det bara ett par tre män som stod nedanför hästhagen på andra sidan och bottenmetade.

Det är nog i dessa coronatider tur att jag inte har några vänner av det slaget att vi kör med middagar via länk. Jag menar, hur gör folk då när man »delar en flaska vin«,  annat än dricka upp hela själv.

»Nu badar du fan inte naken«, sa jag.

»Jamen du är så himla pryd«, sa hon och strippade av sig allting, och sen sa hon »skämmer jag ut dej nu«, och jag sa »tvärtom«.

I Marshallen nu går Annika Norlin över isarna och läser Hundra år av ensamhet.

Dr Melfi: »Nå, hur går det?«
Jag fick en sur uppstötning. »Hur det går … eh, ja, jag vet inte riktigt.«
Dr Melfi: »Det vet du visst.«
Jag: »Den där förbannade historien. Den var kort och underbar. Men nej, jag vill inte tänka på det mer, inte prata om det.«

,