Det går än så länge bra med vinboxen, ja hur bra som helst. Dricker, lugnt och fint,  på skärtorsdagen högst en tredjedel och blir av det bara lite skönt lurvig. Enda negativa konsekvens är att det liksom glöms bort att jag ju är en paleokille (eller trodde att jag var) och till middagen – en stor ryggbiff med kappa – beställer en låda pommes från pizzerian nere på hörnet.

Då i går. Knäpp tyst och inte en själ i sikte. Så kommer barnen in, i parken. Gulgröna västar, så det är nog en förskoleklass från Tjärnaskolan. Klyver tystnaden med ljusa skratt och rop. Spring i benen. Jag är så glad åt att ha två fönster och en fransk balkong som vetter åt det hållet.

Påskhelgen är lång och själva andemeningen med den är ju att man ska lida med den som denna dag hängde på korset. Själv letar jag efter en långpromenad, 9036 steg i solen, i bokhyllan efter sådant värt att läsa om en gång till, och ser Haruki Murakamis självbiografiska, livsfilosofiska betraktelse »Vad jag pratar om när jag pratar om löpning« stå på en av hyllorna. Minns från när jag läste den att Murakami efter sina dagliga skrivpass sticker ut och springer en timme. Det får mig att känna ett glödgande hat till min egen höftjävel.

Först ett bra tag efteråt – jag skyllde inombords på artrosen i höften och på att jag inte har bil och inga bussar gick längs den uppgrävda Hagavägen – när jag besökte mammas viloplats, intill pappas, säckade jag ihop. Jag grät över allt som aldrig blev sagt mellan min mor, min far och mig. Att vi aldrig på riktigt lärde känna varandra som vuxna. Att vi aldrig kunde prata om känslor.

Jag tänker på en novell av Kjell Askildsen. Där jaget för första gången på två år besöker sin gamla mamma och efteråt behöver gå raka vägen till järnvägsstationen och häva i sig två stora stark.

Det kan ha varit efter typ tre glas från boxen. Cowboy Junkies sjöng i Marshallen Springsteens »Thunder road« och det gick en rysning genom hela kroppen.

Det blir nu inte Murakami jag väljer, jag tar fram Sven Delblancs »Hedebyborna«, alla fyra delarna (»Åminne«, »Stenfågel«, »Vinteride«, »Stadsporten«) i Sörmlandsviten i en fet volym från 1993.

När jag bunkrar Kronan lös, en hel stock, säger kassörskan genom glasskivan att det inte är paleo jag kör med.
»Det är det väl«, säger jag. »Om det funnits snus på stenåldern hade det ingått i karlarnas diet.«
Hon säger att hon menar att det handlar om det jag enligt bloggen äter. Att det inte är paleo utan »carnivore«. 

Jag googlar så fort jag kommer hem och tamejfan. Visste jag inte. Men då säger vi väl så då.