Det med absolut nykterhet känns i dessa dystopiska Stephen King-tider som oöverlagt och förhastat. Jag tänker att tillvaron är så poänglös att det finns en poäng med att dra korken ur en flaska rött vin av bättre sort.

Dessutom påsk med en bunt lammkotletter i frysen. Vilken druva passar till lamm? Pinot noir kanske, det de kör med i filmen »Sideways«.

Så på morgonen, i aprilsol och påskblåst, går min kompis Annicka och jag snabbt runt Sportfältet, och jag tänker: Tar man bolaget precis när de öppnar är det inte så mycket folk där. 

Det visar sig att jag inte varit direkt ensam om den planen på att minimera smittrisken. Kön utanför är lång, och vi slussas in några i taget av en uniformerad vakt. Hög röst i kön:

»Det här är det staaatliga Sveeerige. Hur fan kan vi gå med på sånt här?«

Jag vrider på mig och tittar på honom. 70 nånting, rejält fet, hänger på en rullator. 

»Hörrudu, det är för att skydda såna som dej som vi går med på sånt här. Så du ska bara hålla käften.« 

Säger jag inte, jag är alldeles för konflikträdd. Ingen annan säger heller någonting. Vi tiger ihjäl den idioten.

Jag köper en hel box, tre liter. Vi får se hur det går.

Dr Melfi: »Så vad gjorde du i går då?«
Jag: »Tja du, vad fan gör man i dessa tider. Tränade, och skrev sen på morgonen och förmiddagen. Resten av dan bokläsning. Annika Norlins novellsamling.«
Dr Melfi: »Ja den ja. Såg att den fanns. Var den bra?«
Jag: »Nej. Den är bra mycket bättre än bra.« 

Ulf Lundell har en helsida text (plus en helsida porträttbild) i DN Kultur, om den sorts vardag som uppstått mitt i coronapandemin. Där skriver han att »i alla fall så håller folk på Coop avståndet i köerna.«

Och jag sa till mej själv i hemlighet
Det är inte ensamhet, det är frihet

Jag tillhör inte som Lundell riskgruppen. Men ändå. Plötsligt, i övre medelåldern, känns det som att framtiden blivit alldeles för kort.

Man ska äta kolhydrater. Ett av alla dessa livsmedelsverketkorrekta påståenden som gör anspråk på att vara en orubblig sanning.

Som Sherlock Holmes skulle ha upprepat nu: »Vet du, Watson, den här gången har vi mött en fiende som är oss värdig.«

Och fortfarande knäpp tyst från förläggaren.

En hel box. Vi får se hur det går. Efter ett  glas kommer jag att känna hur gillaknappen inom mig fyras av, den mummelmjuka känslan, sångerna i Marshallen som blir så mycket  bättre och verkligen känns i en, och jag kommer förmodligen i höjd med glas två att spela John Prine-låtar: »Speed of the sound of loneliness«, »Hello in there«, »Sam Stone«, »Angel from Montgomery«. Med flera. Till minne av.

Knullning lär väl också bli ett ämne som dyker upp. Än har inte Tegnell sagt rent ut hur det ligger till med det.