Påsk. En av dessa familjehelger som jag förr älskade men numera hatar. Det flyttades hit till den lilla lägenheten på Soltorget för att jag var tvungen. Jag kunde bara inte fortsätta som det var. Hellre än det som var där, som det hade blivit, sololivet här.

Det är inte så att jag inte trivs med det livet; jag tycker om det, det passar den jag är. Alla dagar utom storhelger, när man vet att familjerna samlas.

Familjen för mig nu, när jag sitter här omgiven av böcker i min 47-kvadratare under takåsen, har förvandlats till ångest och närmast ständigt dåligt samvete. Och det är mitt eget fel. Jag är så hopplöst krattig på att hålla kontakt.

Känner det som att det trängs på. Vuxna barn som har fullt upp med att få ihop sina egna liv. Ska jag komma där och störa.

Nej, jag håller mig i läsfåtöljen. I dag med Stefan Lindbergs »Splendor«, finfin roman i den autofiktiva genren om ett författarjag som mår sådär. Och till kvällen står vinboxen där på köksbänken, med runt hälften kvar tror jag. Vid fem- halvsextiden har nog lammkotletterna tinat upp. Tappa upp första glaset till dem, körda i grillpannan. Sedan några timmar musik, behagligt inbäddad i bomull.

Enligt Lena Andersson i påskaftonens DN-kolumn: »Om antalet dödsfall vore enda kriterium skulle livet självt alltid vara den största katastrofen.«

Vi två har en dyrbar hemlighet
Vi tror att ensamhet är detsamma som frihet