En lyckoforskare (kan man ha det som jobb?) säger i en tidningsartikel – jag minns inte var – att åren mellan 60 och 75 är de lyckligaste i våra liv. Man är ju i det spannet, så tack så mycket, vi säger väl så då.

Hur det än är med sanningen i det, så är en bra grej med att närma sig gubbåldern att i alla fall insidan av livet har blivit så mycket större än utsidan.

Jag har erövrat ett närmast autistiskt tålamod med mig själv och kommit till insikt om att vi är ingenting annat än våra kemiska impulser. Som det att jag bara så där stövlade tillbaka till den facebookvärld jag ju hade lämnat för alltid, och nu har jag en massa vänner där igen som jag känner att jag aldrig kommer klara av att vårda, som man ju bör göra med vänner. Så jag säger förlåt redan nu.

Ålderdomen. Ta till sig den, omfatta den med sorglöst samtycke. Det finns ingen mening med att se tillbaka. Även om man inte har någon aning om vart man är på väg.

Minns du mig
som jag var när du
fortfarande
älskade mig?

Jag har bestämt mig för att se varje soluppgång över Soltorgsparken, och varje solnedgång över Tjärnasjön. Den flammande himlen.

Hurtig skickar en spellista med tio rätt fantastiska country/americana-sånger. Som »Nothin’ like a Guy Clark song« med Vince Gill.

Joan Didion: »Jag skriver för att veta vad jag tänker«.

Vad som pågick
i dig
syntes aldrig
utifrån

Jag önskar att jag kunde fylla luckorna i historien om mig själv. Men efter mamma finns ingen att fråga längre.

Dr Melfi: »Du tycks närma dig steg fem i de känslomässiga faser man går igenom.«
Jag: »Jaha, ja … och vilka faser är det?«
Dr Melfi: »Förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans.«

Undrar om Jan har »Pusher«-trilogin. Den danska.