Äntligen fyller jag i momsdeklarationen. Allt som har med siffror att göra får mig att gruva mig i evigheter innan det tas itu med.

Det är en pappersblankett, så ett steg återstår innan  ångesten för den här gången kan lägga sig. Närmaste postlåda är den utanför McDonald´s vid Kupolen. Ute är det stormvindar, kuvertet sliter sig ur näven och jag får jaga det över det höga, räliga, rufsiga fjolårsgräset på Hagaplan, det som var min buckliga hemmaplan i Brages pojklag och där det snart ska byggas bostadsrätter.

Jag har hållit mig borta från Kupolen länge, jag har stor respekt för det här.  Men nu är det så pass glest mellan bilarna på parkeringen att jag vågar mig på en expedition till Akademibokhandeln.

Köptemplet är förvandlat till ett spöktempel. De få som nu hukande går där mellan butiker med nerdragna galler möts som skepp i dimman och stryker längs varsin vägg. I rulltrappan till nedre plan ser jag en ensam man fika på Espresso House och i bokhandeln är det jag och en kvinna med två barn.

Hon köper ett stort ritblock och färgpennor och jag köper Lee Childs nya Jack Reacher-thriller, »En annan tid«. Storpocket, nittionio kronor om man är medlem. Och det är man ju om man är jag.

Om möjligt blåser det ännu värre på hemvägen. Jag håller stenhårt i boken – med kvittot, fem och sextio i ingående moms, till nästa jävla deklarationsblankett. När jag sneddar över den öppna ytan på Hagaplan gömmer jag den under skinnjackan, den tuffa i äkta getskinn från Malung som jag har efter pappa. Jag tror att han var lite av raggare på den tiden han gick i den.